Recension: Violencia av Lina Hagelbäck

Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.

När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.

För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.

Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.

Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.

Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.

Recension: Stål av Silvia Avallone

Ja, jag gillar Stål. Av många skäl. Den har ett berättardriv och en agenda. Den skildrar en plats och människor som jag inte mött tidigare. Och framför allt: den har två unga flickor i huvudrollerna – Anna och Francesca. De är tretton år, snart fjorton. De är kvinnor och barn på samma gång, prövande de olika kvinnorollerna som bjuds i industristaden och kring stålverket där männen arbetar och kvinnorna inte.

Men Stål handlar inte bara om Anna och Francesca. Också deras mödrar, fäder, Annas bror och hans kompisar ges röst. Det är människor som gett upp, människor som aldrig kommer att ge upp, människor som söker the easy way out, människor som bara vill ha något annat, något bättre. Drömmen om att lämna finns hos alla. Anna vill läsa på universitetet, bli domare eller politiker. Francesca vill bli fotomodell eller jobba på TV. De unga männen jobbar på stålverket och använder droger för att orka, drömmer om snabba pengar och stjäl koppar på nätterna. Och stålverket – mitt i allt, som går sämre och sämre, folk måste avskedas, som hotar hela stadens existens och därmed också människornas.

Främst är det skildringen av människorna som berör mig. Skildringen av de trettonåriga flickornas spel, mot sig själva och andra, hierarkierna på badstranden, det som bultar och bränner när de unga männen går förbi. Skildringen av de bevakande fäderna, de ej närvarande fäderna, mödrarna som får göra allt och stå för tryggheten när det knappt finns någon. Det är insiktsfullt skildrat. Det gör så ont att läsa. Och det är det som gör det så bra.

Konst måste inte alls vara svårt!

Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?

Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.

Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.

Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”

Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”

Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!

Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?

Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.

Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.

Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.

Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.

Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?

Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.

Vårens böcker – tio i toppen!

Listan över de skönlitterära böcker jag är mest nyfiken på liknar nästan aldrig listan som i årets slut blir bästa jag läst i år.
För hur ska jag kunna tycka något om en bok som jag inte läst?  Nej, det är stört omöjligt.
Och hur ska en förläggare kunna beskriva det fantastiska språket i en säljande text om bokens innehåll? Språket är ju ofta halva behållningen med en läsning, enligt mig.

Det blev inga deckare på listan i vår.  Inga thrillers. Jag kanske har tappat deckarläsningsgenen? Är inte sugen alls.
Istället blev det många titlar med humor och familjekvinnoliv. För att jag behöver roas, kanske. För att det är sådant som jag tänker mycket på just nu, kanske.

Här är listan, helt i o-ordning:

1.
Ingenting att ångra av Trude Marstein
Kabusa böcker
Jag gillade Trude Marsteins bok, Göra gott, som var ett skickligt berättat myller av röster som skapade en berättelse om människors liv under en helt vanlig helg.  Så jag blir nyfiken på hennes nya bok, Ingenting att ångra. Den utspelar sig också under två dygn, men nu är det bara några få karaktärer som berättar. Denna gång handlar det om familjeliv och otrohet.

2.
Drömbokhandeln av Laurence Cossé
Sekwa
Två bibliofiler öppnar sin drömbokhandel där de bara säljer ”bra romaner, inget annat”. De lyckas mot förmodan, men drömmarna möts av avundsjuka, småaktighet och våld. ”En fabel om litteraturen och de passioner som den släpper lös”, tycker Le Figaro enligt Sekwa förlag. Ge till mig för att läsa, tycker jag!

3.
Havsmannen av Carl-Johan Vallgren
Albert Bonniers förlag
Oj, vad jag är nyfiken på vad Vallgren hittat på den här gången. Kunzelman & Kunzelman var ju… Och Den vidunderliga kärlekens historia var ju… Ja, om det är någon bok jag längtar efter den här våren, så är det nog Havsmannen.

4.
Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren
Wahlström & Widstrand
Moa Herngrens förra bok om höga krav och kvinnligt alkoholmissbruk, Jag ska bara fixa en grej i köket, var oerhört arbetsam att läsa.  I Jag skulle aldrig ljuga för dig så fortsätter hon att undersöka kvinnors liv idag – Cecilia har ett perfekt liv, men det mullrar i hennes inre av att vara alla till lags.

5.
Alltid du av Pernilla Alm
Printz Publishing
Pernilla Alm är debutant, och jag är nyfiken på henne eftersom hon är den första svenska författaren som Pia Printz ger ut på sitt nystartade förlag.  ”Kan vi älska två samtidigt och vad händer när ormen i paradiset är en själv, vem kan man då skylla på?”, säger Pernilla Alm själv på sin blogg om Alltid du. Jag är nyfiken på om vi får svar på det.

6.
Kurt kurir av Erlend Loe
Alfabeta
Jag gillar Erlend Loe. Jag skrattar högt när jag läser hans knasiga och humoristiska berättelser. Kurt kurir verkar inte bli en sämre historia: Upprorsledaren Hektor Hellefokk befria Nordnorge från Sydnorge.  Och Kurt ska som hemlig kurir ta sig upp i Nordnorge och lämna ett mycket viktigt meddelande.

7.
Stål av Silvia Avallone
Natur och kultur
En bok om kvinnlig vänskap måste jag läsa! Anna och Franscesca är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Handlar också om livet i Italien idag. Kanske en Videocracy, fast i text? Nyfiken blir jag vilket som.

8.
En liten bok om helvetet av Kristian Lundberg
Symposion
Jag läste inte Yarden, men jag läste Och allt ska vara kärlek. Den gillade jag, mycket för den personliga tonen, nästan som litterära hoppsa-steg.  En liten bok om helvetet är sista boken i triologin.

9.
Sista testamentet av James Frey
Gilla böcker
”Ryktet går att Messias är återuppstånden. Att han lever på New Yorks gator där han helar människor och utför mirakel.” Det är klart jag blir nyfiken på en sådan berättelse! Särskilt om Messias visar sig vara en promiskuös typ som predikar om sex och kärlek.  Gilla böcker är ett nytt förlag som tidigare gett ut bland annat Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder.

10.
Blå skymning av Joan Didion
Bokförlaget Atlas
Blå skymning är en berättelse om dottern Quintanas död och är som en fristående fortsättning på Ett år av magiskt tänkande. Båda böckerna handlar om sorg, åldrande och död. Joan Didion är en makalös skribent. Ett nöje att läsa. En måste-läsning denna vår.