Tack Jonas Malmborg för uppfriskande diskussion om Fältöversten

Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.

Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.

Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)

Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.

Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.

Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.

(Slutet på boken är bara början.)

Annonser

Jag har också blivit programchef på UR, mitt program handlar om litteratur såklart!

Jag har också tagit möjligheten att bli programchef på UR idag, med uppdrag att sprida information om ett UR-program. Gör det du också! en fin reklamkampanj för att sprida kunskap till folket, tycker jag.

Här är mitt program – En bok, en författare med Nina Burton om boken Flodernas bok.

Jag har inte själv läst boken än, inte heller Burtons Den nya kvinnostaden. (Lite skäms på den, för den står i bokhyllan.) Men att lyssna på Nina Burton är magiskfantastiskt. Och jag blir verkligen intresserad av att läsa.

Jag gillar TV-formatet En bok, en författare. Överhuvudtaget har jag alltid gillat att lyssna på sådana här långsamma samtal. Att det får ta tid. Funderandet. Sökandet.

Nina Burton är författare, essäist och litteraturvetare. Läs mer om henne på Wikipedia.

Sätter Karolina på paus och läser sakprosa istället (eller vad det nu heter..)

Jag vill så gärna tycka om Alltings början. Så jag sätter den på paus idag; tar nya tag med den imorgon.

Istället ägnar jag mig åt fack-litteraturen. Fast jag föredrar att säga sakprosa. Det låter liksom vackrare på något sätt.

Eller vänta! Det kanske är skillnad på facklitteratur, sakprosa och kursböcker? Var går gränsen? Jag vet inte. Jag gillar ju genrer, tycker om kategorisera och dela in. Samtidigt så vill jag vara gränslös i mitt förhållningsätt. Går det överhuvud taget att kombinera de två?

En bok om PR och PR-strategier blir i alla fall min kvällslektyr. Och några kapitel i Litteraturvetenskapsboken verkar också intressanta. Båda är lånade på biblioteket. Jag älskar mitt bibliotek. All denna kunskap som bara finns där till låns, helt utan kostnad!

Lycka! Ett fint bokpaket på posten – vilken överraskning!

Titta här vad som låg i mitt postfack på jobbet! Och med en hälsning till mig!

Tack! (Hur du nu hittade mig, Magnus Persson?)

Jag har bloggat om Magnus Persson och Kampen om högt och lågt många gånger. Jag tycker det är en viktig bok som bland annat handlar om vår syn på masskultur och populärlitteratur men framför allt hur den ”fula” spänningslitteraturens berättarstruktur letat sig in i de ”finare salongerna”.

Det är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap egentligen. Jag läste den allra första gången 2003 inför en intervju med litteraturprofessor Lisbeth Larsson. (Jag fick boken av Lisbeth Larsson, tror jag. Hon har i alla fall aldrig bett om att få tillbaks den…)

Den gången förstod jag inte mycket alls, det är ju trots allt snart tio år sedan och då arbetade jag inte alls med litteratur på det sättet jag gör nu. Men ju fler gånger jag läser den, desto större betydelse har den för mitt sätt att se på kultur och litteratur.
Idag är mitt exemplar hemma fullt av understrykningar, inringningar; utropstecken och kludd i marginalen.

Och nu: ett exemplar till! Hurra!
Med en hälsning dessutom!

Konst måste inte alls vara svårt!

Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?

Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.

Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.

Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”

Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”

Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!

Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?

Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.

Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.

Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.

Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.

Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?

Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. 🙂 Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står… 😉

Life Writing – att skriva sitt liv!

Lyssna till det här:

”Människor berättar ständigt sina liv. För varandra och offentligt, nu mera än någonsin. Bokmarknaden har under det senaste decenniet svämmat över av biografiska berättelser av alla de slag. På nätet skrivs varje dag nya dagboksanteckningar och självbiografier i form av bloggar och personliga hemsidor. I ämnen som historia, konstvetenskap och litteraturvetenskap har biografier fått ett uppsving. Life writing har blivit ett nytt stort internationellt forskningsfält.”

Visst låter det spännande?

Det är Göteborgs universitet som nu i höst ger kursen Life writing. Biografiska genrer i förvandling.  Den är öppen för alla med kandidatexamen. Men det bästa är att kursen har tre offentliga föreläsningar som vem som helst kan gå och lyssna på och  Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Eva Franchell är några av talarna. Föreläsningarna är i Lilla Hörsalen på Humanisten i Göteborg 5 oktober, 9 november och 7 december. Kursansvarig är Lisbeth Larsson.

Maria Schottenius berör också ämnet biografier i Dagens Nyheter i en artikel för några dagar sedan: Biografier så långt ögat når. Och jag undrar också över svenskarnas tidigare ointresse för biografier och omhuldandet att hålla isär författare och text. Men det kanske håller på att ändra sig nu?

Jag själv har funderat mycket över gränsen mellan personligt och privat, hur mycket jag kan berätta i bloggen om mitt liv och hur mycket jag måste berätta om mitt liv för att göra intressanta tolkningar av det jag läser.

Allting hänger ju ihop! Jag kan ju bara läsa en berättelse i ljuset av mina egna erfarenheter. Och jag kan bara förstå mina egna erfarenheter om andra delar med sig av sina!

Ja, jag kommer att sitta bänkad. Längst fram!  Japp. Längst fram – annars är det svårt att ställa frågor, ju! Och om man inte ställer frågor – hur ska man då få veta?

Kampen om högt och lågt

I läsvakuumet efter Belägring och upplevelsevakuumet efter Way out West så finns det bara en sak att göra:

LÄSA SAKPROSA!

Sakprosa,
mer känt som facklitteratur, mer känt som helt-utan-hittepå, mer känt som helt-utan-antagonister-och-protagonister, mer känt som låta-hjärnan-vila-från-spännade-berättelser.

Men eftersom jag ändå är den jag är, och jobbar med det jag jobbar med, så blir det ändå något litet vetenskapligt. Den här gången tänker jag läsa om en gammal avhandling i litteraturvetenskap skriven 2002 av Magnus Persson som jag hittade i min bokhylla. Den heter Kampen om högt och lågt – Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten och handlar om hur skillnaden mellan populärlitteratur och fin-litteratur håller på att suddas ut. Och för att bevisa sin tes, så analyserar han böcker av Jan Kjaerstad, Kerstin Ekman och Peter Hoeg. (Japp, jag tror han tänkte sig en nordisk publik för den avhandlingen.. 😉

Det är JÄTTEINTRESSANT!
Ja, jag är tvungen att skriva det med VERSALER.

Framför allt analyserar han hur författarna använder den populärlitterära genren ”deckare” och använder den berättarstrukturen i fin-litterära sammanhang; Homo Falsus, Fröken Smillas känsla för snö, Händelser vid vatten, Gör mig levande igen. (Jan Kjaerstad fortsätter ju också leka med deckargenren i Förföraren osv) Gör mig levande igen är dessutom en bok som jag kan läsa om och om igen och upptäcka nya saker hela tiden. Det är en fantastisk bok!

Det här med fin- och fullitteratur är ju något som intresserar mig mycket. Så det ska bli kul att läsa den igen, nu när jag är inne i litteratursvängen på ett helt annat sätt än jag var för 10 år sedan. Jag kommer förmodligen att upptäcka helt nya saker i texten och resonemangen.

Mycket spännade ska det bli!