Det är en scen som jag kommer att minnas, nu när jag läst ut Korparna: Klas får ha sin drake ifred för sin pappa.
Klas pappa eldar inte upp draken, bränner den inte på bokbål som Klas farfar gjorde med Klas pappas drake för länge, länge sedan. Det är nog först då som jag förstår vad den här boken handlar om – och vilken smärta det trots allt innebär. Och den scenen, när Klas pappa talar om det för Klas, att ”min pappa var inte mycket för lekar, han tyckte inte det var något värt med en drake”, när läsaren förstår att Klas pappa nu försöker ge Klas den frihet som han själv hade velat haft, när läsaren förstår vad som måste hända sen… Då är det bara några sidor kvar. Och sedan, när allt är över, vill jag läsa boken en gång till.
Det är inte ofta som det händer.
Jag vet inte hur andra läsare kommer att läsa Korparna. Men det är så jag kommer att läsa den. Jag vet inte ens om det är författarens intention. Men det är så jag kommer att läsa den. För mig vilar hela berättelsen i just den scenen.
För Korparna är en berättelse om en far och en son. Och därigenom också om generationers fäder och söner. Det förväntningar som finns, de förhoppningar man ska leva upp till. Klas pappa har läshuvud, men får inte läsa vidare för att han måste ta över gården. Klas har också läshuvud, men oket vilar tungt på att också han ska ta över gården. Familjen hukar under pappans allt djupare psykiska sjukdom, hans ständiga infall, hans räknande, hans utbrott, hans sjukhusvistelser. Mamman som försöker hålla ihop familjen, låtsas som om att allt är som vanligt, som slätar över, tröstar. Klas lillebror, som mest är i vägen. Och Stockholms-tjejen, som försvinner lika fort som hon dyker upp, men som ändå är en slags katalysator. Och fåglarna; draken, som kan flyga, som symboliserar Klas frihetslängtan…
Jag gillar. Det kryper in under skinnet på mig. Det gör ont. Och det är bra.
Annika Koldenius 
Bra skrivet!
Jag minns inte att försoningen var så nästan övertydligt skildrad, utan jag minns hur Klas förstod att fadern stod bakom gardinerna och såg honom med gillande.
För mig är hela boken en rad av smärtsamma påminnelser om min i detalj olika, men som helhet identiska uppväxt.
Varmt tack till Tomas, som tog (delar ur) tio år av sitt liv för lysande skrivterapi, som gav mig några dagars djupgående lästerapi! Och visst vill jag också börja läsa om från början, men lånetiden hade gått ut…
Tack för att du gillar. Och det är i alla fall så jag läser texten, det är det jag ser när jag läser Korparna. Sen fastnar man ju för olika ställen beroende på vad man själv har för erfarenheter av sin uppväxt. Det är ju det som är så fascinerande med att läsa och ta till sig berättelser!