Recension: Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 april 2014.

Det finns litteratur. Och så finns det litteratur. Att läsa Nawal El Saadawi är att läsa den sortens litteratur som får min värld att stanna upp ett slag och som får mig att skämmas. Ja, skämmas. Revolutionsskrivarna handlar ju om något som sker och som är på riktigt. Och det är därför Revolutionsskrivarna blir en allt igenom angelägen bok. Varje kapitel är ett uppvaknande och jag upplever nästan att Nawal El Saadawi står och dänger boken i huvudet på mig, uppfordrande, och säger: Läs! Förstå! Och gör något! Det är på ett vis underbart att läsa och på ett annat sätt ledsamt, eftersom det påminner mig om att det är så sällan nuförtiden litteraturen kan ha sådan betydelse och inte bara finns till för min reflektion eller rent av billiga underhållning. Revolutionsskrivarna tillhör de berättelser som måste få leva vidare, för mänsklighetens bästa.

Revolutionsskrivarna utgår från händelserna på Tahirtorget i Kairo 2011, och ger Nawal El Saadawi möjligheten att ännu en gång skildra livet i ett samhälle som Egyptens, där männen regerar och kvinnan knappt har några rättigheter. Det är skrivet ur kvinnors och barns perspektiv – både ur de kvinnor som har det gott ställt med arbete och utbildning och de som har det mycket sämre ställt. Deras historia skrivs fram i ärliga, ursinniga meningar om kärlek, aborter, yrkesliv, författardrömmar och ojämlikhet i klass och mellan mäns frihet och kvinnors ofrihet. Men det handlar också om att välja hur man vill leva sitt liv – i ärlighet, eller i lögn för att klara sig i ett samhällssystem som är helt igenom korrupt.

Det är med breda penseldrag och ett episkt berättande som Nawal El Saadawi skriver fram sin historia, där människorna är symboler för olika sätt att förhålla sig till verkligheten snarare än djupa porträtt. Men det finns en kraft i det episka som känns storslaget och underbart. Nawal El Saadawi skriver inte inställsamt. Det är barskt, uppfordrande, ärligt. Det nyper i mig, det vrider om som tusen nålar på armen.

I Revolutionsskrivarna finns kontrasterna: i samhällsklasserna, i sättet att leva, i könet, i politiken. Och det är befriande fritt från västerländska dramaturgiska knep. Berättelsen vindlar fram, snarare än berättas med framåtrörelsens effektivitet och ibland tappar jag tråden när den ena släkthistoriska bakgrunden efter den andra får ta plats. Men det blir effektivt på ett annat sätt. Genom berättelsen om journalisten Fuada och hushållerskan Saadia, och om deras döttrar Dalia och Hanadi, om deras män och släktens bakgrund, så visar Nawal El Saadawi hur allt hör ihop – generation efter generation. Det måste till revolutioner för att de historiska banden ska brytas. Det måste till kvinnors omvälvande kamp för att kvinnors rättigheter ska tas på allvar. Och det måste till samarbete mellan kvinnor, över klassgränser, för att nå framgång för kvinnors – och i förlängningen därmed också andras – kamp.

20140421-192928.jpg

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s