Recension: Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Sara Lövestam har gjort det igen. Hon har än en gång lyckats skriva en varm och fin bok om mötet mellan två helt olika människor och genom det målat upp bilden av två helt olika mänskliga erfarenheter.

Sanning med modifikation har en annorlunda hjälte. Han heter Kouplan och är papperslös flykting. För att få ihop lite pengar till mat börjar han arbeta som privatdetektiv. Hans första kund är Pernilla, som tappat bort sin dotter Julia, men som inte kan vända sig till polisen för att få hjälp. Sakta nystar Kouplan upp en historia som verkar vara på väg åt ett håll, men som, på ett Sara Lövestamskt klurig sätt, till slut visar sig vara något helt annat.

Sara Lövestam har en förmåga att närma sig sina karaktärer med värme och insikt, oavsett om det är unga flickor, gamla män, ensamma mammor eller papperslösa. I Sanning med modifikation bygger hon sakta upp Kouplan till att bli en hel människa och i Pernilla visar hon en större psykologisk insikt än i tidigare romaner. Språket är alltid lätt, enkelt, utan motstånd.

Det enda jag har att invända, är att Sanning med modifikation är lite tunn. Och med tunn menar jag att personerna utöver Pernilla och Kouplan inte riktigt får liv, som om hon lagt all berättarkraft på att ge liv åt dessa två individer och deras möte.

Men det är ändå en mindre invändning. Jag ser verkligen fram emot nästa roman om antihjälten Kouplan. För när jag läst färdigt Sara Lövestams romaner har jag alltid en varm känsla i bröstet. Det är jag henne evigt tacksam för.

Sommarboktips med glädje: Hjärta av jazz av Sara Lövestam

Idag var det premiär för sommarens boktips i P4 Sommar med mig och Morgan Larsson.

I år tipsar vi om böcker i olika känslor och jag ville börja sommaren med en riktigt glad bok. Därför valde jag Hjärta av jazz av Sara Lövestam.

I Hjärta av jazz berättas historien om Steffi i högstadiet och Alvar på ålderdomshemmet i en landsortshåla i Värmland. Steffi är mobbad och Alvar ensam och de blir vänner eftersom de båda älskar jazz. Steffi söker Alvars sällskap för att få prata om musiken och Alvar får berätta sina jazzhistorier om hur han blev musiker i 1940-talets Stockholm. Det är gammal visdom som möter ung vilsenhet, och med hjälp av Alvars entusiasm så får Steffi självförtroende nog att fortsätta spela på sin bas – trots mobbarna – och söka in på det stora musikgymnasiet i Stockholm.

Det finns så mycket att bli glad av i Hjärta av jazz och Sara Lövestam har ett så självklart enkelt sätt att berätta sina historier. Det är ingen uppvisning i litterär krånglighet, utan bara ren och stark berättarglädje. Och om jag någonsin får frågan vilken är den finaste bok jag någonsin läst, så kommer jag definitivt att svara: Hjärta av jazz.

Morgan Larsson hakade på glädje-temat och valde en bubblande glad sak, nämligen Rosengädda nästa av Emma Hamberg.

Läs mer om våra boktips här på Sveriges Radios hemsida.

Recension: Hjärta av jazz av Sara Lövestam

Jag vet ingen författare som kan göra mig så genuint glad i själen som Sara Lövestam. Hennes förmåga att skriva med värme om alla sina karaktärer – också de som egentligen inte är så snälla – har något unikt i sig. Hon har också en förmåga att skriva om till synes vanliga människor enligt tanken att varje människa har en historia värd att berätta. Hennes förra bok Tillbaka till henne hade det (en bok jag tipsat många presentköpare om), så också den nya boken Hjärta av jazz.

I Hjärta av jazz berättas historien om Steffi i högstadiet och Alvar på ålderdomshemmet i en landsortshåla i Värmland. Steffi är mobbad och Alvar ensam och de blir vänner eftersom de båda älskar jazz. Steffi söker Alvars sällskap för att få prata om musiken och Alvar får berätta sina jazzhistorier om hur han blev musiker i 1940-talets Stockholm. Det är gammal visdom som möter ung vilsenhet, och med hjälp av Alvars entusiasm så får Steffi självförtroende nog att fortsätta spela på sin bas – trots mobbarna – och söka in på det stora musikgymnasiet i Stockholm.

Det finns så mycket att tycka om i Hjärta av jazz: vänskapen mellan ung och gammal, skildringen av hur utstuderat otäck mobbning kan vara, hur internet har skapat en frizon att leka med identiteter, men framför allt hur musiken – eller intressen överhuvudtaget – kan vara räddningen för den som inte passar in.

Sara Lövestam har ett så självklart enkelt sätt att berätta sina historier. Det finns ingen uppvisning i litterär krånglighet, inte heller några språkliga krumbuktningar, utan bara ren och stark purpurceriserosa berättarglädje.

Den berättarglädjen – den som gör mig så varm i magen när jag läser Sara Lövestam – den kommer tyvärr aldrig vinna några litterära priser. ”För enkelt och för mycket banal feel-good”, kommer prisutdelarna säga. Men det är ju det som är det fina! Och om jag någonsin får frågan vilken är den finaste bok jag någonsin läst, så kommer jag definitivt att svara: Hjärta av jazz.

Om jag grät på slutet? Ja, självklart! Men jag tänker inte berätta varför och spoilera hela historien. Och jag hoppas att allt fler läsare kommer att upptäcka Sara Lövestams författarskap, ung som gammal. Det är hon värd!

Recension: Tillbaka till henne av Sara Lövestam

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 29 mars 2012.

För några veckor sedan stod jag nere i magasinet på Universitetsbiblioteket i Göteborg och såg den första utgåvan av Rösträtt för kvinnor, utgiven i mars 1912. Historiens vingslag träffade mig hårt. Inte anade jag då att den tidningen skulle dyka upp i en bok jag skulle läsa ett par veckor senare.

Sara Lövestams nya roman Tillbaka till henne rör sig nämligen bland annat i de kretsar som utgjorde Sveriges allra första kvinnliga rösträttsrörelse.  I en berättelse får vi följa Signe. Hon är lärarinna i början av 1900-talet, blir engagerad i rösträttskampen och driver den framåt i sin kommun. Hon är en stark och självständig kvinna, men i sitt kärleksliv blir hon manipulerad och försmådd. I en nutida parallellberättelse finns Hanna. Hon vantrivs på sitt arbete på Arbetsförmedlingen, mobbas av sin mamma och är sambo med Johan, som hon inte riktigt vet vem han är längre. Eller för den del vem hon själv är. Kanske har hon aldrig vågat ta reda på det.

En dag får Hanna av en slump Signes skor och glasögon i sin ägo. Hon blir nyfiken på vad de har för historia och vem som kan ha haft dem. I sitt sökande efter svar får hon bland annat hjälp av antikhandlaren Erik, som gett henne glasögonen.

Det är ren och skär berättarglädje i hur Sara Lövestam skildrar Signes och Hannas liv. Tillbaka till henne är vid första anblick en helt vanlig parallellhistoria om helt vanliga människor och om hur dåtiden påverkar nutiden. Det som skiljer är att Sara Lövestam berättar den så skickligt. Den blir aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Precis när jag tror att jag förstår hur det ligger till, när jag förstår hur det ska gå och vad som ska hända, vrider Sara Lövestam berättelsen åt ett annat håll och överraskar mig. Det här är livet! Ibland är det svårt, ibland är det vackert. Ofta finns där kärlek, om vi bara vågar ta emot den. Sara Lövestam skriver lätt utan att bli banal, och jag gillar hennes oväntade liknelser, som blir pricksäkra i den finurliga, bitska ton som finns i berättelsen. 

Det hundra år mellan Signes och Hannas berättelser, och ändå slås jag av hur lite det är som ändrats för kvinnor. Kampen ser fortfarande likadan ut: kvinnors kamp för att få en röst i samhället som värderas lika högt som männens, kvinnors kamp för att få älska vem de vill, kvinnors kamp för ett arbetsliv där män och kvinnor har lika lön för lika arbete. Men Sara Lövestam visar på orättvisorna utan att skriva pamflett, hon låter aldrig sina huvudpersoner bli pappfigurer för olika åsikter. Snarare ger hon Signe och Hanna så mycket liv att jag, när jag nu läst ut boken, kommer sakna dem som vänner.

Men främst handlar Tillbaka till henne om det skrivna ordets och berättelsens kraft. Genom Signes liv kan Hanna se på sitt eget i nytt perspektiv. Och det är så det går till – i samtal med andra får vi nya insikter om oss själva, oavsett om de vi samtalar med är döda eller levande, fiktiva eller verkliga. Sara Lövestam har skrivit en berättelse som jag kommer bära med mig länge.

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. 🙂 Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står… 😉