Etikettarkiv: Väntrum

Maj – vilken läsmånad!

Jag tror jag aldrig läst så många böcker på en månad som jag gjort i maj i år.
Okej, jag vet att det inte är någon tävling det här med läsning, men ändå.

Kolla här:

Jaco av Per Ole Persson, Dubbelexponering av Suzanna Dilber, Alltid du av Pernilla Alm, Ingen jord den andra lik av Varg Gyllander, Den krympande hustrun av Andrew Kaufman, Stål av Silvia Avallone, Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, Novellix noveller 9-12, Väntrum av Valeria Parrella, Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst och Havsmannen av Carl-Johan Vallgren.

Tre recensionsböcker för Borås Tidning – Jaco, Dubbelexponering och Förlåtelsen (kommer nästa vecka). Stål är också ett recensionsexemplar som jag snart ska skriva recension på till bloggen. Men annars bara ren nöjesläsning.
Och många bra titlar också!

Havsmannen tillhör nog kategorin ”Årets starkaste läsupplevelse”, tätt följd av Jaco som var närmast en skräckläsupplevelse.
Månadens överraskning är nog Pernilla Alms Alltid du, som jag fortfarande går omkring och tänker på. Visst är det chick-litt, men ändå lyckas den överraska med trovärdigt språk och, en för sin genre, oväntad upplösning.

Månadens överraskning:

20120602-095827.jpg

1 kommentar

Under Debutanter, Läsande

Konst måste inte alls vara svårt!

Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?

Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.

Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.

Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”

Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”

Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!

Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?

Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.

Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.

Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.

Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.

Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?

Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Vetenskapligt