Jag blir inte riktigt klok på En fager mö. Det är något med avståndet – hur berättelsen beskrivs på långt avstånd, utifrån, långt bortifrån, att jag aldrig kommer riktigt nära någon av karaktärerna, att jag aldrig släpps in, utan hovrar ovanför likt en rovfågel som väntar på sin chans, på det där avgörande misstaget. Men det kommer inte. Och jag blir inte inbjuden.
Historien: Gammal, rik man ser ung, fattig barnflicka på stan. Något väcks till liv, en tanke. Han vill ha henne, locka henne till sig av en anledning. Men vilken?
Och karaktärerna: Den lilla kvinnoflickan; den oskyldiga och aningslösa som ändå står och tittar på röda spetsunderkläder; som vill kyssas, men ändå inte; som vill att männen ska titta på henne, men ändå inte. Som är fattig, men som vill något annat, bara något annat, vad som helst.
Den åldrande mannen; den längtande; den som utnyttjar sin lockelse om överflöd, om omtanke, om ömsinthet, men som kräver något i gengäld, bara något litet. Något naket.
Jag klarar inte av det så bra. Det hela blir för likt en skröna. Det är olycksbådande, men blir aldrig riktigt så obehagligt som jag vill; det balanserar på ointressets gräns hela tiden. Jag försöker förstå vad som är viktigt i den här berättelsen, men jag begriper inte. Jag försöker förstå varför karaktärerna handlar som de handlar, men Joyce Carol Oates släpper mig inte så pass nära så att jag förstår. Visst, det är klassperspektivet – kvinnoflickan ska bli imponerad, förförd av rikedomen.Visst, det är bildningsperspektivet – han har den bildning hon törstar efter. Visst, det är åldersperspektivet – hon förför med sin ungdom, en ungdom den gamle mannen längtar efter.
Men jag vill vet varför han längtar efter henne! Jag vill veta om han längtar efter henne som en förälder längtar efter sitt barn, eller som en lärare längtar efter sin elev, eller som en man som längtar efter att köra in kuken. Och det får jag inte. Och där är det där avståndstagandet igen – att Oates berättar historien för mig inte inifrån, utan långt bortifrån. Nästan raljerande. Nästan som om hatade sina karaktärers ömklighet inför sina mänskliga begär. Nästan som om hon faktiskt inte är intresserad av att ta reda på varför de handlar som de handlar.
Jag har inte läst alla många böcker av Joyce Carol Oates, inte alls. Jag har läst Blonde, men det var länge sedan. Jag har läst Mitt i livet. Det var också längesedan. Jag blir nyfiken på om det här är hennes berättarstil? Om berättarperspektivet alltid är långt bortifrån? Om kvinnoflickorna och mansgubbarna är återkommande teman? Om hon alltid verkar hata sina karaktärer?
Juck i så fall.
Annika Koldenius 
Hmmm … motivet återkommer det gör det. Det distanserade också. Men inte i någon av de böcker jag tycker bäst om. Ge Oates en chans till och läs t.ex. Dödgrävarens dotter
Skulle just ta Dödgrävarens dotter som ett exempel på en text där hon diskuterar maktförhållanden mellan man och kvinna, som är ett återkommande tema i det jag läst och i vilken hon låter läsaren komma ganska nära. Även i My sister, my love får vi komma nära och där handlar det om den dysfunktionella familjen och känslan av skuld. Bildning, klass, ålder, makt, skuld och familj – det är nog ungefär så som jag läst henne. Och gillat. Inte så mycket kärlek och värme, det kan jag sakna.
Ska försöka med Dödgrävarens dotter alltså, så får jag se om jag gillar den. Annars är just de teman som hon då verkar återkomma till, som klass, ålder, makt, sex? intressanta teman. Men jag gillade inte distansen. Jag vill ju ha någon slags kärlek med. Eller kanske omtanke, hellre?
Jag tycker att den här tjejen i En fager mö är slipad. Hon se sin chans i den karga vuxenvärld hon vuxit upp i och befinner sig i. Hon får ju alla pengarna, hon ärver ju den senile och trånsjuke farbrodern. Jag tror hon genomskådar honom och ser sin chans till ett bättre liv och något lär hon ju sig under tiden tillsammans med honom. Hon har ju inte så mycket att välja på och det tycker jag ursäktar hennes slipade beteende. Klassperspektivet framgår klart; hur hon blir behandlad av kvinnan som anställt henne som barnflicka.
Klart att man kan läsa henne som slipad, men jag tycker inte att JCO beskriver henne så i berättelsen. Jag tror att hon mest är nyfiken på lyxen, på varför han väljer just henne. Men hon är också lite äcklad av hans intresse, det finns ett motstånd i hennes handlingar – hon ”går ju inte med på allt” direkt. Det är först precis på slutet som hon verkligen tar chansen, tycker jag, när hon kommer tillbaks för att få förlåtelse och han ligger där i sängen.
Jo, dessutom är det litet av en skröna. JCO vet hur psalmerna går och vad som får oss att vända blad. Hon har haft kul, när hon skrivit den här boken, tror jag tralala.
Jo, det märks att hon har haft kul. Och jag läste ju klart den, ville veta hur det skulle gå.
Jag läste ”Mörkt vatten” i februari och kände igen karaktärerna från den – den unga lite osäkra kvinnan, den äldre mannen med pondus…
Men jag kan tänka att det är något lite konstigt med ”En fager mö”. Jag får så här i efterhand en liten äckelklump i halsen av den, inte av personerna eller av vad de gör, utan det är något annat där, den där katastrofen som ligger precis under ytan och bara väntar på att få explodera. Och att trots det ändå få in det där drivet som gör att jag som läsare ville läsa vidare, för det får hon min respekt. Men jag vet ändå inte riktigt vad jag tycker om boken som sådan. 😉