Etikettarkiv: Skrivande

Nina Bouraoui! Åh, Nina! Du säger så kloka saker!

Tittar nu äntligen på intervjun med Nina Bouraoui i Babel.

Åh Nina!

Du säger så kloka saker om författande så jag blir alldeles glad.

”Att skriva är just det: att skriva om det som inte finns, eller se det andra inte har sett. Författaren ska öppna sina egna och andras ögon för musik, ljud, färg, sinnesintryck… Det är ju definitionen av en poet.” 

Och om hennes fysiska sätt att skriva:

”Jag vill att mina ord ska vara som en kropp som dansar.”

 

Ja, visst är det så.

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Litteratur i TV och radio, Skrivande

Måste-läsa-högen växer och snart är året slut!

Två månader kvar av året och så mycket kvar att läsa!
Det ligger gigantiska bokhögar lite varstans hemma hos mig just nu, och inte blev det bättre av att vi möblerade om igår. Dottern behövde nämligen ett skrivbord och då fick hon mitt; det skrivbord där jag gömt undan högar med (hyfsat) gamla nummer av 10-tal, Bang, Ord & Bild, Svensk Bokhandelskataloger och (ganska) gamla pressklipp av recensioner och annat kul.

Jag var ju tvungen att lägga tidnings- och pappershögarna någonstans. Inte på golvet. Kanske på något bord. Men där låg det redan bokhögar. Men i bokhyllorna då? Fullt där också. Jo. Oordning är bara förnamnet: årets böcker blandade med andrahandsfynd, lästa blandade med olästa…

Så jag började sortera: en hög för de böcker jag läst, en hög för de böcker jag inte har läst; en hög för de av årets böcker jag läst och en hög för de jag inte läst. Resultatet: Oroväckande!

Så mycket kvar att läsa som jag inte hunnit! Jag har inte läst: Hindenburg, Sken, Dagar i tystnadens historia, Ön, Mitt grymma öde, Dagar utan hunger, Peter Fröberg Idlings med namnet jag aldrig kommer ihåg, Agaat, Drömbokhandeln, Zadie Smiths NW, Väldigt sällan fin, Nina Bouraouis Enstörig, osv osv

Det är böcker jag verkligen vill läsa!

Ordning och reda får det bli.
Läsardisciplin också!

Förvisso behöver jag skrivardisciplin också, om jag ska bli klar med mitt manus i år. Och det kombineras dåligt med läsardisciplin.

Får se om Bodil Malmsten har några råd i sin Så gör jag-bok.
Kan man läsa och skriva samtidigt?

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Skrivande

Läsning pågår: Så gör jag av Bodil Malmsten – om konsten att inte kunna låta bli att skriva

Jag har aldrig läst en ”Så gör jag när jag skriver”-bok förut.
Jag är ju egentligen inte en skrivande människa.
Det är inte så jag ser på mig själv.

Men jag har blivit nyfiken. Så kan vi kalla det.

Så när jag såg att Bodil Malmsten skulle ge ut en ”Så gör jag när jag skriver”-bok, så var det oemotståndligt.

Jag läser den nu.
Och så skriver jag.
Hetsskriver; skriver så fort att inte fingrarna hinner med.
Det är som om jag har bråttom att skriva innan jag hinner glömma hur det var. Vissa saker.
Hur jag kände. Då.

Nåja.

Redan i förordet skriver Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig. Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

Och så är det ju.  Jag skriver. Och skriver.
För att jag inte kan låta bli.

 

 

3 kommentarer

Under Sakprosa, Skrivande, Svenska författare

Jag litar på Ann Heberlein och skriver och skriver – vill inte vara feg, vill vara modig!

Ann Heberlein frågade ju mig om jag var feg på panelsamtalet om bekännelselitteratur.

Jag sa att jag nog var det.

Jag frågade nämligen om det kunde vara lättare att skriva ärligt om man fick gömma sig bakom skönlitteraturens fiktion.
Att man som författare då kunde säga ”men det där har jag ju hittat på”.
Att man då kanske kunde vara ärligare med sina känslor och tankar, när de inte skulle läsas biografiskt och man inte behövde stå till svars för dem.

Feg.
Sa Ann Heberlein.
Som ju själv inte kallar sina texter för romaner, utan självbiografier.

Och nu sitter jag här själv och skriver och skriver.
Jag skriver om något som hänt och drabbat mig och jag kommer inte låtsas som att det är fiktion, något jag hittat på.
Det handlar om hopp, om sjukdom och död. Om vilsenhet. Om kärlek.
Jag kanske inte är så feg när allt kommer omkring.

Först och främst skriver jag för min egen skull. Jag tror på skrivande som läkande kraft.
Kanske är det någon annan som är intresserad av att läsa det jag skriver, det får vi väl se så småningom.
Om jag blir klar.
Om jag fortsätter att vara modig.

5 kommentarer

Under Skrivande, Svenska författare

Klas Östergren och den töjbara berättelsen

Klas Östergren har sagt något mycket bra om skillnaden mellan litteratur och film. Eller om det som är det braiga med litteratur, snarare… Det är något att fundera på.

Han sa det för ett tag sedan i sitt tacktal när han fått Selma Lagerlöf-priset, men idag uppmärksammade författaren och skribenten Alberte Bremberg mig på detta genom att länka till en artikel i tidningen Balder, där en annan skribent, Mats Ahlberg, tar upp det.

Klas Östergren skriver:

”Jag har haft den tvivelaktiga förmånen att få arbeta med några filmprojekt baserade på hennes verk. Ett arbete som gjort mig plågsamt medveten om vissa oundvikliga svårigheter och tillkortakommanden. Filmen kräver eftergifter, att historier förenklas till förmån för det åskådliga. En kompromiss som man oftast är beredd att göra.”

Och fortsätter lite senare i texten:

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende. Det är bara att resignera. Och med viss tillförsikt konstatera att det skrivna ordet fortfarande erbjuder en frihet för anden som saknar motstycke bland mänskliga verksamheter.”

”En kamera kan aldrig bli så elastisk i sitt seende.”

Det kanske är det det hänger på?

Elasticiteten.

Inom fysiken betyder elasticitet detta: ”Elasticitet är ett materials  benägenhet att deformeras på så sätt att den deformerande energin omvandlas till potentiell energi.” (Taget från Wikipedia.)

Man kan också säga: ”Elasticitet är egenskapen hos ett material eller ett föremål som deformerats genom mekanisk belastning att återta sin ursprungliga storlek och form när belastningen upphört.” (Från Nationalencyklopedin.)

Synonymer till elasticitet är tänjbarhet, spänstighet, töjbarhet, eftergivlighet, spänst, fjädring, följsamhet.

Jag kan se det framför mig; hur författaren sitter och tänjer och töjer sin berättelse, hur berättelsen ger efter och fjädrar tillbaka. Bara med hjälp av orden kan detta ske. Bilden, även om den är rörlig, har sin ram, sin fasthet, sin plasticitet.

Orden ger frihet.
Bilden sätter fysiska ramar som inte går att töja på.

Lämna en kommentar

Under Film/foto, Skrivande, Svenska författare

Om Helena Henschen, Hon älskade och att vi måste spara varsin kista full med brev till eftervärlden

För någon vecka sedan hamnade jag i en konversation på Twitter om det här med att vi inte lämnar papper efter oss längre. Alltså, små lappar, papperslappar, handskrivna brev, vykort – sånt som kan läsas efteråt av någon annan. All kommunikation mellan människor numera är ju digital. I alla fall nästan. Finns ingenting att läsa för dem vi lämnar efter oss.

Och då kom jag att tänka på en intervju jag gjorde med Helena Henschen 2009, när hennes roman Hon älskade just hade kommit ut. Den hade aldrig kommit till, om inte Helena Henschen fått en kista med brev och anteckningar från sin farmor, Signe Thiel. Jag tänkte då, och tänker fortfarande på, vad min kista skulle kunna innehålla. Lite tidningsklipp från någon talangjakt, någon tidig recension. Kanske böckerna där mina erotiska noveller finns publicerade. Men sedan är det nog inte så mycket mer. Och verkligen inte tillräckligt för att skriva en roman.

Här är den gamla intervjun med Helena Henschen i alla fall, om boken Hon älskade, om farmodern Signe Thiel och om författandet. Och Helena Henschen höll verkligen sitt ord att fortsätta skapandet så länge livet tillät.


foto: Annika Koldenius

Du började skriva när andra egentligen slutar jobba.
Ja, det är ju lite bakvänt. Men varför det skulle finnas något stopp? Har jag varit skapande i hela mitt liv, varför skulle det plötsligt upphöra när jag blev 65? Det förstår jag inte alls. Jag håller på så länge livet tillåter.

Hur kom det sig att du valde orden som ett nytt sätt att uttrycka dig på?
Jag kanske inte valde orden på det sättet. Men jag valde att skriva en bok som kom ut 2004, en roman som heter Skuggan av ett brott och som handlar om mord i min mammas släkt. Jag ville bara ta reda på vad som hänt. Och när en boken kom ut, så blev det en bestseller! Det var ju helt fantastiskt! Då hade jag suttit och jobbat med den i fyra år och skrivit väldigt mycket under dom fyra åren, för det tar lång tid för mej att skriva. Och efter framgångarna var det på något sätt självklart att fortsätta med nästa bok.

Varför tar det lång tid att skriva för dig?
Arbetet med båda romanerna har krävt väldigt mycket research, det tar tid. Sen är jag noggrann med språket.

Är det ett medvetet val att skriva som du gör?
Ytterst medvetet. Jag jobbar oerhört mycket med språket. Jag är en skapande person över huvud taget, som skapat många olika saker i mitt liv. Och jag tror att man tar sina idéer, sitt formspråk, ur samma trädgård. Det är lite lattjo det där.

Du skriver mycket i bilder. Är det för att du jobbat med bilder tidigare?
Jag antar det. Jag försöker ju skriva så att läsaren ska skapa sina egna bilder. Det är nästan det allra viktigaste – att man inte skriver ut allting, utan att man lämnar mycket till läsaren att fylla i. Det är inte jag som skapar en bok ensam, utan det är jag och läsaren tillsammans.

Är mötet med läsaren viktigt?
Ja. Det som är allra intressantast är, att det är först när jag möter mina läsare som jag begriper vad det är jag har skrivit. Samma halsbrytande upptäckt gjorde jag med förra boken. Hur tolkar andra människor det jag har skrivit? Har det betytt någonting för läsaren?

Vad handlar din nya bok om, Hon älskade?
Den handlar om min farmor Signe Thiel. Jag valde henne inte primärt för att hon är min farmor, utan för att hon porträtterar tiden väldigt bra; en tid som jag tyckte var väldigt spännande och intressant. Och så fick jag plöstligt fick ett material i knät som jag kunde utgå ifrån, en kista med brev och anteckningar. Ett sådant material får man inte annat än som efterlevande släkting, inbillar jag mig.

Om något av dina barn skulle hitta en kista från dig, vad skulle den innehålla?
Inte så mycket är jag rädd. Därför att jag har vuxit upp i en tid då man inte skriver brev. Man talar i telefon, man mejlar. Foton finns på hårddiskar. Men jag antar att jag efterlämnar mig lite Mah-Jong kläder. Dom har ju blivit väldigt hippa igen. Det är roligt.

Varför skrev du boken? Ville du förstå din farmor?
Jag ville ta reda på vad som hänt. Var det verkligen så här? Och jag ville skildra Signe med de fel och brister som en människa faktiskt har. Jag älskar inte Signe bara sådär, hon är ingen hjälte. Jag tycker att hon är intressant. Och rätt jobbig. Men så är vi ju allihopa.

Vad var det du inte gillade?
Nämen, det finns en kärlekshistoria i den här boken där Signe har en relation med en gift man. Det är en tysk vetenskapsman och hypnotisör, och bara det var ju spännande! Men han var gift och avsåg absolut inte att skilja sig ifrån sin hustru, som var en känd genetiker och hans samarbetspartner. Men Signe flyttar in där, i familjen i Tyskland, och lever tillsammans med dom. Själv skulle jag blivit tokig om det flyttat in en annan kvinna i mitt hem och gjort anspråk på min man!

Jag undrar ju också vart alla Signes sex barn är? Var är dom när Signe är ute och far i Europa?
Jag kanske har skrivit lite för lite om det? Men Signe var en överklassdam. Hon fick mindre och mindre pengar allt eftersom, men tillhörde ändå dom som hade råd med tjänstefolk. Det fanns ett hembiträde, det fanns en barnsköterska när barnen var små, det fanns en mormor. Och det fanns en storasyster som i hög grad var lill-mamma. Det där har jag hört mycket om, att det lades ett rätt stor ansvar på henne att ta hand om sina småsyskon.

Är det något som har överraskat dig med din farmor?
Ja, att hon var så internationell, det visste jag faktiskt inte. Hon hade brevväxlade oavbrutet med vänner i hela Europa. Hon talade franska och tyska flytande, det var ju så i hennes generation. Och jag minns väldigt tydligt att det låg lexikon i travar på hennes skrivbord – engelska, spanska och italienska.

Hon var väldigt aktiv?
Ja. Det där med att kämpa för kvinnornas sak är ju väldigt centralt i hennes liv. Hon blir rösträttsflicka och sen blir hon verksam i Fredrika Bremerförbundet som ju var stort och viktigt då. Och så var hon med i Tisdagsklubben, som ju var ett slags embryo till en svensk motståndsrörelse under andra världskriget, mot nazismen. Det finns inget material om den, annat än det som finns sparat hos säkerhetspolisen. Men det kan man ju få tillgång till nu.

Finns det något i boken som är extra viktig att förstå som läsare?
Jag har skrivit någonstans att boken består både av Signe Thiel, som är min farmor, men också av tankar som har sitt ursprung i mig. Bokens Signe är en sammanslagning av oss två, det är väldigt viktigt. Ingen författare kan säga att man skildrar i djupet någon annan än det som författaren själv bär inom sig. Så är det ju.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Läsande, Skrivande, Svenska författare