Nu händer det igen – kritiker som blir kritiserade. Men kanske är det roligt och bra?

Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.

Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.

Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.

Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.

Det han tar upp är intressant.

Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.

Så här skriver Edenborg:

”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”

JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.

Edenborg fortsätter:

”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”

Ja! Säger jag till det också.

Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?

Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)

Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.

(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)

 

Booked – vilken cool idé!

Vilken cool affärsidé!
Jag kanske är sent ute, men det här verkar ju hur intressant som helst.
Att få läsa förlagens titlar innan någon annan, och sen tycka till lite.

http://www.booked.nu/

Så här skriver Booked själva på sin sida hur det går till:

”Under läsperioden, normalt en månad, lovar du att vid 2 tillfällen skriva en rad om boken på din Facebook, Twitter eller blogg. För att det ska fungera måste du tagga Booked i dina facebookinlägg och använda #booked+bokens titel på Twitter.”

Efter det sammanställer Booked det som Bookedläsarna har skrivit och sedan skickar till förlaget.

Jag tror att det kommer att finnas ett stort intresse för detta bland landets bokläsare.
För det verkar som att det räcker med att ha ett Twitter- eller ett Facebook-konto för att få vara med. Man behöver alltså inte ha en bokblogg.

Sen får vi se hur många förlag som kommer att nappa på idén om att låta ”vilka som helst” läsa deras böcker och recensera. Kanske är det främst för de mindre förlagen som har svårt att få uppmärksamhet i dagspress och andra medier?

Men hur som helst – en cool idé!

Bibliotek för oss alla!

På Twitter pågår just nu ett vackert flöde under #bibliotekformig.

Det är twittraren @ninodawod som uppmanat människor att skriva berättelser om vad biblioteket är och har betytt för dem. Och när jag läser flödet av kommentarer så förundras jag över alla berättelser som ryms inom ordet ”bibliotek”.

Det är bibliotekarien som gömde undan böcker åt en speciell låntagare så ingen annan skulle låna dem. Det är biblioteket som rum föräldrar och barn. Det är böckerna som flykt från en tung vardag. Det är det demokratiska fantastiska att tillhandahålla Internet till de som inte har och biblioteket som det offentliga vardagsrummet. Och det är gratis.

Jag var på Göteborgs stadsbibliotek igår. Ingen kan säga att det var särskilt tyst där, för det kryllade av människor. Ett pågående surr av människor som ville veta mer, som ville läsa, som ville dela ett offentligt rum med mig. Jag blir lycklig av sånt. Och jag blev lite rufsig i håret efter att ha bläddrat i Daniel Sjölins tidiga prosaverk och läst intervju med Jonas Karlsson i senaste numret av ViLäser.

Biblioteket är för mig möjligheten att få tillgång till berättelser och kunskap. Och vetskapen om att jag delar biblioteket, böckerna, kunskapen med mina medmänniskor gör att jag känner mig delaktig och känner det som vi tidigare kallade ”solidaritet” men som nu, i dagens individsamhälle, är passé. Jag tar hand om boken jag lånar för att någon annan ska låna den efter mig. Och den som lånade boken före mig tog hand om den för att jag skulle kunna läsa den. Jag delar kunskapen med någon annan och jag tar hand om den.
Och det kostar inga pengar att låna. Det är gratis.
Det är bibliotek för oss alla!

Jag har nu tre lånekort. Ett på Borås stadsbibliotek, ett på Göteborgs stadsbibliotek och ett på Göteborgs universitetsbibliotek. Jag har två betalkort. Ett Visa och ett Mastercard.

En matematik som gör mig glad.