Korparna vann Augustpriset.
Jag är inte förvånad, för det är en bra roman.
Det tyckte också Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning och skrev så här i tidningen om vilken bok hon trodde skulle vinna Augustpriset 2011:
… Korparna är en typisk skönlitterär Augustvinnare. Den är gediget välskriven och solid, en imponerande uppvisning i traditionell romankonst.
Jo, hon fick ju rätt.
Men om det är den bästa svenska boken som kommit ut i år?
Nej, det är det ju inte.
Augustpriset är Svenska förläggareföreningens pris. Att ”traditionell romankonst” därför får pris är ju knappast upprörande. Augustpriset är ett pris där ”marknaden” får bestämma pristagaren, säger Per I Gedin, som var den som hittade på priset en gång i tiden. Det vill säga, förläggarna tog fram ett pris för att kunna sälja fler böcker på ”marknaden”. Hur många är det som vet det? Läs gärna den här intervjun med Per I Gedin i Svenska Dagbladet.
Det är förlagen själva som anmäler dina böcker att delta i Augustpriset. Förlagen får betala 700 kronor till Förläggareföreningen för varje anmäld bok. Priset är alltså inte slutsatsen av en total genomgång av de utgivna böckerna i Sverige, utan förlagen bestämmer själva vilka böcker som ska delta. Och de väljer förmodligen de böcker som de tror har störst chans på ”marknaden”. Reglerna för deltagande står här.
”Marknaden” är lurig. När det gäller böcker så är ju marknaden vi läsare. Alltså vi som köper och läser böcker som tidsfördriv. För att bli underhållna, för att lära oss något om oss själva eller andra, för att få ett bättre språk så att vi ska kunna kommunicera med andra och göra oss förstådda, för att människan inte kan leva utan berättelser. Något sånt. Men när marknaden blir en plats där flertalet bestämmer, så marginalerna så tunna:
”Årets bästa bok”, blir ”Årets bok som flest kommer att gilla”.
Nu är ju böcker något som jag verkligen vill att det ska säljas fler av. Eller, rättare sagt, jag vill nog att de som köper böckerna hellre läser dem än att de köper dem. Jag vill att fler läser böcker, kort sagt. Och egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall de läser fin litteratur eller ful. Läs Läsarmanifestet, jag står för det fortfarande.
Så. Att Bannerheds Korparna vinner för att det är traditionell romankonst är sant. Att det är den bok som kommer att sälja bäst av de nominerade är också sant. Att det är den bok som kommer att tyckas bäst om av flertalet människor är också sant.
Men det kanske är just därför som Augustpriset blivit så stort? För att böckerna som vunnit faktiskt gillats av flertalet? För att flertalet gillar traditionell romankonst – mustiga berättelser om liv och död, kärlek och hat, barndom och vuxenliv, skillnader mellan generationer… Som Korparna. Som Populärmusik från Vittula. Som Svinalängorna. Som Underdog. Som Skraplotter. Som Aprilhäxan.
Det finns så många fantastiska böcker, så många fantastiska berättelser. Och det är ju tur att det finns fler litterära priser. Som Tidningen Vi:s till exempel, som i år gav priset till boråsaren Ulf Lindström. Och tur att flertalet tidningar snart kommer att låta sina kritiker välja ”Årets bok”. Jag är ju en av dem som kommer att göra just det för Borås Tidnings räkning och jag kan med säkerhet säga att det är den berättelse som stannat kvar starkast hos mig, gjort störst avtryck, fått mig att fundera på viktiga saker och med ett språk som fått mig att vila med ett leende i texten.
Det är ett högst personligt val. Helt utan tanke på ”marknad” eller ”sälja fler böcker”. Jag ska nog kalla det Annika Koldenius litteraturpris, helt enkelt. Som en antites till Svenska Förläggareföreningens.
Annika Koldenius 