Tag Archives: Debutanter

Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: Vi faller av Anna Platt

Recensionen också publicerad i bland annat Blekinge Läns Tidning och Barometern OT.

”Vi faller” är manusförfattaren Anna Platts debutroman. En roman med hjärtat på rätta stället, tycker Annika Koldenius.

Anna Platts debutroman består av fem berättelser som alla utspelar sig i Linköping 1992. Det är berättelserna om Kåre, Marie-Louise, Monica, Elis, och Ida. Kåre är pilot på Saab, men lever inte det familjeliv han drömt om; Marie-Louise har blivit lämnad av sin pojkvän och försöker hantera saknaden genom att gå med i en aktivistgrupp; Monica har precis fått ett cancerbesked, tänker tillbaka på sitt liv och vill få kontakt med sin dotter igen; Elis bor på äldreboende och har älskat samma kvinna i hela sitt liv; Ida går på skoldisco och är bra på att simma, men hennes pappa gråter på nätterna.

På något sätt handlar allas berättelser om längtan och saknad efter någon eller något. Det finns vissa kopplingar mellan karaktärerna, de finns i utkanten av varandras liv, men inte mer än så. Jag skulle lika gärna kunna säga att ”Vi faller” en novellsamling med fem porträtt av fem livsöden. Förlaget skriver att ”Vi faller” liknar filmen ”Short Cuts”, och den baserades ju mycket riktigt på en novellsamling av Raymond Carver. Det som håller ihop berättelserna är platsen och tiden, och mycket vaga kopplingar mellan karaktärerna, inget annat.

Det märks tydligt att Anna Platt har en bakgrund som manusförfattare för tv och film, bland annat har hon skrivit manus till filmen Kärlek Deluxe, som hade premiär 2014 med bland andra Moa Gammel och Martin Stenmarck i huvudrollerna. Alla fem berättelser är snyggt sammansatta och smart berättade, och det finns en dramatisk nerv i varje berättelse, en tydlig framåtrörelse. Men ibland tycker jag kan bli alltför för kvick. Läsaren hinner inte riktigt andas i berättelsen innan nästa dramatiska omständighet eller överraskning presenteras. Det är som att alltför mycket information ska tryckas ihop på alltför få sidor. Ta det lugnt! tänker jag medan jag läser.

Anna Platts styrka som romanförfattare finns istället i vardagligheten, det mänskliga. Anna Platt är bra på att fånga sin karaktärers känslor med små medel i sitt språk och det finns mycket igenkänning för läsaren. Jag menar: vem har inte varit kär, eller känt längtan eller saknad? Trots att det finns en enkelhet och direkthet i språket som jag tycker om, så tycker jag att Anna Platt kunde ha varierat sitt språk en aning mellan de olika karaktärerna för att särskilja deras berättelser, bara något mer utöver det att ändra vilka ord man använder.

”Vi faller” är ändå en fin läsupplevelse som säkert kommer nå många läsare, eftersom den har hjärtat på rätta stället.

 

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner

Recension: Förvandlerskan av Charlotta Larsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 januari 2015.

”Ständigt denna dröm om ett eget rum!” tänker jag när Veras mamma stänger in sig för att skriva på sin avhandling. ”Ständigt detta återkommande antikvariat!”, tänker jag när Veras pappa tycker det är roligare att umgås med böcker än med människor.

Förvandlerskan är berättelsen om flickan Vera, som bor ensam med sin mamma i Wien. Veras pappa har en annan familj, men äger ett antikvariat dit Vera brukar gå. Mamman dras in i ett forskningsprojekt om en feministisk kvinnoby som gör att hon åker till Ryssland, där hon försvinner spårlöst.

Charlotta Larssons debutroman Förvandlerskan är en fantastisk berättelse. Veras barnperspektiv är skickligt och konsekvent genomfört, likaså temat om barnets ensamhet. Men åh, vad jag hela tiden önskar mig mer! För det finns ett slags amerikansk storslagenhet över berättelsen i Förvandlerskan som inte riktigt kommer fram i den vackert sparsmakade prosan på knappa 200 sidor.

Jag önskar så att Charlotta Larsson skulle ge ett större sammanhang till temana om förlust, saknad, föräldraskap och den stora världen som måste förstås och undersökas av det utforskande barnet och av den forskande vuxna. Tänk om Charlotta Larsson vågat ta sig tid att berätta på riktigt om Kvinnobyn! Eller tagit sig utrymme att berätta om staden Wien eller om Ryssland! Istället lämnas jag med en snopen känsla: var det allt? Men som debutroman lovar den mer, det är helt klart.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 februari 2013.

Jag biter i apelsiner är en berättelse som ställer de där livsviktiga frågorna: Vem är jag? Var är mitt hem? Berättelsestrukturen lånar drag av utvecklingsromanen. Den unga kvinnan ger sig ut på en (inre) resa, där hon genom mötet med två män försöker komma underfund med vem hon själv är. I bakgrunden finns hela tiden minnet av en mamma som svek och lämnade familjen och som påverkar den unga kvinnans vuxenblivande.

I första delen av Jag biter i apelsiner fångar Annakarin Thorburn vuxenblivandet fint. Den unga kvinnan som måste spegla sig i andra för att få en vuxen och sexuell identitet, för att få bekräftelse och närhet, för att därefter kunna reda ut vem hon själv är och hur förvirrande de där nya känslorna kan kännas. Det är en allmängiltig berättelse. Sen händer det något med den unga kvinnan – ett sammanbrott – som jag inte riktigt hänger med i och som Annakarin Thorburn inte riktigt förmår att gestalta.

Perspektivet är så tveklöst den unga kvinnans här-och-nu, utan den vuxna människans tillbakablickande facit. Det gör att berättelsen får en nerv och en andfåddhet, men det lämnar mig också utanför det inre skeendet. Och jag känner mig helt plötsligt gammal när jag börjar identifiera mig med föräldern i berättelsen, snarare än med den unga kvinnan. Det gör att jag börjar tänka: är det här verkligen en roman för vuxna? Snarare känns tilltalet helt plötsligt för ungt.

En annan sak som gör mig tveksam i Jag biter i apelsiner är språket. Det är helt enkelt ojämnt. Vissa meningar och bilder är glasklara och här och där dyker det upp att-stryka-under-meningar. Men lika ofta är bilderna utan fantasi och språket ibland lika orytmiskt som en motor som hackar.

Men det är ändå något fint med den här sortens berättelser, om ett vuxenblivande, om ett letande efter något som kan likna en identitet som människa, som gör mig både vemodig och glad på samma gång. Vemodig, för att det ibland måste vara svårt. Glad, för att det finns en andra sida att komma ut på.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.

När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.

För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.

Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Läsande, Recensioner, Svenska författare

Recension: Fältöversten av Jonas Malmborg

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 20 januari 2013.

Fältöversten byggdes som ett allmännyttigt bostadsområde mitt i hjärtat av Östermalm i början av 1970-talet. Fult folk skulle blandas med fint i ett storslaget socialt experiment. I Jonas Malmborgs debutroman med samma namn, är det sent 80-tal. I området bor bland annat Sasha, Maj-Lis, Carl, Mange, Fredde och Jakob, som alla snart ska börja högstadiet i Gärdesskolan.

Det är ett brett socialrealistisk famntag som Jonas Malmborg tar. Fältöversten är både en uppväxtskildring, en skildring av klassamhället, en skildring av skolan och av de vuxnas ansvarslöshet och oförståelse för de ungas livsvillkor. Romanen berättas helt ur barnens perspektiv. I olika kapitel berättas bland annat om Maj-Lis, den mobbade arbetarklasstjejen som inte har råd att ha rätt märkeskläder, Sasha, småbrottslingen vars ensamstående mamma aldrig är hemma och Jakob, överklasskillen som hamnar i “fel” sällskap när han börjar hänga med Sasha.

Det journalistiska engagemanget i berättelsen är det inget fel på. Inte heller idén. Men att gestalta ett klassamhälle kräver mycket mer än att låta barnen till grovarbetaren bli mobbade för att de har fel sorts kläder och placera tårar på deras kinder; att gestalta en tidsperiod kräver mycket mer än att skriva att någon tar cykeln för att köpa en Trocadero. Rekvisitan får aldrig bli huvudsaken i en berättelse, det blir bara yta, inget djup. Och det är just djup jag saknar i Fältöversten. Jonas Malmborg har inte förmågan att krypa under skinnet varken på dem han gestaltar eller på tidsandan. Istället blir han en utomstående, en voyeur, som med skräckblandad förtjusning beskriver det som händer, som i ett filmmanus som väntar på skådespelarnas gestaltning. Texten i sig själv bränner aldrig till på riktigt.

Jonas Malmborg skriver på naken och rak reporterprosa. Men det gör också att berättelsen blir förenklad. De fattiga barnen i Fältöversten är antingen mobbade eller knarkande småbrottslingar. De rika barnen har rätt kläder och kommer alltid undan. Jag saknar också någon slags karaktärsutveckling eller händelseförlopp i romanen. Det finns ingen röd tråd eller naturligt klimax. Allt som finns är ramberättelsens “den rike blev läkare och den fattige blev knarkare”. Jaha.

Fältöversten är dessutom killarnas historia, trots det breda upplägget. Det är gängbråkens, fylleslagsmålens historia. Visserligen är Maj-Lis en av berättarrösterna, men det känns enbart som en eftergift till romanens konstruktionsidé – “man måste ju ha med en tjej för det breda uppläggets skull”. Vilket är synd. För berättelsen om Maj-Lis familj är den starkaste av dem alla.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Och de nominerade till Borås Tidnings Debutantpris är:

Hindenburg av Susanna Lundin

Väldigt sällan fin av Sami Said

Åsen av Katarina Fägerskiöld

Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck

Marialucia av Elisabeth Berchtold

Se där! Vilka bra nomineringar!
Och för första gången sedan jag började skriva om litteratur och läsning, så har jag läst alla de nominerade som skrivit prosa!

Och tre av titlarna är med på min årsbästalista! Hindenburg (som jag ju tyckte var årets bästa bok), Väldigt sällan fin (på plats 6) och Åsen (just utanför tio-toppen).

Att inte Lyra Ekström Lindbäcks bok finns med där är ett olycksfall i läsararbete och är bara för att jag läste ut den efter att listan publicerats, vilket naturligtvis är trist. (Jag tror jag ska lägga till den i efterhand!)

Och jag har faktiskt just lämnat tillbaka den boken till biblioteket, om någon vill låna? (Lite synd, för nu hade jag ju velat titta lite i den igen..)

Jag ser nu fram emot prisutdelningen i Borås. Det ska bli kul att få träffa författarna.

Och så ska det bli kul att få vara med och utse vinnaren i Lilla Debutantpriset, som delas ut samma kväll. Jag har ju just blivit ny jurymedlem i den juryn. Snart, snart ska jag börja läsa novellerna! Roligt läsarbete!

Dagens tidning.

20130110-075707.jpg

1 kommentar

Filed under Debutanter, Svenska författare

Årets bästa böcker 2012: 1. Hindenburg av Susanna Lundin

Hindenburg av Susanna Lundin är en magisk och melankolisk berättelse om Bertil och Prickly Pear som bor i ett övergivet torp, men som kanske kommer någon annanstans ifrån. Bertils öga hänger från en tråd. Prickly Pear gör som Bertil säger.

Båda försöker de ordna tillvaron efter bästa förmåga. Men förmågan räcker inte så långt. Ändå söker Bertil och Prickly Pear ständigt efter ny kunskap, fast på lite olika sätt. De ordnar och kategoriserar. Försöker hitta sin berättelse och sitt ursprung.

Hindenburg är en fabel för vilsna vuxna, en trösterik saga. Lite som Tove Janssons Sent i november, där den öde Mumindalen både skrämmer och ger nya perspektiv till rädda varelser. Hindenburg är en roman som tar fram det mänskliga genom att skildra sökandet efter mening. Det är utmanande, men vackert.

20121215-103005.jpg

2 kommentarer

Filed under Årets bästa böcker 2012, Debutanter, Svenska författare

Recension: Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling

Sång till den storm som ska komma är en roman som prövar olika angreppssätt till en känd historia, leker med perspektiv och karaktärer. Det är tre berättelser, tre dagböcker, som hakar i varandra. Det är Sar (som senare ska bli Pol Pot), det är Sars älskade Somaly och det är Sars politiske huvudmotståndare Sary. Det är augusti-september 1955.

Första delen är berättad i du-form. Jag är inte förtjust i det, även om det är intressant. Den texten skapar ett onödigt avstånd, att berättelsen enbart är mellan författaren och karaktären och att läsare lämnas utanför. Men samtidigt berättas historien i presens, som om jag vore där, som om det hände just nu, som om jag är innesluten i det som händer. Jag upplever den kontrasten som störande.

Sång till den storm som ska komma är Peter Fröberg Idlings romandebut, återigen en berättelse om Pol Pot och Kambodja, något han skrev om redan 2006 i den mycket uppmärksammade Pol Pots leende. Och jag önskar att jag hade läst Pol Pots leende, så jag hade kunnat historien lite bättre, det är nästan en nödvändighet för att förstå och följa med i Sång till den storm som ska komma. Visst vet jag lite om Kambodja, Röda Khmererna, Pol Pot, men inte så mycket att Sång till den storm som ska komma blir en enkel läsning. För Peter Fröberg Idling är inte en historisk berättare. Återigen avståndet. Läs det här, men bara om du är påläst.

Språket! Ja, visst är språket ibland fantastiskt. Poetiskt. Vilsamt. Vissa partier i boken är andlöst vackra, djupt mänskliga, heta, initierade, humoristiska. Men det är för mycket språk! Hela berättelsen vilar så pass mycket på sitt språk att det till slut bara blir vackra meningar staplade på varandra och snart blir meningarna tomma, utan innehåll eller berättelse. Som en påfågel: prålig, men utan lyftkraft.

Och till slut: Jag tror inte på det här! Jag tror inte på den här berättelsen! Måste läsaren då tro på en berättelse? Ja, svarar jag. Det måste upprättas ett kontrakt mellan läsaren och författaren, där läsaren ska inlemmas i den föreställningsvärld som författaren målar upp med sina ord, oavsett om den världen är sann, sannolik eller osannolik. Men den som vill läsa en bok enbart för dess språk – välkomna!

Lämna en kommentar

Filed under Berättelser, Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 23 november 2012.

Jag läser Det känns konstigt att vakna i sin egen säng utan moraliska könsglasögon. Det är det enda sättet att läsa på. För den kvinnliga huvudpersonen är ständigt kåt, knullar hela tiden med kända eller okända som hon går med hem från krogen; är ständigt antingen full eller bakfull på sprit eller knark. Hon rör sig mellan nattklubbarna Spy Bar, Riche och arbetsplatsen Dramaten, där hon arbetar som publikvärd. Spyor, slemklumpar, snor, mens och könssafter stänker på väggarna eller rinner nerför benen, sida upp och sida ner.

Det känns konstigt att vakna i sin egen säng lanseras som en sexig bok, med en bokvideo där författaren sitter naken på en stol och väser fram ett utdrag ur sin roman. Det är att göra boken en stor otjänst, för det är en av de starkaste berättelser jag läst i år, både till innehåll och röst. Visst innehåller Det känns konstigt att vakna i sin egen säng mycket sex. Men det är inte en erotisk sexighet, det är inga vackra samlagsbeskrivningar i rosarött skimmer. Det är snarare en kroppslig, smutsig, tvingande sexualitet, en sexualitet som inte går att stoppa, som genomsyrar varandet, som är den där rastlösheten i kroppen, den där längtan efter orgasmen som stillar oavsett om det innebär att gå med någon hem från krogen – man eller kvinna spelar ingen roll – eller att smeka sig själv till orgasm i en soffa på Dramaten under pågående föreställning och sedan torka av sig på armstödet. Den där längtan efter sex som bekräftelse, som är så stark att man hellre sviker en vän, än att gå ensam hem.

Men Det känns konstigt att vakna i sin egen säng är också en träffsäker beskrivning av Dramaten, en bitsk och humorös skildring av en värld som skapat sina egna regler för hur man beter sig mot varandra, där skådespelarstjärnorna har later och där besökarna tar sig friheter. Det är underbart roligt att läsa. Frågan som ställs av huvudpersonen är också: Är det kanske jag som är mest normal här?

Det finns något uppriktigt som jag tycker om i Det känns konstigt att vakna i sin egen säng. Jag tycker om att det är en berättelse utan hämningar; en berättelse som inte viker ner sig med ett språk som flödar. Visst gör det ont ibland, men jag tycker att det är befriande att läsa om en kvinna som är kåt, som har ett driv och en törst som måste släckas oavsett om det handlar om sprit, knark eller sex och trots att hon ibland får ångest av sin hunger. Jag gillar till och med det något översymboliska slutet. Det känns konstigt att vakna i sin egen säng är Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg och Charles Bukowski i absolut förening och jag hoppas att det inte är den enda berättelse Sophie Adolfsson kommer att skriva.

20121123-092912.jpg

2 kommentarer

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare