Augustprisläsning 2014: Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag brukar gilla det Sara Stridsberg skriver. Jag älskade Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River. Men det är något som jag inte får ihop med Beckomberga. Ode till min familj. Plötsligt får jag inte Stridsbergs pusselbitar att passa.

För Beckomberga. Ode till min familj är just ett pussel. Med fragmentariska minnesbilder i ett slags oordning och små bitar av fakta berättar Sara Stridsberg om en familj, där pappan Jim är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Läsaren får också möta några av människorna där. Men Sara Stridsberg berättar också om Beckomberga som institution och samhällsfunktion. (Sjukhuset fanns mellan 1932 och 1995.)

Sara Stridsberg är oerhört duktig på att skriva vackert, sådana där vackra meningar som får läsare att kippa efter andan. Det finns också alltid något drömskt, drömlikt i hennes prosa och i hennes sätt att presentera romanens idé för läsaren. Men det blir ett slags stillastående betraktande, ett svävande. Läsningen blir också då ett tillstånd, snarare än en berättelse som rör sig framåt, där läsaren får samla ihop fragmenten och tolka dem.

Jag vet inte varför jag inte får Sara Stridsbergs pusselbitar att passa. Kanske är det inte meningen att jag ska få ihop det?, tänker jag. Men jag brukar tycka om ”mellanrumsläsning” –  att jag som läsare får fylla i själv och göra mina egna bilder. Men – och här är kanske svaret: Sara Stridsbergs bilder är så precisa, att det inte finns något mellanrum för mig att fylla i. Allt står där. Men jag kan ändå inte se helheten i fragmenten.

Beckomberga. Ode till min familj är en mycket välskriven bok. Jag förstår mycket väl varför den blivit nominerad till Augustpriset. Men jag tror inte att den kommer att vinna och det är helt enkelt bara att se på föregående års vinnare för att belägga den åsikten. Det är de enkla och vanliga berättelserna som oftast vinner. Det fragmentariska och det poetiska berättandet vinner aldrig, hur välskrivet det än är.

Fast egentligen kan jag ju knappast ha en åsikt om vem som vinner innan jag läst alla de nominerade titlarna. Så nu ska jag fortsätta Augustprisläsningen med Alkemistens dotter.

Min breda bokhylla och Ingmar Bergmans VHS-dito – bredd och genuin passion!

Jag läser i dagens DN om Ingmar Bergmans VHS-samling i huset på Fårö och tänker direkt på min egen bokhylla – skillnaden mellan film och litteratur, skillnaden mellan fint och fult.

Ingmar Bergman var filmälskare. Han äskade film så mycket att han ville se allt. Alltså fanns allt i Bergmans filmsamling. Allt! I hyllorna fanns bland annat Ghost busters, Den vilda jakten på stenen, Strictly Ballroom, Terminator… Tillsammans med Michael Haneke, Kurosawa, Allen… Eller som det står i artikeln:

”Just bredden är fascinerande. Den vittnar på ett vackert vis om Bergmans högst genuina passion för film. Han älskade film och han var en hängiven storkonsument.”

”Bredd” och ”genuin passion” i samma stycke! Som att de inte kan vara utan varandra!

Jag älskar det!

Men. Försök nu att applicera samma meningar på en litteraturkritiker. Ja, byt nu ut ”film” mot ”böcker” i de ovanstående meningarna!

Inte?

Nej. Mången ”litteraturälskare” som jag stött på skulle aldrig tala om ”bredd” i sin genuina passion för litteratur. Där handlar det snarare oftast om tvärtom – har man passion för litteratur så pratar man uteslutande om passion för ”fin” litteratur och räknar inte in populärlitteraturen i den passionen. Man fnissar istället lite obekvämt vid namn som Läckberg, Kepler och Brown och säger: ”Nä, de har jag verkligen aldrig…”

Och återigen minns jag den uppskruvade stämningen bland många (men inte alla) bibliotekarier på ett seminarium jag deltog i på Bokmässan 2010, när jag visst tyckte att Liza Marklund hade en given plats på biblioteken. Var fanns ”bredd” och ”genuin passion” i samma anda där?

När Ingmar Bergman hade ångest och svårt att somna så tittade han på något lättsamt, avslöjar han i ett samtal med Woody Allen.

När jag är trött och har svårt att koncentrera mig läser jag Denise Rudbergs Elegant Crime-böcker, avslöjar jag i denna blogg till just dig.

Och om Ingmar Bergman kunde älska både James Cameron och Andrej Tarkovskij med bredd och genuin passion, så kan väl en litteraturkritiker (dvs jag) älska både Katarina Wennstam och Sara Stridsberg med samma bredd och genuina passion?

Eller är det omöjligt?
”Bredd” och ”genuin passion” i samma mening som ”litteratur”?

Jag hoppas inte det.

Snälla Peter Englund, välj in Lisbeth Larsson!

Bokbloggen Enligt O tog upp det idag, Peter Englund har tagit upp det, jag gör det nu också.

När Svenska Akakamien öppnar sin verksamhet för hösten den 22 september så är det dags att välja en ny ledamot som ersättare för Birgitta Trotzig som avled i somras.

Jag bara önskar att det blev… Ja…

För när jag ser på listan över De Aderton som är invalda, som arbetar i Akademien idag, så… Det är många gubbiga professorer om jag får säga min mening.

Stol nr 1   Författaren Lotta Lotass
Stol nr 2   Professor Bo Ralph
Stol nr 3   Professor Sture Allén
Stol nr 4   Författaren och professor Anders Olsson
Stol nr 5   Professor Göran Malmqvist
Stol nr 6   Författaren Birgitta Trotzig,
Stol nr 7   Professor Knut Ahnlund
Stol nr 8   Författaren Jesper Svenbro
Stol nr 9   Författaren Torgny Lindgren
Stol nr 10  Professor Peter Englund
Stol nr 11  Professor Ulf Linde
Stol nr 12  Författaren Per Wästberg
Stol nr 13  Professor Gunnel Vallquist
Stol nr 14  Författaren Kristina Lugn
Stol nr 15  Författaren Kerstin Ekman
Stol nr 16  Professor Kjell Espmark
Stol nr 17  Professor Horace Engdahl
Stol nr 18  Författaren Katarina Frostenson

Peter Englund säger själv i sin blogg  att man inte blir invald som en fjäder i hatten efter lång och trogen tjänst utan det är ett hårt arbete – man måste upplösa det personliga projektet i någonting större och vidare.

Så vem skulle vara fantastisk i Svenska Akademien? Jag hoppas att det blir någon som kan tillföra nya perspektiv.
Som Karin Johannisson.
Eller Nina Björk.
Eller Sara Stridsberg.
Eller Nina Burton (som Lena Kjersén Edman påpekade på min Facebook-sida att jag glömt bort.).

Eller varför inte Lisbeth Larsson? 
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet med inriktning på genusfrågor. Här är ett porträtt från Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen.

Men välj en kvinna i alla fall, snälla Peter?