Weirdo är en deckare där ett gammalt mordfall med inslag av svart magi tas upp på nytt för att det kommit fram nya bevis. Den unga flickan kanske inte var helt ensam om att utföra dådet eftersom nya DNA-spår hittats, så vem var med henne på mordplatsen? Privatdeckaren Sean Ward börjar nysta i fallet på uppdrag av en advokat och reser till den lilla staden Ernemouth för att undersöka fallet. Ernemouth visar sig dock vara en småstad styrd av starka män som absolut inte vill att fallet ska tas upp på nytt. Med hjälp av lokaltidningens redaktör så får Sean Ward till slut fatt på sanningen.
Weirdo berättas i två tidsplan, ett då och ett nu. Det jag gillar är det klassiska upplägget – som verkar hämtat från ett avsnitt av Morden i Midsomer – med konstiga människor i engelska småstäder som beter sig udda eller helt enkelt galet. Men där de mordiska karaktärerna i Morden i Midsomer är excentriska på ett mysigt vis, är småstaden Ernemouths dåliga människor obehagligt mörka och rent av onda. Kontrasterna i Weirdo blir därför spännande. ”Twist av noir” kallar förlaget deckargenren, och visst är det både porr, prostitution och allmänt våld och trasighet i berättelsen. Själva mordgåtan i sig är rätt vanlig, klasskamrat mördar klasskamrat – möjligtvis av svartsjuka, men upplösningen och motiven visar sig till slut faktiskt vara helt galna.
Weirdo är Cathi Unsworths fjärde deckare, men första deckare på svenska. En av Unsworths styrkor är att hitta på de där osannolika karaktärerna och ge dem tillräckligt mycket kött och blod för att de – några av dem i alla fall – trots allt kan bli sannolika. Jag fastnar för berättelsens tema om hur elaka tjejer faktiskt kan vara mot varandra och hur lojaliteter snabbt kan förändras, men också det som händer mellan mödrar och döttrar och hur svårt det kan vara att ta sig ur sina föräldrars klasstillhörighet i England. Jag tycker också om att det dröjer rätt länge tills Cathi Unsworth faktiskt berättar vem det är som blivit mördad, ett extra spänningsmoment i berättelsen som jag inte har träffat på i någon annan deckare.
Ibland tycker jag dock att själva gåtan är smartare och intressantare än vad Cathi Unsworth kan berätta den, trots att det finns några berättartekniskt finurliga svängningar i historien. Slutscenen är helt enkelt osannolikt vriden och det är väl värt att vänta på den aha-upplevelsen. Ibland tycker jag dock att Unsworth hetsar förbi scener som hon borde hålla längre i. Att skriva deckare handlar mycket om att hålla sig till en mall, men samtidigt göra avstickningar från den och att våga hålla på berättelsens konstiga godbitar när de väl dyker upp. I Weirdo finns det en hel del sådana ögonblick.
Annika Koldenius 