Etikettarkiv: Tom Rachman

Årets bästa böcker: 4. De imperfekta av Tom Rachman

Tom Rachmans De imperfekta är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplats.
Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.
Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental.

Årets bästa böcker: 4. De imperfekta av Tom Rachman.

1 kommentar

Under Boktipset, Läsande

Recension: De imperfekta av Tom Rachman

Nu har jag läst ut De imperfekta av Tom Rachman. Jag gjorde det för några dagar sedan, men det är en sån där bok som jag har gått och funderat på vad jag egentligen tyckte om den.

För när jag hade läst ut den så var min första reaktion att jag hade blivit lurad! Den började så fint. Jag gillade verkligen de första tre porträtten, tänkte att den här boken handlar om möten mellan människor, vad härligt! Så vackra vi människor är!

Men något hände när jag läste porträttet av korrespondenten i Kairo – stilen blev raljerande, men utan värme och humor. Jag verkligen hatade porträtten i det kapitlet – den ärrade krigskorrespondenten Rich Snyder som kliver över lik för att få sin story, wannabe-korrespondenten Winston Cheung som inte har en aning om vad journalistik är och nyhetsjournalisten Zeina, som verkar snäll, men som egentligen är den störste skurken av dem alla. Och efter det var det liksom kört; jag hade bara de två elaka, elaka Rich och Zeina och den helt grundlurade Winston i tankarna.

Men kanske är det författarens intention? Att livet hårdnar ju närmre avgrunden man är? Att ju mer desperat man är, ju mer hämndlysten man är, så får det en att göra saker som man aldrig skulle ha tänkt från början?

Boken är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. (Och är man journalist, som jag, och har jobbat på en nyhetsredakton, som jag, är det jätteroligt att läsa just de aspekterna av berättelserna. Hög igenkänning.) Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplast. Men jag gillar faktiskt inte den cyniska tonen som smyger sig in efter ett tag. Att människor kan vara så elaka mot varandra! Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.

Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental. Och nu när jag låtit berättelsen sjunka in några dagar så börjar jag förstå författarens poäng, tror jag.

Jag skulle säga att De imperfekta är en bok om människans plats i hierarkin och vad man gör för att få behålla den. Men det är hemsk läsning.

Kan vi inte vara lite snälla mot varandra bara?

Nu på nattduksbordet. Snart i bokhyllan.

2 kommentarer

Under Boktipset, Debutanter, Recensioner

Perfekt De imperfekta

Jag började läsa De imperfekta av Tom Rachman idag.

Jag kan bara säga: wow!

Den har legat etta på DN:s lista i några veckor nu, så det var väl oundvikligt. Inte för att jag brukar läsa alla de böcker som ligger etta på DN:s boklista, men det är klart att jag blir nyfiken.

Jag har läst knappt 100 sidor och är hittills djupt imponerad och tagen av de porträtt som Rachman målar upp. Ramberättelsen är att det handlar om en engelskspråkig tidning placerad i Rom, och de människor som arbetar där. Varje medarbetare har fått ett kapitel, ett porträtt. Däremellan så är det kapitel skriven i kursiv stil, som handlar om själva tidningen.

Visst handlar det en del om tidningsarbete och journalistik. Men mest handlar det om hur det är att vara människa. Om sorger. Om kärlek. Livet och döden.

Och det är rasande skickligt skrivet! Av en debutant, dessutom! De två första porträtten är helt igenom fantastiska, skulle fungera utmärkt som självständiga noveller. Jag är inte irriterad på något språkligt eller berättartekniskt hittills. (Jo, kanske lite på de kapitlen i kursiv stil som berättar om tidningen.)

Jag skiter väl i tidningen! Jag vill veta mer om människorna i den!

Jag hoppas att De imperfekta håller hela vägen. För ibland blir jag jätte-entusiastisk de första 100-150 sidorna av en bok, men tappar intresset när jag greppat stilen och innehållet i berättelsen. Och eftersom De imperfekta inte är en roman, utan mer som noveller staplade på varandra, så hoppas jag verkligen att jag ska få några överraskningar som håller läsintresset vid liv.

De imperfekta!

2 kommentarer

Under Debutanter