Etikettarkiv: Augustpriset

Augustprisläsning 2014: Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

Jag var lite frågande inför Lyra Ekström Lindbäcks andra roman Ett så starkt ljus. Debuten Tillhör Lyra Ekström Lindbäck var minst sagt speciell och nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Skulle den svåra andraromanen vara lika mystiskt intelligent litterär?

Ja. Och nej.

Egentligen är Ett så starkt ljus bara en enkel berättelse om unga människor och kärlek. Det finns en finstämdhet som tilltalar mig, ett slags allvar över livet och i funderingarna över vem man ska vara och bli, vuxenblivandet, och hur det egentligen ska gå till. Samtalen, festerna, kompisarna, förälskelserna mot vilka man mäter, prövar och stångar sin identitet. Det är inte någon berättarfest à la Östergren, snarare ett stillsamt inåtblickande.

Och på samma gång känns romanen ibland ofärdig. Vissa meningar på gränsen till något slags litterärt pekoral, som om det är så här Litteratur med stort L ska skrivas, med något duktigt och inlärt i alltför många  formuleringar. Men visst, språket är stundtals glimrande vackert. Och visst, Lyra Ekström Lindbäck får mig att förstå det där sökandet efter ett tillblivande, en mening med allt.

Jag tror på Lyra Ekström Lindbäck. Jag tror att det bor en stor författare i detta litterära underbarn, redaktören, kritikern, författaren till två romaner vid 24 års ålder, vinnaren av Lilla Augustpriset 2008 och hon kanske är trött på att man tjatar om hennes ålder (det hade jag varit), men just nu tycker jag att det är åldern det hänger på. Att det finns något vackert och smart, men ofärdigt över hennes författarskap så långt.

Jag tror på Lyra Ekström Lindbäck. Dock inte till årets Augustpris. Det hoppas jag verkligen inte.

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustprisläsning 2014: Ma av Ida Börjel

Egentligen är jag ingen stor poesiläsare. Men ibland finns det lyriska verk som når in i mig trots. Och Ida Börjels Ma är en av dem.

Jag ska inte försöka ge mig på att tolka. Jag kan bara berätta om den magiska stämning som läsaren försätts i via det komprimerade flöde av ord som berättar enkelt och rättframt om mänsklighetens fasansfulla verkningar – orättvisor, katastrofer, förluster, både stora och personliga.

Läsningen är att dyka djupt ner i orden, ge sig hän. Mellan orden finns berättelsen. Och berättelsen? Den tillhör oss alla. Människans erfarenheter.

Ma är en stark läsupplevelse. Och det var längesedan en poet fick Augustpriset.

Får jag hoppas på Ma?

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustprisläsning 2014: Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg

Det är verkligen en resa och ett svindlande äventyr som Carl-Michael Edenborg tar med läsaren på i Alkemistens dotter. Det tar några sidor att vänja sig vid själva prosan, men sedan är jag fast i detta sista skälvande 1700-tal. Och det är frustande mustigt, fult, smutsigt, mörkt och lömskt, trots att guldet ibland skimrar till.

Rebis är alkemistens dotter, den sista av släkten Drakenstierna, och hon har till uppgift att förinta universum. Men när fadern dör och lämnar Rebis med denna livsuppgift, så fattas det några ledtrådar. Rebis måste ge sig ut i det stinkande Europa för att leta upp släktens sista medlemmar för att se om de har de sista pusselbitarna.

Alkemistens dotter är både en sagolik skröna, en pusseldeckare och en bildningsroman och det märks att Carl-Michael Edenborg haft roligt när han skrivit. Han kan ämnet alkemi och disputerade 2002 med en avhandling i idéhistoria som hette Alkemins skam. I Alkemistens dotter finns  en lust till kroppen, språket och berättelsen som får det att spritta i läsaren. Ja, det vore nog inte en bok av Carl-Michael Edenborg om det inte fanns en kroppens köttighet och en skimrande lust, parat med det där mörkret, det där kroppsliga betvingandet. För Rebis måste förbli oskuld för att lösa uppgiften att förinta universum.

Jag ska inte avslöja hur det går, om Rebis lyckas förinta universum. Men ingen skulle bli gladare än jag om Carl-Michael Edenborg fick Augustpriset. Men frågan är om Alkemistens dotter tilltalar tillräckligt många. När jag letar efter en liknande vinnare genom åren, så får jag gå tillbaka till början av 2000-talet, de åren när Populärmusik från Vittula och Den vidunderliga kärlekens historia vann. Så kanske är det dags för en ”mustig” och skrönelik berättelse igen?

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustprisläsning 2014: Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag brukar gilla det Sara Stridsberg skriver. Jag älskade Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River. Men det är något som jag inte får ihop med Beckomberga. Ode till min familj. Plötsligt får jag inte Stridsbergs pusselbitar att passa.

För Beckomberga. Ode till min familj är just ett pussel. Med fragmentariska minnesbilder i ett slags oordning och små bitar av fakta berättar Sara Stridsberg om en familj, där pappan Jim är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Läsaren får också möta några av människorna där. Men Sara Stridsberg berättar också om Beckomberga som institution och samhällsfunktion. (Sjukhuset fanns mellan 1932 och 1995.)

Sara Stridsberg är oerhört duktig på att skriva vackert, sådana där vackra meningar som får läsare att kippa efter andan. Det finns också alltid något drömskt, drömlikt i hennes prosa och i hennes sätt att presentera romanens idé för läsaren. Men det blir ett slags stillastående betraktande, ett svävande. Läsningen blir också då ett tillstånd, snarare än en berättelse som rör sig framåt, där läsaren får samla ihop fragmenten och tolka dem.

Jag vet inte varför jag inte får Sara Stridsbergs pusselbitar att passa. Kanske är det inte meningen att jag ska få ihop det?, tänker jag. Men jag brukar tycka om ”mellanrumsläsning” –  att jag som läsare får fylla i själv och göra mina egna bilder. Men – och här är kanske svaret: Sara Stridsbergs bilder är så precisa, att det inte finns något mellanrum för mig att fylla i. Allt står där. Men jag kan ändå inte se helheten i fragmenten.

Beckomberga. Ode till min familj är en mycket välskriven bok. Jag förstår mycket väl varför den blivit nominerad till Augustpriset. Men jag tror inte att den kommer att vinna och det är helt enkelt bara att se på föregående års vinnare för att belägga den åsikten. Det är de enkla och vanliga berättelserna som oftast vinner. Det fragmentariska och det poetiska berättandet vinner aldrig, hur välskrivet det än är.

Fast egentligen kan jag ju knappast ha en åsikt om vem som vinner innan jag läst alla de nominerade titlarna. Så nu ska jag fortsätta Augustprisläsningen med Alkemistens dotter.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Recensioner, Svenska författare

Att läsa alla de nominerade till Augustpriset istället för The winner takes it all

Jag har nappat på ett erbjudande om att få läsa några av de nominerade till Augustpriset. Det gäller främst de nominerade i skönlitteraturklassen.

Tack, sa jag. (Berättar längre ner varför jag nappade.)

Jag valde: Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg, Ma av Ida Börjel, Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck och så hade jag ju redan Sara Stridsberg Beckomberga. Ode till min familj hemma i läshögen.

Jag valde inte: Kristina Sandbergs Liv till varje pris, eftersom jag inte läst de andra två delarna i trilogin (bäst att börja från början, liksom), eller Steve Sem-Sandbergs De utvalda eftersom jag generellt har svårt för Andra världskriget-litteratur, hur bra det än må vara.

Augustpriset är ju skapat av Förläggareföreningen och finns för att ”årligen belöna de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket”. Ryktet säger dock att det bara är vinnaren som får all uppmärksamhet, inte också de nominerade. Det är som om att svenska folket bara sitter och väntar och väntar på vem som ska vinna och sedan rusar ut för att köpa den, och enbart den boken. Tänk bara på de senaste åren: Tomas Bannerhed och Lena Andersson till exempel. Är det någon som minns vilka andra böcker som var nominerade de åren? Det är väl säkert också därför som jag fått erbjudandet om att läsa och skriva lite om de nominerade också. Jag gillar den tanken, den känns demokratisk och generös. Inte bara The winner takes it all.

Jag vet att jag haft mina synpunkter på Augustpriset tidigare. På nomineringar av fel böcker och på att de nominerade verkar så uttänkt utvalda – dvs nån manlig, nån kvinnlig, nån poet, nån ung kvinna, nån ung man, nån överraskning osv. Jag gillar inte heller att det kostar en rätt hygglig slant (900 kronor per titel) för förlagen att anmäla sina böcker till priset, vilket innebär en stor kostnad för de mindre förlagen.

Juryarbetet börjar jag dock få respekt för. Sex kunniga juryledamöter läser alla de anmälda böckerna (PUH!), väljer sex böcker att nominera (svårt!) och sedan läser 21 elektorer de nominerade böckerna (låter mindre arbetsamt).

Om någon vecka vet jag vilken bok jag gillar bäst. Men det blir säkert som Lena Kvist skrev i en krönika för några veckor sedan om årets nomineringar: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Så det blir väl Steve som vinner. Å andra sidan vann han 2009 med De fattiga i Lodz

1 kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Alltså – det finns faktiskt litteraturbevakning utanför Stockholmsmedia!

Jag satte morgonkaffet i halsen i morse och blev sådär ledsen över Stockholmsmedierna igen.
För på krönikeplats i Dagens Nyheter förfasar sig Åsa Beckman över att ingen litteraturkritiker brytt sig om att diskutera de nominerade till Augustpriset. Ja, kanske Åsa Linderborg nämnt något i Aftonbladet, menade Åsa Beckman.

Jag vet – det är inte första gången jag bloggar om den här konstiga inställningen bland de stora tidningarna att litteraturkritik på landsortstidningar inte är värt något särskilt.
Jag vet – det är inte heller första gången jag tycker till om vad Åsa Beckman tycker.

MEN HALLÅ ÅSA BECKMAN! Lena Kvist, kulturredaktör på Borås Tidning, skrev en mycket bra krönika om nomineringarna bara några timmar efter de nominerade avslöjats. Hon saknade också en nominering av Klas Östergrens Twist. Och hon avslutade krönikan med att skriva det fler än hon tänker: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Men ajustja – Lena Kvist skriver inte i en Stockholmsbaserad rikstidning. Glömde det…
Därför räknas hon såklart inte av Åsa Beckman.

Men alltså – skärpning!

(Läs för all del denna text också. Den handlar också om Stockholmsfixering. Fast på ett annat sätt.)

 

 

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Litteraturkritik, Media/Journalistik

Augustpriset – nominera rätt böcker tack!

Alldeles strax, om en kvart faktiskt, presenteras de nominerade till Augustpriset 2013.

Augustpriset är bokbranschens och förläggarnas pris, och då brukar inte den litterära kvaliteten vara det som sätts främst säger man i litteraturbranschen. Vad nu litterär kvalitet är för något?
Men tyvärr brukar det ändå vara så att titlar som kommer från vissa förlag åsidosätts bara för att de kommer från just de förlagen – de lite ”mindre fina” förlagen helt enkelt.

På bokmässan i år hamnade jag i en diskussion med några bokbloggare om Piratförlaget. Nä, de läste inte några böcker från Piratförlaget, det var ju inte så bra litteratur som kom därifrån. Men Christoffer Carlsson var ju bra. Och Sara Lövestam. Och den där Hundraåringen var ju en kul bok. För att inte tala om Vattnet i mars av Mikael Fant. Och så rodnade de lite, bokbloggarna. Det visade sig ju att det kom en hel del läsvärd litteratur från det där förlaget i alla fall. (Piratförlaget finns dock inte som sökalternativ bland förlagen på Augustprisets hemsida. De har alltså inte ens blivit nominerade vad det verkar.)

De sex nominerade böckerna till Augustpriset väljs av en fempersonsjury och läses därefter av en hoper elektorer som kan vara bokhandlare, bibliotekarier eller litteraturkritiker. De röstar sedan, och den bok som fått flest röster vinner. (Läs mer om juryarbetet här.)

Jag hoppas att juryn idag presenterar en spridd samling titlar från flera olika förlag i den skönlitterära klassen för elektorerna att ta ställning till. På sakprosa och ungdomssidan har juryn på senare år lyckats uppmärksamma titlar från de mindre förlagen. Jag hoppas att samma nu börjar gälla för den skönlitteraturen. För Vattnet i mars är faktiskt bra läsning, trots att den kommer från Piratförlaget.

4 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt

Novemberläsning – att läsa ikapp!

Jag har verkligen tillbringat hela november (nästan) med att läsa ikapp det jag inte hunnit med under året. Böcker som har legat till sig, böcker som andra har pratat om, böcker som vinner och borde vinna priser. Oktober var för den del inte någon dålig läsmånad det heller!

Överlag tycker jag bokhösten 2012 har varit mycket stark, och då har jag ändå bara läst mest svensk och nordisk litteratur. Ja, bokhösten 2012 har varit så stark att jag faktiskt kommer att ha svårt att göra en årets bästa tio böcker-lista.

Idag ska jag gå och köpa Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset. Jag inser att jag måste läsa den, trots att den kanske kommer att ikullkasta alla mina planer om vem som skrivit årets bästa bok. Den har vunnit Svenska Dagbladets litteraturpris, och den kommer förmodligen vinna Augustpriset ikväll. I alla fall om jag ska tro min kulturchef på Borås Tidning, Lena Kvist, som tippar den som kvällens vinnare i dagens krönika (ännu inte publicerad på bt.se).

Jag hoppas att jag inte kommer att tycka att En storm kom från paradiset är bättre än… Ja, den som jag tycker är årets bästa bok. För jag har bestämt mig. Kortlistan på fyra böcker har blivit en. Det går inte att göra något annat val. Jag gillar ju det jag gillar.

 

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustpriset 2012 – inte en enda skönlitterär men en fackbok har jag läst, minsann!

Jaha?

Så är det att läsa årets Augustnomineringar.

Jag känner igen titlarna.
Men jag har faktiskt inte läst en enda av de skönlitterära böckerna. Istället en av fackböckerna.

Jag tror det aldrig har hänt, faktiskt.
Att jag så helt har missat årets nomineringar att jag inte läst en enda!

De skönlitterära nominerade är:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Sång till den storm som ska komma
av Peter Fröberg Idling
Springa med åror av Cilla Naumann
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg

Visserligen har jag Peter Fröberg Idlings bok hemma, den ligger i ”att-recensera-för-bloggen-högen”.
Visserligen älskar jag Sara Stridsberg.

Men de andra?

Vad hände med Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.
Eller Åsen av Katarina Fägerskiöld.
Ön av Lotta Lundberg eller Mitt grymma öde av Carl-Michael Edenborg.
Magnus Dahlström?
Sami Said?
Karolina Ramqvists Alltings början?

I fackbokskategorin har jag läst David Lagercrantz Jag är Zlatan Ibrahimovic.
Och jag har gluttat i Katrine Kielos bok, men fastnade inte.

Nä.

4 kommentarer

Under Bokbranschen, Sakprosa

Augustprisvinnare 2011: En uppvisning i ”traditionell romankonst”.

Korparna vann Augustpriset.
Jag är inte förvånad, för det är en bra roman.
Det tyckte också Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning och skrev så här i tidningen om vilken bok hon trodde skulle vinna Augustpriset 2011:

… Korparna är en typisk skönlitterär Augustvinnare. Den är gediget välskriven och solid, en imponerande uppvisning i traditionell romankonst.

Jo, hon fick ju rätt.

Men om det är den bästa svenska boken som kommit ut i år?
Nej, det är det ju inte.

Augustpriset är Svenska förläggareföreningens pris. Att ”traditionell romankonst” därför får pris är ju knappast upprörande. Augustpriset är ett pris där ”marknaden” får bestämma pristagaren, säger Per I Gedin, som var den som hittade på priset en gång i tiden. Det vill säga, förläggarna tog fram ett pris för att kunna sälja fler böcker på ”marknaden”. Hur många är det som vet det? Läs gärna den här intervjun med Per I Gedin i Svenska Dagbladet.

Det är förlagen själva som anmäler dina böcker att delta i Augustpriset. Förlagen får betala 700 kronor till Förläggareföreningen för varje anmäld bok. Priset är alltså inte slutsatsen av en total genomgång av de utgivna böckerna i Sverige, utan förlagen bestämmer själva vilka böcker som ska delta. Och de väljer förmodligen de böcker som de tror har störst chans på ”marknaden”. Reglerna för deltagande står här.

”Marknaden” är lurig. När det gäller böcker så är ju marknaden vi läsare. Alltså vi som köper och läser böcker som tidsfördriv. För att bli underhållna, för att lära oss något om oss själva eller andra, för att få ett bättre språk så att vi ska kunna kommunicera med andra och göra oss förstådda, för att människan inte kan leva utan berättelser. Något sånt. Men när marknaden blir en plats där flertalet bestämmer, så marginalerna så tunna:

”Årets bästa bok”, blir ”Årets bok som flest kommer att gilla”.

Nu är ju böcker något som jag verkligen vill att det ska säljas fler av. Eller, rättare sagt, jag vill nog att de som köper böckerna hellre läser dem än att de köper dem. Jag vill att fler läser böcker, kort sagt. Och egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall de läser fin litteratur eller ful. Läs Läsarmanifestet, jag står för det fortfarande.

Så. Att Bannerheds Korparna vinner för att det är traditionell romankonst är sant. Att det är den bok som kommer att sälja bäst av de nominerade är också sant. Att det är den bok som kommer att tyckas bäst om av flertalet människor är också sant.

Men det kanske är just därför som Augustpriset blivit så stort? För att böckerna som vunnit faktiskt gillats av flertalet? För att flertalet gillar traditionell romankonst – mustiga berättelser om liv och död, kärlek och hat, barndom och vuxenliv, skillnader mellan generationer… Som Korparna. Som Populärmusik från Vittula. Som Svinalängorna. Som Underdog. Som Skraplotter. Som Aprilhäxan.

Det finns så många fantastiska böcker, så många fantastiska berättelser. Och det är ju tur att det finns fler litterära priser.  Som Tidningen Vi:s till exempel, som i år gav priset till boråsaren Ulf Lindström. Och tur att flertalet tidningar snart kommer att låta sina kritiker välja ”Årets bok”.  Jag är ju en av dem som kommer att göra just det för Borås Tidnings räkning och jag kan med säkerhet säga att det är den berättelse som stannat kvar starkast hos mig, gjort störst avtryck, fått mig att fundera på viktiga saker och med ett språk som fått mig att vila med ett leende i texten. 

Det är ett högst personligt val. Helt utan tanke på ”marknad” eller ”sälja fler böcker”. Jag ska nog kalla det Annika Koldenius litteraturpris, helt enkelt. Som en antites till Svenska Förläggareföreningens.

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare