Etikettarkiv: Tivoli

Kim Kolliander heter Erik Wijk och han gillar min recension av Tivoli!

Jag hade fel.
Kim Kolliander heter egentligen Erik Wijk.
Inte Maja Lundgren eller Carina Burman eller någon annan. Maja Lundgren förnekade ju också bestämt här på min blogg att det skulle vara hon när jag ställde frågan ”Vem är Kim Kolliander?”.

Erik Wijk berättar idag själv om varför han skrev under pseudonym på Dagens Nyheters Kultursidor : För att kunna vara friare! För att scenskräcken inte skulle vara hindrande.

Desto roligare är det ju att Erik Wijk nämner mig och min recension i Borås Tidning som en av de som ”inte haft några problem att se och uppskatta romanens tema om människans öde i det historiska och sociala spelet”. Anledningen till att jag vågar göra en sådan läsning är, enligt Erik Wijk, att jag finns ”bortom storstadens kotterier”.

Jo, Borås ligger ju på landet. I alla fall med Stockholmsögon sett. Även om Borås är lika nära Twitter som Stockholm…

Men att litteraturkritiken skulle se annorlunda ut på landet, dvs ”bortom storstadens kotterier”, har jag aldrig reflekterat över. Förrän nu.
Kan jag på något sätt vara friare i min kritik för att jag inte bor i storstaden? För att jag inte är ett känt namn (nåja, många känner till Läsarmanifestet, men det är några år sedan nu..) eller har kända vänner?
Är det verkligen så?

Jag hoppas att Erik Wijk har fel. Särskilt med tanke på att jag fått fyra nya litteraturkritik-kollegor i Borås Tidning. Jag hoppas att de kritiker som finns och verkar i storstad känner sig lika fria att recensera och kritisera som jag gör och att de inte kotteriar sig när de skriver sin kritik.
Jag hoppas det som kritiker.
Och jag hoppas det som litteraturkritikläsare.

 

6 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Recensioner, Svenska författare

Recension: Tivoli av Kim Kolliander

 

Alla har säkert lekt med tanken ”tänk om”. Tänk om Napoleon vunnit Waterloo… Tänk om Mao aldrig genomfört Kulturrevolutionen… Hela Tivoli är ett enda ”tänk om det var så här istället!”.

Att läsa Tivoli är som att befinna sig på just ett sådant; farten är hög, det snurrar rejält. Tivoli är fyra historier, fyra separata delar som till slut hör ihop – en förmodad Gustav Vasa i Sverige i början av 1500-talet, feministen Cajsa i ett nutida men mycket annorlunda Stockholm, en ung Johanna från Uppsala bosatt i London på 1700-talet och en samtida arbetslös Niklas som blir övervakad av en kinesisk superagent på uppdrag.

Tivoli är en Odyssée över vår moderna historia, men förvrängd i fakta, förvildad i konturerna. Det verkar normalt till en början; sen smyger sig uppenbara fel på, i detaljerna, i medkänslan, i moralen – allt är Lustiga huset. Och ändå känns människan igen – oförmögen att förstå konsekvenserna av sitt handlande, oförmögen att se helheten, i händerna på den som har mer makt, starka mot svaga.

Varje del har sitt språk. Det är satir, det är pastisch, det är intelligent humor, det är punkig talstrecksprosa utan skiljetecken. Det är samhällskritik på förtvivlad nivå! Kapitlet om Cajsa innehåller till exempel kommunikationsmonopol med å-foner, främlingsfientlighet och ursprungsfascism, terrorism och frihetskämpar. Allt som en skrattspegel av vår egen tid.

Också hur vi idag använder historiska personer för att tjäna syften, lyfta fram vissa delar och mörka andra, göra om så att det passar budskapet. Kanske försöker Kim Kolliander säga vad som händer om vi inte minns vår historia i en tid där en statsminister varnar för visioner om hur ett bra samhälle ska se ut och där en partisekreterare förfalskar rösträttshistorien?

Ja – vilka är vi utan vår rätta historia?

Recensionen publicerad i Borås Tidning 7 november 2011

 

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Recensioner, Svenska författare

Vem är Kim Kolliander?

Jag har just läst ut Tivoli av Kim Kolliander. Jag ska recensera den för Borås Tidning. Jag blir inte klok på den, men på något sätt tror jag att det är meningen.

I alla fall har jag blivit mycket underhållen när jag läst samtidigt som jag hela tiden under läsningen funderat vem sjutton som ligger bakom pseudonymen Kim Kolliander. På något sätt tror jag att det också är meningen.

Bokförlaget Atlas säger man att förslag på författarnamn bakom pseudonymen är Martina Lowden, Björn af Kléen eller Alexandra Pascalidou. Det tror inte jag. Fast jag har gissat fel på pseudonymer förut. Då gällde det vem som låg bakom Hans Koppel. Där hade jag helt fel. Jag tänker inte ens säga vad jag trodde.

Men Kim Kolliander?

När jag läser kapitlet om Götztaff tänker jag på Carl-Johan Vallgren.
När jag läser 1700-talskapitlet tänker jag på Carina Burman.
När jag läser kapitlet om Cajsa tänker jag på Maja Lundgren.
När jag läser kapitlet om Niklas och Zhou tänker jag också på Maja Lundgren.

Det är något med den vassa humorn och intelligensen i texten som gör att jag… Jag kan faktiskt inte sätta fingret på vad det är, men det känns bekant. 
Det är något med humorn…

Nämn en författare som har vass humor och intelligens och vill gömma sig bakom en pseudonym! 
Ja, vem?

14 kommentarer

Under Läsande, Svenska författare