Idag skriver Jenny Lindh i Dagens Nyheter om Varats olidliga lätthet som en klassiker man borde undvika att läsa om.
Jag har just läst om Den hemliga historien och önskar att jag aldrig hade gjort det.
Den hemliga historien var en sån där bok som jag läste om och om igen när jag var i tjugoårs-åldern. Jag hade precis börjat läsa litteraturvetenskap på högskola och tyckte det var fascinerande att läsa om de utvalda sex på den grekiska kursen på Hampden College. Jag avundades deras kunskaper i de klassiska språken, önskade att jag fick vara en av dem som pratade så där världsvant om konst och litteratur, avundades sammanhållningen och exklusiviteten.
Nu har jag läst om den, nästan tjugo år senare. Och… den var inte alls vad jag kom ihåg att den skulle vara. Nu tyckte jag mest att den var lite barnslig och mycket, mycket långtråkig med bortskämda ungdomar som har olika utbrott av diverse slag.
Det var verkligen en otrolig besvikelse!
Men livet förändras ju, tänker jag. Fascinationen inför kunskapen och konsten, som jag kände när jag var tjugo-någonting, finns fortfarande kvar. Men nu kan jag ju se att de delarna i Den hemliga historien varken var så många eller så uttömmande som jag mindes dem.
Den hemliga historien har mycket gemensamt med Steglitsan, dels i sin kontrastverkan i beskrivningen av det typiskt amerikanska, som Donna Tartt skildrar genom de olika personerna i boken, dels i de frånvarande vuxna, som låter ungdomarna skapa sin egen värld och sin egen moral för att överleva, samt temat om pengar – att ha och inte ha.
Men det är långtråkigt i Den hemliga historien och fantastiskt mycket bättre skildrat i Steglitsan.
Men – det vore väl konstigt annars? Om ett författarskap inte skulle utvecklats över tjugo år och förbättras i förmågan att skildra de teman som intresserar i dramaturgi och berättelse och fördjupa tankar om konst och kunskap?
Ja, pust. Vissa böcker ska man nog inte läsa om tjugo år senare… Och andra böcker kan man läsa hur många gånger som helst utan att man tröttnar på dem.
Konstigt, det där…