De spelar huvudrollerna i Fifty Shades of Grey: Dakota Johnson och Charlie Hunnam!

… och jag har ingen aning om vilka de är!!

Det har ju spekulerats hejvilt om vilka det är som ska spela huvudrollerna som Anastasia Steele och Christian Grey i filmatiseringen av Fifty Shades of Grey.
Till exempel har ju Alexander Skarsgård nämnts som förslag.

Men det blev alltså Dakota Johnson och Charlie Hunnam. Och jag har ingen aning om vilka de är förutom det som står att läsa i denna artikel i Hollywood Life.

Dakota Johnson är alltså dotter till Miami Vice-Don Johnson och Melanie Griffith. Charlie Hunnam är actionhjälten från Pacific Rim. Två riktigt unga skådespelare, alltså.

Oh well. Jag vet att Ana och Christian är unga i Fifty Shades-böckerna. Men när två så uppenbart unga skådespelare ska gestalta det på film? Nej tack. Det känns lite som American Pie. Jag är liksom för gammal!

För det är det som är den fantastiska skillnaden mellan litteratur och film:

När jag läser kan jag bortse från det faktum att jag är (nästan) dubbelt så gammal som Ana och bara leva mig in i hennes känslor. Min fantasi ger mig andra bilder, mina bilder. På film kommer det nu onekligen bli uppenbart att hon nästan kunde vara mitt barn…

Hur sexigt är det?

Jo, jag kommer faktiskt läsa Inferno av Dan Brown fast jag egentligen borde vänta på filmen

Första gången jag läste Da Vinci-koden blev jag helt lyckligt överrumplad. Av spänningen, av kopplingen till vår historia och våra myter, men framför allt av GÅTAN! Det var själva lösandet av gåtan, som ett pussel av ledtrådar, som fascinerade och lockade mig och som gjordes att jag drogs med i berättelsen.

Det är också pusslet jag älskar i äventyrsfilmer som National Treasure och National Treasure: Book of Secrets där jag sitter med pirr i mungiporna och andan i halsen trots att jag sett filmerna om och om igen. (Och nu verkar det komma en trea också!)

Andra gången jag läste Da Vinci-koden blev jag däremot överraskad över vilken skamligt dålig prosa det var. Eftersom gåtan redan var löst, och därmed spänningsmomentet försvunnet, så återstod ju bara språket. Hu! Jag hade skämskudde för halva ansiktet när jag läste och slutade när jag kommit halvvägs. Jag visste ju hur det skulle gå.

Däremot så fungerar Dan Browns historier fortfarande som filmberättelser. Jag såg om filmerna Da Vinci-koden och Änglar och demoner för inte så länge sedan och de är fortfarande bra och spännande filmer.

Och det är väl så med Dan Brown – hans berättelser gör sig helt enkelt bättre på film än som litteratur. Berättelse, inte språk.

Jag kommer ändå att läsa Inferno, trots de många sågningar, och parodiska förkortningar som sprids nu över nätet. The Guardians recensent skriver till exempel så här: ”I used to think that Dan Brown was merely bad. Now, after reading the latest version of the apocalyptic thriller he rewrites every few years, I suspect he might be mad as well.” i denna hysteriskt roliga recension.

Hetaste regissörsnamnet till Fifty Shades of Grey: Joe Wright!

Senaste nytt om filmatiseringen av Fifty Shades of Grey gör gällande att regissören Joe Wright, är hetaste namnet för att regissera den erotiska bestsellern. Läs mer här i artikeln i The Guardian.

Jag tycker att det är ett spännande namn. Joe Wright har bl a regisserat Försoning, Pride and Prejudice och Anna Karenina, men också Hanna – filmer som både är romantiska historier, men också filmer med tydligt våld och spänning. Särskilt Hanna är en stark filmupplevelse och har du inte sett det – hyr den genast!

Fifty Shades of Grey kan bli en bra film om han tackar ja. Men vilka som ska spela Ana och Christian återstår att se. Jag har verkligen inga favoriter till rollerna, mer än att jag tycker att de faktiskt bör ha rätt ålder, och det diskvalificerar ju onekligen rätt många skådespelare.

Äntligen kommer En gång om året på bio!

Förra året såg jag en jättebra film på Göteborgs filmfestival som hette En gång om året. Jag älskade den för att den var så tät och så känsligt filmad. Så här bloggade jag om filmen för ett år sedan. Men efter visningen på GIFF 2012 blev det tyst.

Nu har den äntligen fått svensk distribution via Folkets bio.

Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis spelar huvudrollerna. De är gifta på varsitt håll, men har ändå haft en kärleksaffär i trettio år. De ses en gång om året, på olika hotellrum. Men den här gången så händer något oväntat som sätter alla regler ur spel.

Jag intervjuade regissören Gorki Glaser-Müller om filmen då, för drygt ett år sedan. Reportaget finns på Youtube. (Jag lyckas tyvärr inte bädda in det för det är något fel på koden och ett annat reportage visas, så klicka på YouTubelänken istället.)

Här är också en gammal trailer till filmen:

 

 

Göteborgs filmfestival: Den gröna cykeln och No burqas behind bars (Frihet bakom galler)

Jag är lite tagen.

Jag har inte läst så mycket den här veckan eftersom det är Göteborgs filmfestival och då brukar jag försöka se så mycket film jag bara hinner. Vilket i år har varit förvånansvärt få.
Men jag har sett två starka filmer som på olika sätt berättar om kvinnors situation – dels i Afghanistan, dels i Saudiarabien.

No burqas behind bars är en dokumentär som handlar om ett kvinnofängelse i Tahar i Afghanistan. Många av kvinnorna har hamnat där för att de flytt sina hem, vilket är ett brott och kan leda till upp till tio-femton års fängelse. Barnen lever med kvinnorna i fängelset. Men pojkarna måste lämna sina mödrar i fängelset då de blir tio, eftersom de då anses bli män. Fängelset liknar ett hus med innergård, där kvinnorna lagar sin mat och tvättar. Många starka och sorgliga livsöden, till exempel om en kvinna fick sälja sitt barn, eftersom hennes make inte kom med pengar så hon kunde köpa bröstmjölksersättning. Men också en berättelse om ett samhälle där många av kvinnorna faktiskt var tryggare innanför fängelsemuren. Frihet bakom galler är den svenska titeln.

Den gröna cykeln är inte en dokumentär, utan en spelfilm av en kvinnlig saudiarabisk regissör. En film om en flicka som inget hellre vill än att cykla ikapp med grannpojken. Men flickor få inte cykla i Saudiarabien. Och hur ska hon få ihop pengar att köpa en cykel när mamman hellre vill köpa en fin klänning för att pappan inte ska gifta sig med en annan. Filmen ger en fantastisk inblick i ett saudiarabiskt vardagsliv; hur män och kvinnor lever, hur flickor ska uppföra sig osv. Men ändå en film med en liten gnutta hopp. Den gröna cykeln är den första film som helt spelats in i Saudiarabien och den första av en saudiarabisk kvinna.

Haifaa al Mansour, Den gröna cykelns regissör på Göteborgs filmfestival.

”I promise, I’ll come back for you.”

Eftersom Michael Ondaatje kommer med ny roman på svenska i vår, så kommer jag att tänka på Den engelske patienten. Och så fastnar jag i klipp på YouTube: när de dansar den första dansen; när de ligger i sängen och han döper hennes halsgrop; när de kraschar med planet.

I och för sig kommer jag ofta att tänka på Den engelske patienten. Och egentligen har det ju inte så mycket att göra med Michael Ondaatje, utan enbart med Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas. Filmen! Deras rolltolkningar! (Jag glömmer gärna bort att berättelsen också handlar om Hana, Kip och Caravaggio; mitt minne är oerhört selektivt just när det gäller Den engelske patienten.)

Ja, jag har läst boken också. Men jag tvekade länge. Jag förstod att den inte alls skulle motsvara den filmupplevelse jag haft, gång på gång. Och dessutom hade jag hört att boken inte alls skulle vara lika bra som filmen. (En av få gånger det stämt, faktiskt.)

Boken The english patient är mer koncentrerad till Hanas och framför allt Caravaggios berättelser. Filmen fokuserar lika mycket på Greve Almasys och Katherine Cliftons kärlek. Och jag är verkligen nyfiken på vad som fick Anthony Minghella att förstå vilken fantastisk film det skulle vara möjligt att göra på Michael Ondaatjes bok och tänk att få vara med när han förstod att Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas skulle vara fantastiska.

Det är en makalös film. Det är makalösa rollprestationer. Och ett makalöst manus!
Klart att det måste sluta olyckligt. Och självklart gråter jag varje gång.

”You’re wearing the thimble!”
”You idiot. I’ve always loved you!”
”I promise, I’ll come back for you. I promise, I’ll never leave you.”

Hurra! Filmen jag jobbat med är antagen till Göteborgs Internationella Filmfestival!

Äntligen får jag berätta!

Filmen som jag manusbearbetat och klippt om under hösten – Nu är det dokumenterat – har blivit antagen till Göteborgs Internationella Filmfestival, med premiär 26 januari 2013.

Det är fantastiskt roligt. Men inte så konstigt. För det är ett fantastisk filmmaterial. Och det har varit fantastisk roligt att få arbeta med och vidareutveckla ett så bra innehåll.  (Mycket fantastiskt här, men det är verkligen helt fantastiskt.)

Regissörerna Anders och Jonas Teglund har filmat två av sina äldre släktingar, Bertil och Signild Månsson, och följt dem på deras årliga sommarresa från Svenstavik till Ryssbält.

Bertil har under hela sitt 86-åriga liv fört noggranna dokumentationer av vardagen – dagboksanteckningar, stillbilder, super-8 och VHS.  Det finns ett enormt material. Första gången Bertil gjorde resan på de 80 milen mellan jämtländska Svenstavik och genom Lappland till Ryssbält utanför Luleå, var för att fria till Signild. Och under alla år sedan dess har de varje sommar rest upp till sitt semesterparadis i hennes hemby.  Nu är det dokumenterat är en berättelse om tidens gång och vad som händer när man försöker dokumentera tillvaron.

Musiken är också jättebra med originalmusik av Björn Olsson.

Gå och se!

Jag fick faktiskt en bok i julklapp!

Nuförtiden ger jag mest bort böcker i julklapp. Det är ingen som vågar köpa till mig längre…

Men i år fick jag faktiskt en.

Så tack snälla tomten för denna fina bok. Jag sitter nu och finbläddrar i den ska du veta!

GOD JUL!

Samlade filmkyssar i litteraturform? Hur skulle det se ut?

Vissa scener bara biter sig fast i minnet. Glöms inte bort. Något litet som får betydelse för helheten i berättelsen om livet.

En av mina absoluta favoritscener i en film är slutscenen i Cinema Paradiso. För att förstå det vackra i slutscenen, så måste man förstå vad filmen handlar om. Jo, så är det förståss i de flesta filmer. Men särskilt i Cinema Paradiso.

Cinema Paradiso är en italiensk film regisserad av Giuseppe Tornatore. Den kom 1988 och vann bland annat Guldpalmen i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Jag såg den första gången på gymnasiet på en lektion i italienska. Jag har faktiskt bara sett den en gång efter det, och det var längesedan, men slutscenen minns jag som om det vore igår. Och nu har jag hittat den scenen på YouTube. Såklart. Det verkar som om det mesta går att hitta på YouTube nu för tiden.

Cinema Paradiso handlar om Salvatore som är filmregissör. Filmen berättas i tillbakablickar och Salvatore minns sin barndom i den lilla byn på Sicilien. Framför allt minns han vänskapen med byns biografmaskinist Alfredo, som låter honom titta på filmer i uppe i maskinistrummet.  Men byns katolske präst censurerar filmerna, så att alla scener med kyssar klipps bort. De bortklippta scenerna hamnar på hög i maskinistrummet. Alfredo får stor betydelse i Salvatores liv, för kärleken till filmen och för att Alfredo också stöttar Salvatore i viljan att bli filmregissör. När Salvatore återvänder till Sicilien för att gå på Alfredos begravning, så ger Alfredos änka ett paket till Salvatore. Det är en rulle film. Och i slutscenen på Cinema Paradiso sitter Salvatore i den gamla biografen och ser på alla de bortklippta filmkyssarna som Alfredo sparat åt honom för att minnas.

Jag funderar över om man skulle kunna ta och göra något liknande med kärleksscener ur böcker? Bara klippa ut och redigera ihop en helt ny berättelse utav all kärlek? Om det skulle bli något mer, något större, utav det?
Samlad kärlek.
Livsromantik.
Eller om det är själva berättelsen runt omkring som är den viktiga och kyssarna bara kroppens uttryck?

 

 

Kan inte slita mig från Twilight!

Det är tydligen Twilightvecka på Kanal 5.

Och två kvällar i rad har jag suttit som klistrad framför TV:n för att se Bella, Edward och Jacob vara frustrerade, förälskade och fragila.

Jag har faktiskt varken sett – eller läst – något ur Twilight-serien förräns i förrgår då första filmen, Twilight, visades. Igår kollade jag på New Moon, och ikväll är det Eclipse som visas.

Jag är nog mest fascinerad över att jag inte kunde sluta titta. Varken igår eller i förrgår. Jag trodde inte att jag riktigt var målgruppen. Men som bästa Borås-bibliotekarien @Annaklara452 så klokt sa igår på Twitter:

”Som en ung låntagare sa: man läser dom för det handlar om riktiga känslor som betyder något och känns.”

Jo, något sånt.

Till och med min man, den cyniske 43-åringen, satt klistrad. För att det handlar om något grundläggande, det där med den första kärleken, alla känslorna som ju är så mycket starkare och livsviktigare i den åldern, och alla förhinder som finns innan, alla missförstånd som beror på att man inte vågar prata med varandra, vågar berätta hur det är.

Jag är också fascinerad över likheterna i känslan med Fifty Shades-trilogin. Självklart för att Fifty Shades ju från början skrevs som Twilight Fan Fiction.

Men mest fascinerad är jag över skådespelarnas flämtande andning!
Oh!