När tsunamin kom den där annandagsmorgonen 2004 kunde jag inte ta in det som hände. Jag hade fullt upp med att försöka få min äldsta son att överleva på ett intensivvårdssjukrum. Det gick den gången i alla fall.
Jag vet inte riktigt vad som får mig att plocka upp 9,3 på Richterskalan av Andreas Norman. Jag tänker fortfarande att tsunamin inte berör mig, att jag inte kan förstå eller relatera till den sorgen, för att den är annorlunda än min. Tsunamin kom plötsligt utan förvarning. Jag hade varit beredd i nästan elva år.
Men det är precis tvärtom. Kanske är det för att Andreas Norman inte drabbades själv, utan åkte dit för att arbeta i katastrofen. Han kom nedflygande några dagar efteråt som svensk diplomatstudent för att rapportera hem om vad som hänt. Men fick istället börja sortera och identifiera hundratals männniskolik.
Andreas Norman kan precis på pricken beskriva den där känslan att befinna sig på en plats där man egentligen inte hör hemma, förstå att man måste göra något men att inte riktigt få grepp om det, känslan av att allt är kaos och att man inte räcker till, att tvingas göra något man varken har erfarenhet av eller utbildning för. Overkligheten! Andreas Norman gör det med en saklig, ärlig och behärskad prosa, som bara ibland tillåter sig att bli lite poetisk. Den blir aldrig sentimental. Aldrig kletig. Den sakligt registrerande prosan förstärker det fruktansvärda som sker, både i Thailand, men också på hemmaplan i Sverige. Diplomaterna kan inte samarbeta, alla tänker på sin egen karriär och är rädda för att fatta fel beslut, de har ingen organisation för allvarliga kriser, de flesta är på julledighet och svarar inte ens i telefon. Jag blir tagen av Andreas Normans skildring. Det är mycket, mycket bra.
Det enda jag inte riktigt gillar i 9,3 på Richterskalan är att Andreas Norman har ett litet spänningsroman-anslag. Frågan som kanske är central för Andreas Norman är ”Varför blev just jag nedskickad till Thailand? Jag som bara var diplomatstudent och ingen riktig diplomat?”. Men den frågan är knappast så intressant för läsaren så att den måste finnas som bokens slutkläm. Den hör snarare hemma i en krisrapport av något slag, som en i raden av tillfälligheter.
Nej, spänningen i 9,3 på Richterskalan ligger på ett helt annat plan. Att följa kaoset på plats, att genom Andreas Normans ögon se de drabbade människorna – både de som förlorat en vän eller anhörig och de som försökte arbeta, att se hur Andreas Norman själv försökte fungera på plats och sedan när han kommit hem.
Rutiner och fyrkantighet måste få finnas i stora organisationer för att de ska fungera. Men när något utöver det vanliga sker, så måste det också få finnas töjbarhet inom dessa gränser. Visst har jag läst i olika tidningar om hur illa det fungerade på Utrikesdepartementet just den här julhelgen. Men jag har inte läst det beskrivet inifrån så sakligt, så distanserat men ändå med så skarp och mänsklig inlevelse och ilska. Och ska ni läsa en enda bok om tsunamin nu tio år efter, så ska ni läsa den här.
Annika Koldenius 