Här är alla mina boktips från P4 Sommar 2015

Här är alla böcker jag pratat om i sommar i P4 Sommar:

19Q4 av Haruki Murakami
Snow crash av Neal Stephenson
Kärlekens historia av Nicole Krauss
Sommarboken av Tove Jansson
Ett rum med utsikt av E. M. Forster
De besatta av A. S. Byatt
Mina hjältinnor av Samantha Ellis
Brobyggarna av Jan Guillou
Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz
Harry Potter och de vises sten av J. K. Rowling
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
God jul av Jonas Karlsson
Promenader i Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson
Gryning över Kalahari av Lasse Berg

Sommarboktips med värme och trygghet: Sommarboken av Tove Jansson

Jag har fått en ny vana de senaste åren – jag börjar alltid varje sommar med att läsa Sommarboken av Tove Jansson.
Dels för att den handlar om – sommar.
Dels för att Tove Jansson har en sån enkelhet när hon skriver; hon kan verkligen med få ord beskriva en känsla, en plats, en händelse så att jag förstår exakt vad som menas och samtidigt får fylla i berättelsen precis lagom mycket själv.

Så när jag skulle hitta ett boktips till P4 Sommar som passade med känslan värme/trygghet så visste jag precis vilken bok jag skulle välja.

Morgan Larsson valde en helt annat känsla, nämligen smutsighet. Visserligen är smutsighetskänslan kryddad med lite hopp. Men eftersom han tipsade om Mörka platser av Gillian Flynn och när det gäller böcker av Gillian Flynn, så… tja smutsighet och skräck är väl närmre till hands än hopp, tycker jag. Gone Girl är nog en av de mest läskiga böcker jag någonsin läst.

Läs mer om våra boktips här.
Lyssnar gör du här. (Scrolla fram till precis efter kl 12.)

Biblioterapi – forskning om att läsa sig frisk

Varje gång jag känner mig nere, deppig, ledsen eller vilsen så läser jag Tove Jansson. Det finns något vilsamt och samtidigt trösterikt i hennes berättelser. Särskilt tycker jag om Sent i November, där Mumindalen är utan sin Muminfamilj, och varelserna där försöker hitta riktning utan det nav som familjen är.

Det finns ett namn på det där: Biblioterapi.

Biblioterapi handlar inte bara om hurtiga självhjälpsböcker à la Mia Törnblom. Det är också skönlitteratur som läkande kraft; att fiktiva personer kan hjälpa dig mer än true stories och komma-igång-tips. 

Jag har faktiskt svårt att läsa true stories och det hände mig-litteratur. Det är som om de verkliga personerna står i vägen och skymmer de mänskliga erfarenheterna. Verkliga personer är mer uppfordrande, och jag jämför oundvikligen mina erfarenheter med deras. Det blir en tävling: vem mår sämst? vem blir glad fortast?

Då är skönlitteraturen mer vilsam.
En homsa är inte verklig. Men jag förstår homsans rädsla trots det och ännu bättre till och med.

Just nu pågår ett forskningsprojekt på Göteborgs universitet som undersöker kvinnors läsning under sjukskrivning. Kan skönlitterär läsning vara rehabiliterande? Och skiljer sig en rehabiliterande läsning från vanlig läsning?Lena Mårtensson, som är arbetsterapeut och Cecilia Pettersson, som är litteraturvetare är nyfikna på detta och de behöver fler deltagare i studien.

Ta gärna kontakt med Lena eller Cecilia om du läser skönlitteratur, är, eller har varit, sjukskriven och bor i Göteborgs-området,  via forskningsprojektets hemsida.
Gör det!
Och bidra till forskningen!

Bodil says: Sent i november blir bra.

Jag litar på Bodil.
Hon pekade med hela handen på Tove Jansson-hyllan och jag valde Sent i november. Så nu har jag tillbringat delar av dagen med Mymlan, Snusmumriken, Homsan Toft, Hemulen och Filifjonkan.
Det går inte så bra för dem. De är lite vilsna där i Mumindalen, när Muminfamiljen inte är där. De försöker ordna tillvaron, men allt är nytt, allt är främmande och skrämmande i huset och i dalen. Snusmumriken hittar inte sin melodi, Filifjonkan får varken städa eller laga mat som hon vill, Hemulen vill bygga något, eller i alla fall segla,  men det går inte så bra och Toft sitter gömd och läser saker som han inte begriper, förstorar och skrämmer upp sig själv, ett stort åskväder kanske kan vara på väg. (Eller om det är ett stort monster?)
Nej, det är ingen ordning på något.
Egentligen är det fantastiskt att Tove Jansson har kunnat skriva en så spännande bok om några figurer som bara går runt och är rädda och försöker göra massa saker, som har lite ångest inför stora skrämmande saker, varandra och mest ingenting.
Men hon når något inuti mig! Det där som jag tycker är skrämmande, förvirrande, det som är längst in…
Och de ständiga frågorna, som oftast inte har några svar. Som i Sent i november är:
Var är Muminfamiljen?
och
Kommer de någonsin tillbaka?