Recension: Det fjärde offret av Mari Jungstedt

Kalla mig blödig om du vill, men jag får tårar i ögonen när jag läser Mari Jungstedts senaste deckare Det fjärde offret. Det är när Karin äntligen får hålla sin dotter i armarna och krama om henne, trettio år försent. Då blir det lite blött i ögonen, det stockar sig lite i halsen. Det är vackert på något sätt – en förälders längtan efter sitt barn.

Det är också kring föräldar och barn som Det fjärde offret kretsar – att tvingas bli vuxen allt för fort när föräldrarna inte kan ta sitt ansvar, en fosterhemsplacering som visar sig få ödesdigra konsekvenser, att söka trygghet hos MC-gäng när det inte finns trygghet någon annanstans.

Det fjärde offret startar med ett lyckat värdetransportrån, men där resten går käpprätt åt skogen. En liten flicka blir påkörd. En av rånarna mördas. Sedan en till. Parallellt berättas en drygt 15 år gammal historia för att ge bakgrund och förklaring. Och visst är det kring själva mordgåtan som berättelsen kretsat, där spänningen byggs. Vem har mördat och varför? Men jag läser lika mycket för att veta hur det går för Knutas, för Karin, för Emma och Johan, för coola Pia. Hur klarar Emma och Johan familjelivet med alla barnen? Hur går det med Knutas och Line? Kommer Karins dotter förlåta henne? Kommer Karin och Knutas äntligen få ihop det? (Nej, här kommer inte spoliers, jag tänker verkligen inte avslöja något!) Jag gillar beskrivningarna av polisarbetet och journalistarbetet.

Jag tycker att Det fjärde offret är Mari Jungstedts bästa deckare hittills. Parallellhistorierna är precis lagom parallella, de historiska återblickarna känns relevanta, det finns precis lagom många stickspår att hålla reda på, intesset för de återkommande karaktärerna hålls vid liv och när slutet närmar sig så kan jag ana vem som är mördaren och varför han/hon gjorde det. (Ingen spoiler här heller…)

Jag gillar också den samhällsbotten varpå historien vilar, de samhällsproblem som tas upp. Och jag gillar också tanken att omständigheterna kan få en att göra saker, men att människan i grund och botten är god. Det är en förtröstansfull tanke.

Och jag gillar det.