Katarina Wennstam blev en av mina hjältar med Smuts. För ämnet om män och sexvanor som hon tog upp i den boken, men särskilt för skildringen av dotterns sexualitet, hennes lust och driv. Inte någon annan stans hade jag läst något liknande som beskrevs där.
Samma känner jag när jag läser Svikaren. Först finns den yttre historien om homofobi inom idrottsvärlden. Det är en bra historia, samhällsaktuell, liksom alla ämnen Wennstam behandlar i sina böcker. Men det som fångar mig är återigen det på pricken beskrivna sexuella driv som finns inom både män och kvinnor. Men också det som vi inte orkar prata om i relationer – missförstånden, när man helt plötsligt inte vill samma längre, hur man helt slutar prata med varandra… I Svikaren handlar det om att han vill ha barn, men inte hon och att hon gör karriär, men inte han. Hinder som kanske är omöjliga att överbrygga och där båda tillslut agerar känslosamt och oförnuftigt. Men högst mänskligt.
Jag tycker Svikaren är Katarina Wennstams starkaste bok efter Smuts. Där Dödergök vindlade iväg och Alfahannen mest kändes som en pamflett, hittar Wennstam tillbaka till det pricksäkra gestaltandet av könsroller, sex och relationer som är hennes signum och som gör henne till en unik röst i svenskt berättande idag. Ett plus också för den tredje delen i Svikaren, som utspelar sig i rättssalen. Rättssalsdramatik är tacksamt. Fler författare borde förlägga sina spänningsromaner dit.
Annika Koldenius 