Recension: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.

När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.

För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.

Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.

Om en vecka måste jag ha bestämt mig: årets bästa bok 2012

Jag har en vecka på mig att bestämma mig vilken bok jag tycker är årets bästa.
En vecka!

I december börjar nämligen Borås Tidning i vanlig ordning publicera kritikernas val av årets bästa bok, och innan dess ska jag ha valt ut en bok och skrivit en kort text om den.
Välja och skriva…

Förra året valde jag Gracie av Veronika Malmgren. Jag ler fortfarande när jag tänker på den och jag tycker fortfarande att det var ett riktigt bra val för 2011. Ibland kan ju saker man väljer verka lite konstigt i efterhand, som om man inte riktigt tänkte klart just då, eller i alla fall tänker annorlunda när det gått en tid. Man ser tillbaka med andra ögon. Men inte så med Gracie. Jag valde Gracie på instinkt förra året; ingen annan bok var ens i närheten av att försöka tränga sig in i den bild som dök upp i mitt huvud när orden ”årets bästa bok 2011” uttalades. Vilket egentligen är konstigt med tanke på att jag läste många bra böcker förra året: Belägring, De imperfekta, Snöängel, Grand final i skojarbranschen, Korparna…

Men det kommer att vara svårare att välja i år. I år har jag recenserat långt många fler böcker än vad jag gjorde 2011. Och jag har verkligen gillat många av de böcker jag recenserat.
Men ingen bok har visualiserat sig så starkt som Gracie gjorde förra året.
Jag kan inte gå på instinkt 2012.
Utan måste tänka och därefter välja. (Oh, denna svåra intellektuella vånda med att tänka…)

Och alla böcker som jag inte hunnit läsa som ska vara så bra! Den omtalade Agaat, Sami Saids Väldigt sällan fin, Johannes Anyurus pappa-bok En storm kom från paradiset, Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott, Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma, – ska jag hinna läsa dessa på en vecka och sedan bestämma mig? Det går ju bara inte!

Några har jag – de ligger i att-läsa-högen, men jag har inte hunnit läsa dem än. Några står jag i kö på till biblioteket, och det är jag riktigt arg på mig själv för. Jag kanske borde varit mer noga med att ställa mig i kö tidigare, jag borde kanske beställt recensionsex från förlagen till bloggen.

Ett år går så fort. Jag trodde jag skulle hinna…

Årets bästa böcker: 1. Gracie av Veronika Malmgren

Hur väljer man årets bok?
Är det bok man tycker är skickligast skriven?
Eller den bok vars berättelse berört en mest?
Ni som gillar min Facebook-sida har följt mina våndor inför detta beslut och vet också att jag gick på min instinkt och valde den som först ploppade upp i huvudet på mig när jag fick frågan ”Vilken är årets bästa bok?”
Ja, jag gick på instinkt, på magkänsla. Det var inte ett noga avvägt beslut. Inte veckor av grubbel och listor för/emot olika titlar. Men ibland så bara vet man. Det är som kärlek, som möten – man kan bara inte förklara vad det är som fångar. Men jag ska ändå försöka:

Årets bok är utan tvekan Gracie av debutanten Veronika Malmgren. För att det är en vacker och poetiskt precis bok om vänskap, tonår och uppbrott. Gracie är berättelsen om Klara och Penny. Klara är den svenska utbytesstudenten på väg hem. Penny är den amerikanska flickan som blir lämnad kvar. Gracie är bilen som ger dem frihet för stunden. För att dricka lite öl. För att smygröka några cigg. För att kanske, kanske få hångla. Bilen som det enda sättet att ta sig någonstans, bort från den amerikanska hålan i Kansas. On the road, men alltid tillbaka.
Att läsa Gracie är att vila med ett leende som minns. Språket är torrt och lätt. Det är de små gesternas bok – läsa mellan raderna om längtan efter att komma bort och att få komma hem och att den ena har alla möjligheter men den andra inga.

Årets bästa böcker: 1. Gracie av Veronika Malmgren

Augustpriset 2011: Vilka konstiga nomineringar…

Det är klart att vare jury har sina medlemmar och att varje jury väljer nominerade som just de medlemmarna tycker är årets bästa. Om priser delades ut till den bok som fått flest och bäst recensioner så skulle ju samma bok vinna alla priser.

Men ändå..

Jag har läst så många bra romaner i år, och jag saknar så många av dem på årets lista för Augustprisets skönlitteratur. Det är ju ändå ”det största priset”.

Jag saknar:
Hassan Loo Sattarvandis Belägring.
Veronika Malmgrens Gracie.
Anna-Karin Palms Snöängel.
Mara Lees Salome.

Jag tycker nomineringarna i år verkar vara ”vi tar lite av varje så alla blir nöjda”. Jag menar: en kvinnlig debutant, en manlig debutant, en manligt bred om en manlig internationell rockstjärna, en kvinnlig historisk roman om en svensk kvinnlig romangestalt, en cool kvinnlig med coolt språk på stort förlag och en manlig liten poet på litet förlag.

Hallå, det luktar kvotering!

Läs vad andra skriver här:

DN Bok
Kulturnytt
SvD
Expressen

Vad jag läst hittills 2011 – bäst och sämst!

Nu har jag äntligen uppdaterat en läslista för 2011. Spana in den här.  Jag ser att jag läst mycket nytt, mycket svenskt och mycket Jan Guillou. Så kan det gå!

Jag hade ett litet Jan Guillou-race på julledigheten i januari – läste först Ordets makt och vanmakt, blev förförd! och sedan sträckläste jag några gamla Hamilton-äventyr som jag hittade på Myrorna för billig peng. (Arn tänker jag INTE läsa. Borde jag det?)

Jag har hittills läst 39 böcker i år. Nästan två i veckan, det får jag vara nöjd med…

Bäst har varit:

1. Fritt fall av Juli Zeh , 2. Gracie av Veronika Malmgren, 3. Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe och 4. Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou.

Fritt fall för berättarglädjen, fysiken och den otroliga storyn, Gracie för språket och för girl-powern!, Stilla dagar i Mixing Part för humorn och Ordets makt och vanmakt för.. äsch, det är ju Jan Guillou!!!

Sämst har varit:

 1. Aisha – de troendes moder av Kamran Pasha. 

Läs min recension här, så förstår ni…