Första gången jag läste Da Vinci-koden blev jag helt lyckligt överrumplad. Av spänningen, av kopplingen till vår historia och våra myter, men framför allt av GÅTAN! Det var själva lösandet av gåtan, som ett pussel av ledtrådar, som fascinerade och lockade mig och som gjordes att jag drogs med i berättelsen.
Det är också pusslet jag älskar i äventyrsfilmer som National Treasure och National Treasure: Book of Secrets där jag sitter med pirr i mungiporna och andan i halsen trots att jag sett filmerna om och om igen. (Och nu verkar det komma en trea också!)
Andra gången jag läste Da Vinci-koden blev jag däremot överraskad över vilken skamligt dålig prosa det var. Eftersom gåtan redan var löst, och därmed spänningsmomentet försvunnet, så återstod ju bara språket. Hu! Jag hade skämskudde för halva ansiktet när jag läste och slutade när jag kommit halvvägs. Jag visste ju hur det skulle gå.
Däremot så fungerar Dan Browns historier fortfarande som filmberättelser. Jag såg om filmerna Da Vinci-koden och Änglar och demoner för inte så länge sedan och de är fortfarande bra och spännande filmer.
Och det är väl så med Dan Brown – hans berättelser gör sig helt enkelt bättre på film än som litteratur. Berättelse, inte språk.
Jag kommer ändå att läsa Inferno, trots de många sågningar, och parodiska förkortningar som sprids nu över nätet. The Guardians recensent skriver till exempel så här: ”I used to think that Dan Brown was merely bad. Now, after reading the latest version of the apocalyptic thriller he rewrites every few years, I suspect he might be mad as well.” i denna hysteriskt roliga recension.
Annika Koldenius 