Det är ju kampen mellan ont och gott som lockar i ungdomslitteraturen!

Nu har jag äntligen lyssnat ikapp Lundströms Bokradio!
I morse lyssnade jag på förra veckans avsnitt och i eftermiddags lyssnade jag på det senaste. Jag busspendlar ju mellan Borås och Göteborg och ofta läser jag ju , men ibland lyssnar jag också på radio: Godmorgon, världen!, Filosofiska rummet, Vetenskapsradion Forum, Kino, Nya vågen och så Lundströms Bokradio.

I det senaste avsnittet av Lundströms bokradio så ställs frågan varför ungdomsböcker har blivit så populära också bland vuxna:
Harry Potter, Twilight, Hungerspelen, Cirkeln osv osv. Cirkeln-författaren Mats Strandberg och Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, försökte klura på frågan från sina respektive perspektiv.

Från mitt läsarperspektiv är det dock självklart att det handlar om kampen mellan ont och gott och vårt ständiga behov av den goda hjälten.

Visst har de nämnda böckerna alla magiska inslag. Det kan handla om framtidsvärldar, parallella trollkarlsvärldar, om häxor eller om vampyrer.
Men de magiska inslagen finns ju där för att lättare illustrera kampen mellan det onda och det goda.

De är vår tids folksagor helt enkelt.
En slags modern och sekulariserad variant av moralitet, om ni så vill.
Nu när vi inte längre tror på religionen som svar på allt, så finns i alla fall hjälten!

Kanske är det också därför deckargenren blivit så populär?
Som en slags vuxenvariant av kampen mellan ont och gott för den som inte gillar magiska inslag.
(Något jag faktiskt nämnde redan i min recension av Lars Keplers senaste bok Sandmannen.)

Frågan är inte varför vi vuxna har börjat läsa ungdomslitteratur, utan snarare varför vi behöver dessa berättelser om kampen mellan ont och gott just nu.
Ja, varför behöver vi den ursprungliga och förenklade berättelsen just nu?

Kan inte slita mig från Twilight!

Det är tydligen Twilightvecka på Kanal 5.

Och två kvällar i rad har jag suttit som klistrad framför TV:n för att se Bella, Edward och Jacob vara frustrerade, förälskade och fragila.

Jag har faktiskt varken sett – eller läst – något ur Twilight-serien förräns i förrgår då första filmen, Twilight, visades. Igår kollade jag på New Moon, och ikväll är det Eclipse som visas.

Jag är nog mest fascinerad över att jag inte kunde sluta titta. Varken igår eller i förrgår. Jag trodde inte att jag riktigt var målgruppen. Men som bästa Borås-bibliotekarien @Annaklara452 så klokt sa igår på Twitter:

”Som en ung låntagare sa: man läser dom för det handlar om riktiga känslor som betyder något och känns.”

Jo, något sånt.

Till och med min man, den cyniske 43-åringen, satt klistrad. För att det handlar om något grundläggande, det där med den första kärleken, alla känslorna som ju är så mycket starkare och livsviktigare i den åldern, och alla förhinder som finns innan, alla missförstånd som beror på att man inte vågar prata med varandra, vågar berätta hur det är.

Jag är också fascinerad över likheterna i känslan med Fifty Shades-trilogin. Självklart för att Fifty Shades ju från början skrevs som Twilight Fan Fiction.

Men mest fascinerad är jag över skådespelarnas flämtande andning!
Oh!