Var är humorn i chick-liten?

Ja, jag funderar fortfarande mycket på min plötsliga aversion mot chick-litt.
Jag menar – det måste ju finnas några bra anledningar till att jag inte gillar det längre. Förutom det där med identifikationsproblemet, menar jag. Och jag funderar och funderar…

Jag har läst tre chick-littromaner i sommar: Stockholm Rosé, Någonstans inom ossoch Sista natten på Chateau Marmont. Jag gillade ingen av dem något särskilt.

Och så slår det mig:
Ingen av dem är särskilt rolig!

Visst fnissade jag lite när jag läste Stockholm Rosé, vissa dialoger i den är skitkul, men på det hela taget – det är inte humor någonstans! Varken i Kajsa Ingemarssons eller i Lauren Wiesbergers senaste. Djävulen bär Prada var ju skitrolig. Likaså Små citroner gula. För att inte tala om Bridget Jones! Okej, den är gammal, men fortfarande en av de bästa chick-littböcker som finns!

För mig har nog alltid chick-litten haft lite hjärta, lite smärta, men mest av allt så har jag ju velat skratta! ”Dråpligt” är det ord som kommer för mig. Och ”feel-good”!

Chick-litt – dråpligt – feel-good, liksom…

Mer sånt! Tack! Annar slutar jag på allvar läsa chick-litt.
Och jag menar det den här gången..

Chick-litt ska vara feel-good!

Jag har för första gången recenserat en bok i en tidning och fått betalt för det. Recensionen publicerades i Borås Tidning idag. Jag har läst Sophia Wolf Lösnitz bok Stockholm rosé, som jag klassar som en chicklitt-roman. Hela omslagsdesignen, författarfotot, baksidestexten signalerar: det här är en cool bok som handlar om coola saker skriven av en cool författare. Men jag är 38 år och jag är inte så lättlurad längre. Jag vill bara bli underhållen nån gång ibland och då vill jag ha lite feel-good, inte feel-bad. Läs recensionen här, så förstår ni vad jag menar med det.

Jag brukar ju faktiskt gilla chick-litt. Att läsa chick-litt är som äta en skål med lördagsgodis: det går inte att leva på det, det ger ingen långvarig energi, det ger inget motstånd, men det är gott just på lördagar. Min kärlekshistoria med chick-litten började med tantsnuskromanerna som kom på 1980-talet. Lace. Tracys hämnd. Jackie Collins böcker om Lucky. Fortsatte sedan med Marian Keyes, därefter Lauren Weisberger och nu senast Elizabeth Gilbert. Jag älskar Eat, Pray, Love! (Boken alltså, jag vägrar se filmen.) Jag läste Eat, Pray, Love sommaren 2008 och var lycklig efteråt på ett så där banalt sätt. Och det är väl det som är poängen med chick-litt? Att man ska bli glad? Underhållen… Chick-litten har alltid lyckliga slut, huvudpersonen kommer alltid till någon slags insikt, läsaren ska alltid känna sig stärkt efteråt!

För drygt ett år sedan debatterade jag just chick-litt på Kulturhuset i regi av tidningen Vi Läser. Då sa jag att genren brukar ge mig självförtroende – att jag brukar känna mig stark, snygg och kapabel när jag läser en chicklitt-bok. Men Stockholm rosé gör mig bara beklämd. Visserligen är det ett lyckligt slut. Huvudpersonen kommer sin insikt. Men det är all den där blanka ytan, de höga klackarna, kaloriräknandet, kokainsniffandet, dräggfyllesupandet.

Inte feel-good alls.