Varje gång jag känner mig nere, deppig, ledsen eller vilsen så läser jag Tove Jansson. Det finns något vilsamt och samtidigt trösterikt i hennes berättelser. Särskilt tycker jag om Sent i November, där Mumindalen är utan sin Muminfamilj, och varelserna där försöker hitta riktning utan det nav som familjen är.
Det finns ett namn på det där: Biblioterapi.
Biblioterapi handlar inte bara om hurtiga självhjälpsböcker à la Mia Törnblom. Det är också skönlitteratur som läkande kraft; att fiktiva personer kan hjälpa dig mer än true stories och komma-igång-tips.
Jag har faktiskt svårt att läsa true stories och det hände mig-litteratur. Det är som om de verkliga personerna står i vägen och skymmer de mänskliga erfarenheterna. Verkliga personer är mer uppfordrande, och jag jämför oundvikligen mina erfarenheter med deras. Det blir en tävling: vem mår sämst? vem blir glad fortast?
Då är skönlitteraturen mer vilsam.
En homsa är inte verklig. Men jag förstår homsans rädsla trots det och ännu bättre till och med.
Just nu pågår ett forskningsprojekt på Göteborgs universitet som undersöker kvinnors läsning under sjukskrivning. Kan skönlitterär läsning vara rehabiliterande? Och skiljer sig en rehabiliterande läsning från vanlig läsning?Lena Mårtensson, som är arbetsterapeut och Cecilia Pettersson, som är litteraturvetare är nyfikna på detta och de behöver fler deltagare i studien.
Ta gärna kontakt med Lena eller Cecilia om du läser skönlitteratur, är, eller har varit, sjukskriven och bor i Göteborgs-området, via forskningsprojektets hemsida.
Gör det!
Och bidra till forskningen!