Etikettarkiv: far och son

Recension: Korparna av Tomas Bannerhed

 Det är en scen som jag kommer att minnas, nu när jag läst ut Korparna: Klas får ha sin drake ifred för sin pappa.

Klas pappa eldar inte upp draken, bränner den inte på bokbål som Klas farfar gjorde med Klas pappas drake för länge, länge sedan. Det är nog först då som jag förstår vad den här boken handlar om – och vilken smärta det trots allt innebär. Och den scenen, när Klas pappa talar om det för Klas, att ”min pappa var inte mycket för lekar, han tyckte inte det var något värt med en drake”, när läsaren förstår att Klas pappa nu försöker ge Klas den frihet som han själv hade velat haft, när läsaren förstår vad som måste hända sen… Då är det bara några sidor kvar. Och sedan, när allt är över, vill jag läsa boken en gång till.

Det är inte ofta som det händer.

Jag vet inte hur andra läsare kommer att läsa Korparna. Men det är så jag kommer att läsa den. Jag vet inte ens om det är författarens intention. Men det är så jag kommer att läsa den. För mig vilar hela berättelsen i just den scenen.

För Korparna är en berättelse om en far och en son. Och därigenom också om generationers fäder och söner. Det förväntningar som finns, de förhoppningar man ska leva upp till. Klas pappa har läshuvud, men får inte läsa vidare för att han måste ta över gården. Klas har också läshuvud, men oket vilar tungt på att också han ska ta över gården. Familjen hukar under pappans allt djupare psykiska sjukdom, hans ständiga infall, hans räknande, hans utbrott, hans sjukhusvistelser. Mamman som försöker hålla ihop familjen, låtsas som om att allt är som vanligt, som slätar över, tröstar. Klas lillebror, som mest är i vägen. Och Stockholms-tjejen, som försvinner lika fort som hon dyker upp, men som ändå är en slags katalysator. Och fåglarna; draken, som kan flyga, som symboliserar Klas frihetslängtan…

Jag gillar. Det kryper in under skinnet på mig. Det gör ont. Och det är bra.

2 kommentarer

Under Boktipset, Debutanter, Recensioner

Korparna och pannkaksläsning

Just nu läser jag Tomas Bannerheds debutbok Korparna. Jag tror att jag gillar den, men jag är inte säker; inte säker på om jag vill läsa vidare. Osäkerheten finns, tror jag,  för att jag egentligen inte vill veta hur det går. För jag tror inte att det kommer att gå särskilt bra. Inte för pappan i alla fall.

Korparna handlar om en 12-årig pojke som växer upp på en bondgård i skuggan av en pappa som inte mår särskilt bra. Att pojken har läshuvud och tittar på fåglar är inte något som står särskilt högt i kurs i samhället där han bor, där det viktigaste är att kunna trimma sin moppe ordentligt. Oket att ta över bondgården när han blir vuxen vilar tungt på pojkens axlar. Pojken har en lillebror och en mamma som försöker orka, men som ibland bryter ihop. Nej, det är inget som är särskilt uppmuntrande i den här berättelsen än så länge.

Men jag hoppas på den nyinflyttade Stockholmstjejen! För nu har hon dykt upp i berättelsen; hon följer med pojken ut i vassen för att lyssna på rördrommen, hon följer med ut på cykelturer, hon har en pappa som lyssnar på klassisk musik och citerar filosofer. Ska det bli bättre nu? Eller är hon katalysatorn som gör att det verkligen barkar åt helvete?

Jag fortsätter läsa. Och vända pannkakor…

Riktigt smör ska det va!

Lämna en kommentar

Under Debutanter, Läsande