Etikettarkiv: Titti Guldstrand

Recension: Bida sin tid av Titti Guldstrand

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 juni 2012.

En flicka försvinner på väg till skolan. Polisen kopplas in. Men det finns inga spår av flickan. Ingenstans. Förrän efter ett par dagar då en hundägare hittar flickan sittandes i skogen, nedkyld och traumatiserad. Men det kommer att hända konstigare saker än så i den lilla Öländska byn.

Bida sin tid är en spökhistoria. Inget av det som hänt flickan kan nämligen ha en naturlig förklaring. Flickans mamma börjar se saker, en konstig kyla sprider sig i huset där de bor, det finns konstiga spår av frost i trädgården, flickan verkar tala med någon när mamman inte ser, en svart gestalt börjar visa sig. Men Bida sin tid lånar också drag av spänningsberättelsen. För det är en gåta som måste lösas för att befria byn från det som hemsöker. Polisen, grannar och en gammal släkting tolkar tecken och drömmar och så får gåtan sin våldsamma upplösning.

Spänningsberättelser med övernaturliga fenomen börjar bli allt med populära efter John Ajvide Lindqvist och Johan Theorins framgångar. Det talas till och med om en skräckvåg i 2012 års bokutgivning. Men tyvärr blir jag inte skrämd av Titti Guldstrands debutroman. Det är inte spökhistorien det är fel på. Den är påhittig och spännande. Men språkligt väger den för lätt och den är slarvigt berättad. Titti Guldstrand talar helt enkelt om för mycket. Skrämd blir man ju att det som inte är uttalat, det som kanske kommer, osäkerheten. Jag saknar också en förtätning i historien. Nu är det för många sidospår som skulle kunna ha tagits bort till förmån för själva skräckkärnan i berättelsen. Det krävs en skicklig berättare för att hålla ordning på så många trådar och väcka intresse för så många karaktärer som finns i Bida sin tid. Och Titti Guldstrand har inte den förmågan.

Lämna en kommentar

Under Debutanter, Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Sträckläsarhelg i spänningens tecken

Åh, vilken sträckläsarhelg jag har haft! Och full av spänning, skräck och spöken. (Det går ju bra när rara svärmor Malin passar och leker med barnen. Jag har till och med fått lite sol på mina bleka ben…)

Först Titti Guldstrands Bida sin tid, som jag ska recensera för Borås Tidning (och därför inte tänker skriva mer om nu). Sedan Åsa Larssons Till offer åt Molok.

Den där hund-scenen i slutet. Det har pratats om den. Ja, men vad ska hon göra?

Sen kan jag tycka att det är lite tröttsamt att huvudpersonerna alltis ska utsättas för fara i det sista upplösande kapitlet. Det finns som återkommande tema i många nya deckare att förövaren måste utsätta huvudpersonerna för något slags livshot.

Finns det inte något annat spännande sätt att avsluta det hela på?

2 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Svenska författare