Category Archives: Deckare/Spänning

Recension: Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Sara Lövestam har gjort det igen. Hon har än en gång lyckats skriva en varm och fin bok om mötet mellan två helt olika människor och genom det målat upp bilden av två helt olika mänskliga erfarenheter.

Sanning med modifikation har en annorlunda hjälte. Han heter Kouplan och är papperslös flykting. För att få ihop lite pengar till mat börjar han arbeta som privatdetektiv. Hans första kund är Pernilla, som tappat bort sin dotter Julia, men som inte kan vända sig till polisen för att få hjälp. Sakta nystar Kouplan upp en historia som verkar vara på väg åt ett håll, men som, på ett Sara Lövestamskt klurig sätt, till slut visar sig vara något helt annat.

Sara Lövestam har en förmåga att närma sig sina karaktärer med värme och insikt, oavsett om det är unga flickor, gamla män, ensamma mammor eller papperslösa. I Sanning med modifikation bygger hon sakta upp Kouplan till att bli en hel människa och i Pernilla visar hon en större psykologisk insikt än i tidigare romaner. Språket är alltid lätt, enkelt, utan motstånd.

Det enda jag har att invända, är att Sanning med modifikation är lite tunn. Och med tunn menar jag att personerna utöver Pernilla och Kouplan inte riktigt får liv, som om hon lagt all berättarkraft på att ge liv åt dessa två individer och deras möte.

Men det är ändå en mindre invändning. Jag ser verkligen fram emot nästa roman om antihjälten Kouplan. För när jag läst färdigt Sara Lövestams romaner har jag alltid en varm känsla i bröstet. Det är jag henne evigt tacksam för.

Annonser

1 kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Ett slags recension av Stallo av Stefan Spjut

Jag är väldigt lättskrämd. Jag tycker inte heller om att bli skrämd. Det kanske är något med åldern. När jag var yngre så slukade jag böcker av Stephen King och såg Scream-filmerna gång på gång.
I alla fall är det ingen bra kombination och gör att jag numera missar en hel del bra litteratur och är tvungen att se en hel del bra filmer och TV-serier halvt blundande.
Så när jag började läsa Stallo av Stefan Spjut tänkte jag: åh, en fin berättelse om troll och så där.
Jag kunde inte haft mer fel.

Den var ju skitläskig!

Halvvägs in tänkte jag till och med att jag inte skulle våga läsa klart. I och för sig har jag inget problem med att sluta läsa böcker halvvägs; livet är för kort för att läsa böcker som inte passar en just då och det går alltid att lägga boken på ”vänta på bättre tillfälle”-högen. Men jag läste klart. Mest för att jag verkligen ville veta hur allt hängde ihop och hur berättelsen skulle sluta och för att Stefan Spjut har en medryckande prosa med en hemlighet. Det Stefan Spjut gör är nämligen att han får mig att tro att allt är helt rimligt. Han får mig att tro på allt som sker. Och det är därför jag fortsätter läsa. Det är därför det är så bra.

Jag anar att det är för att Stefan Spjut fyller berättelsen med så mycket vardagliga detaljer. Ibland är det till och med alltför mycket detaljer: bilmärken, vägkrogsmenyer, vinterdäck, samesmycken, blåmärken, chips, John Bauer och Mattias Alkberg. Och jag vill mana på Stefan Spjut: det går för långsamt! skriv om det som händer! Stanna inte upp vid dessa realistiska Flaubertska detaljer! Och samtidigt vet jag att den förhöjda och detaljerade vardagen gör trollens och skrymtens närvaro mycket rimligare. Jag menar – en dag står man och borstar tänderna, nästa dag jagar man troll genom hela Sverige i en gammal bil. Helt rimligt. Stefan Spjut gör och något annat berättartekniskt skickligt: han avslöjar bara lite, lite i taget om det som händer. Precis bara så mycket läsaren behöver för att vilja vända blad.

Och det är därför det är så bra.

Lämna en kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

En typ av slags recension av Söder om helvetet av Thomas Engström

Det kan sammanfattas så här: Jag är inne i en bokslukarperiod just nu. Jag har knappt läst något på hela året, eftersom jag skrivit på min egen bok. Men nu, när den kommit ut, så kan jag läsa igen. Det är fantastiskt skönt. Och Söder om helvetet är en sån där riktig slukarbok som jag sväljer i ett enda nafs. Glufs, glufs! För det är så oerhört spännande, välskrivet och bladvändarvänligt. En riktigt bra thriller, helt enkelt.

Jag fascineras av saker jag inte kan, saker som ligger utanför min hjärnas kapacitet. Matematik är en av de sakerna. Spion-politik på högsta nivå är en annan. Helt enkelt: jag älskar den här typen av böcker. Jag har älskat den här typen av böcker (och filmer för den delen) ända sen jag läste Coq Rouge. Vi behöver berättelser om hjältar med superkrafter. Någon som tar tag i det onda i världen!

Söder om helvetet är Thomas Engströms andra bok i serien om den gamla Stasi-agenten Ludwig Licht. Där den förra boken Väster om friheten utspelade sig i Europa, tar Thomas Engström den här gången med sig läsaren till USA. Och det blir precis så där amerikanskt spion-spännande, nagelbitande med politik, infiltrationer och FBI som jag vill ha det.

Söder om helvetet är en bra mycket vassare historia än Väster om friheten. Kanske för att Thomas Engström nu kan koncentrera sig mer på att utveckla en spännande intrig, snarare än att behöva lägga tid på  att etablera sina karaktärer. Eller så är det helt enkelt så att övning ger färdighet. Practise makes perfect. När jag läser Söder om helvetet dyker också den där frågan upp – som ibland dyker upp när jag läser spänningslitteratur – hur fan kan hen komma på den här historien? Vilken vrå i hjärnan kommer allt ifrån? Ren och skär fascination (och en hel del avund)!

Jag gillar också att Thomas Engström i Söder om helvetet har skrivit in en smart kvinnlig hjälte i storyn, Leya. Det är en välbehövlig vila för en kvinnlig läsare som tröttnat på småfeta, alkoholdoftande gubbahjältar på dekis. För visst – Ludwig Licht är egentligen precis en sån tröttsam schablontyp. Men just nu överser jag med den lilla petitessen.

Lämna en kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Svenska författare

Sommarboktips att bli förundrad över: Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz

Det finns få saker som gör mig så förundrad som människor som är bra på fysik och matematik. Därför kan jag inte annat är gapa av hänförelse när jag läser Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz.
Och därför blir det också mitt boktips i P4 Sommar på känslan ”förundrad”.

Det handlar om matematikern Alan Turings död – han som bland annat är känd för att han arbetade med att knäcka tyskarnas koder under Andra världskriget. Men det handlar mest om polisen som försöker förstå hur Alan Turing kunde dö. Var det självmord eller inte? Alan Turings ansågs vara en säkerhetsrisk när det avslöjades att han var homosexuell i en tid där detta sågs som ett brott.

Syndafall i Wilmslow är en av mina favoritdeckare. Mycket är det David Lagercrantz förtjänst, hans språk och berättarförmåga.

Morgan Larsson tipsade om Jan Guillous Brobyggarna.

Läs mer om våra boktips på Sveriges Radios hemsida.

Lämna en kommentar

Filed under Boktipset, Deckare/Spänning

Recension: Dödslistan av Frederick Forsyth

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 juni 2014.

Spionromaner är en genre som brukar innehålla både spänning och lärdomar i politik, religion och kultur. Jag är rätt förtjust i genren av de anledningarna och för att genren alltid ger en doft av något större, ofta till och med världsavgörande.

Frederick Forsyth är en av de gamla mästarna i genren. Men Forsyths nya roman Dödslistan är nog en av de mest ospännande böcker jag någonsin läst. Mitt bladvändar-finger börjar aldrig bläddra hektiskt för att få veta hur det går med Spårarens jakt på Predikanten. Läsaren får visserligen en god lektion i spionage. Men Dödslistan innehåller mer faktaspäckade uppräkningar av vapen, olika grenar av islam och svårigheten i att spionera än spänning.

Dödslistan blir därför aldrig något mer än en träig instruktionsbok, snarare än en bladvändar-thriller.

2 kommentarer

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner

Recension: Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 mars 2014.

Minns mig som en ängel är Kristina Appelqvists femte deckare, men den första på Piratförlaget och den första i en serie om litteraturforskaren Helena Wallner.

Man ska skriva om det man känner till och det gör Kristina Appelqvist, som är gammal kommunikationschef på Högskolan i Skövde. Också i den nya deckarserien är miljön universitetsvärld och landsbygd i kombination. Att hon skapat ett eget universitet – Västgöta universitet – kanske är att sia om framtiden för Högskolan i Skövde och Högskolan i Borås, som redan inlett forskningssamarbeten.

Jag tycker om att det finns något fint oglamoröst och vanligt över Minns mig som en ängel och jag tycker om att Kristina Appelqvists hjältinna är en rätt vanlig kvinna som bor i en småstad. Visserligen är hon forskare i litteraturvetenskap, vilket gör att Kristina Appelqvist kan strö litterära referenser omkring sig och sådant är publikfriande, men det känns ändå aldrig långsökt. Mordhistorien i Minns mig som en ängel har också litterära kopplingar, där ett Nobelprisavslöjande står i centrum.

Kristina Appelqvist skriver i en tradition som påminner om det småputtrigt engelska. Jag tänker på författare som P.D. James eller Dorothy Sayers. Inte en enda gång går Kristina Appelqvist vilse bland forskarkorridorerna, slotten och grusgångarna på Västgötaslätten. Det riktiga psykologiska djupet saknas i Minns mig som en ängel, men det tas igen av den småstadsmysiga stämningen och de finurliga vändningarna i berättelsen.

Jag undrar dock om Kristina Appelqvist kan ta upp kampen med Jungstedt, Läckberg och Rudberg som Sveriges deckardrottning, trots satsningen med nytt förlag. För att göra det så måste Kristina Appelqvist ge mer kött på benen åt sin hjältinna Helena Wallner. Läsaren får aldrig riktigt komma henne in på livet och det är ett måste för att skapa en karaktär som man ska vilja följa i flera böcker. Berätta och fläta samman historier kan Kristina Appelqvist, men jag önskar mer i gestaltning och mer trovärdighet i karaktärernas handlande för att vara en riktigt nöjd läsare.

Lämna en kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Den stora matchen av Arnaldur Indridason

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 november 2013.

Den stora matchen utspelar sig på Island under de dagar som schackpartierna mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij spelas. Det börjar bra; redan i första meningen hittas en pojke knivhuggen till döds inne på en biograf. Ett misstag? Eller har pojken hört eller sett något i det skyddande biomörkret som inte får föras vidare? Dessvärre blir fortsättningen en trött, utredande polishistoria som varvas med berättelsen om polisen Marion Briems barndomsvistelse på ett sanatorium för lungsjuka.

På bokomslaget står att Arnaldur Indridason är nordens bästa deckarförfattare. Det är han inte, om enbart denna bok skulle stå som mått. Prosan är stel, det är förvånansvärt lite gestaltning och riktigt spännande blir det först på de sista femtio sidorna. Det är alldeles försent för en deckarhistoria.

3 kommentarer

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner

Recension: Stenhjärtat av Katarina Wennstam

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 18 oktober 2013.

I nya romanen Stenhjärtat fortsätter Katarina Wennstam sin litterära kamp att föra de svagas talan. I de tidigare romanprojekten har hon bland annat avhandlat sexuellt våld i relationer och homofobi inom idrottsvärlden. I Stenhjärtat är det det lilla barnet som far illa. Sex månader gamla Gloria kommer in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med skador som tyder på att hon utsatts för våld. Och frågan är: vem har gjort detta mot det lilla barnet?

Katarina Wennstam är ibland en pricksäker gestaltare av könsroller, sex och relationer, som i Smuts och Svikaren; ibland är hon en pamflett-skrivare där gestaltningen får stå tillbaka för ärendet, som i Dödergök och Alfahannen. Tyvärr tillhör Stenhjärtat den senare typen.

Dessutom blir Katarina Wennstams projekt att avslöja den på ytan lyckliga kärnfamiljen av övre medelklasstyp, den som vill upprätthålla fasaden till varje pris, allt tydligare i och med Stenhjärtat. Att ha en välfungerande familj, vara lyckligt gift, eller lite lycklig över huvud taget, verkar inte existera i Katarina Wennstams litterära värld. Det är mycket enkelspårigt och gör naturligtvis gestaltningen av karaktärerna mindre mångbottnad och därmed berättelsen mindre trovärdig.

Och trovärdigheten måste ändå sägas vara central i Katarina Wennstams romaner. Varför annars ta upp sådana ämnen? Och det är synd att den litterära gestaltningen blir så enkelspårig, när innehållet är så betydelsefullt. För Katarina Wennstam övertygar inte mig, varken i skildringen av hur målsägarbiträdet Shirin Sundin slits mellan ditten och datten, eller hur Glorias föräldrar reagerar på ditten och datten.

Katarina Wennstams styrka är istället skildringen av arbetet kring brottet. Där är hon en påläst och kunnig berättare och vet hur spänningen ska hållas vid liv. Hade berättelsen bara koncentrerats till själva rättsfallet och det som händer i rättssalen, så hade jag varit en nöjd läsare.

1 kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Svarta lådan av Michael Connelly

Michael Connelly är en produktiv författare och nu har hans artonde bok om polisen Harry Bosch kommit ut på svenska: Svarta lådan.

Harry Bosch arbetar nu på Los Angeles-polisens Cold Case-enhet och får möjligheten att återuppta utredningen om ett tjugo år gammalt mord på en dansk journalist i samband med Rodney King-kravallerna. Sannolikheten för att mordet ska lösas efter tjugo år är liten, men Harry Bosch är inte den som ger sig.

För att vara en spänningsroman så är Svarta Lådan förvånansvärt ospännande. Polisarbetet beskrivs mycket utförligt, vilket gör texten livlös och tempofattig. Och Harry Bosch själv är en tröttsam kliché – den hårda snuten som går sina egna vägar. Det känns som om Michael Connelly tappat stinget. Läs hellre några av hans tidiga deckare. Eller något annat.

2 kommentarer

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner

Recension: Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson

Recensionen också publicerad u Borås Tidning 12 oktober.

Det är strålande litteratur Leif GW Persson skrivit! Jag kan inte minnas när jag senast blivit så imponerad av intrigen, haft så roligt och tyckt att drygt 600 sidor varit alldeles för lite.

Thomas Eriksson, en advokat som försvarar brottslingar, har just hittats ihjälslagen i sin fina villa. Genast börjar ett omfattande polisarbete för att ta reda på vem som gjort det och varför. Spåren leder snabbt till två ökända gangsters, som tyvärr visar sig ha alibi. Och varför har advokaten bara några dagar innan sin död misshandlat en friherre med en auktionskatalog utanför Drottningholm?

Den sanna historien om Pinocchios näsa är en elegant berättad, mycket komplicerad historia med ett stort persongalleri – det kryllar av både poliser, brottslingar och viktiga sidospår. Persson lyckas med konstycket att få läsaren att känna sig både ovetande och smart; dock aldrig smartare än sin kriminalkommissarie – som hela tiden ligger det snubblande steget före. Persson är också duktig på att plantera cliff-hangers utan att de känns som uppenbara cliff-hangers – först många sidor senare får läsaren fortsättningen, utan att det verkar konstruerat. Berättelsen ger Persson möjlighet att ge tjuvnyp åt både monarkin, överklassen, poliskåren, pressen, djurrättsaktivisterna – ja, åt det mesta faktiskt. Jag läser med ständigt dragna smilband; det är stor humor detta!

Befriande nog vindlar sig Den sanna historien om Pinocchios näsa fram i makligt tempo, helt utan den “full fart framåt”-hets som kännetecknar så många konstruerade spänningsromaner i dessa dagar. Språket är också mycket genomtänkt. Persson byter ledigt från Evert Bäckströms invektiva, rajlerande svada till snudd på vetenskaplig prosa när konsthistoriska bakgrundshistorier ska berättas.

Det finns mycket att säga om Perssons huvudperson, kriminalkommissarie Evert Bäckström. Det kan vara vanskligt att ha en så djupt osympatisk, pressläckande, genomkorrumperad, kvinnofientlig och böghatande poliskarikatyr som hjälte: det finns inte ett uns av ånger varken i Bäckströms välmatade kropp eller i hans Supersalami. Men på något sätt lyckas Persson inte bara göra Evert Bäckström intressant, utan duperar också läsaren till att trivas i hans sällskap och tycka att han nog har lite rätt att agera som han gör. Det är mycket skickligt. Samtidigt lyckas ju Evert Bäckström faktiskt lösa brottet, med hjälp av sina kontakter i den undre världen.

Den sanna historien om Pinocchios näsa är riktigt bra läsning. Att historien dessutom avslutas med en fantastiskt fin knorr, gör inte saken sämre.

Lämna en kommentar

Filed under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare