Jag trodde jag skulle kunna läsa Wolf Hall utan att googla ”Thomas Cromwell”, trodde att det som stod på sidorna i romanen skulle räcka. Men efter 240 sidor gjorde jag det ändå.
Läsningen blev mycket lättare efter det. Nu när jag vet hur det går, så får berättelsen faktiskt en helt annan nerv. (Nej, jag visste faktiskt inte innan vem Thomas Cromwell var eller vilken hans betydelse var för Henrik VIII och alla de där fruarna…)
För jag har faktiskt haft svårt att ta mig in i Wolf Hall. Hilary Mantels berättelse är skissartad, men samtidigt vindlande, och därför blir det bra, utan det där historiska berättar-oket. (Jag gillar ju egentligen inte historiska romaner.) Men det är som att Mantels berättelse kräver förförståelse för karaktärerna, för årtalen, ja för allt som händer helt enkelt. När en ny person dyker upp ska läsaren veta och utropa: ”ja, just ja!” och ibland hänger jag helt enkelt inte med, förstår inte de små vinkarna, hon som sitter där i hörnet: vem är det? vem ska hon bli?
Hittills har jag ändå njutit av språket; den engelska prosan, och jag har byggt på mitt ordförråd med ord som oriel (burspråk) och aphid (bladlus). Och nu, när jag vet…
Spänningen stiger faktiskt med vetskapen, inte tvärtom! Det är som att sitta på teatern när vi i publiken ser mördaren med yxan komma in från sidan, men huvudpersonen på scenen själv inte ser faran; pulsen stiger och man vill ställa sig upp och skrika: ”se upp!” fast man vet att det inte kommer att hjälpa ett dugg.
Annika Koldenius 