Etikettarkiv: Sång till Polstjärnan

Först Stina Aronson, därefter Sara Lidman

Stina Aronsons novelltexter i Sång till Polstjärnan har krupit in i mig och jag sitter och huttrar trots att det är 22 grader ute idag. Novellerna utspelar sig i ett odefinerat Norrland – antingen ute på vinterfjället, i småstugor eller inne på ett sanatorium. Det är kallt, bistert, ordfattigt, men ändå inte utan en ordlös kärlek till sin nästa eller till det där sällsamma ögonblicket av ro och vetskap – jag finns här och nu, bara här och nu. Trots att livet är svårt.

Sång till Polstjärnan gavs ut 1948. Språket är fantastiskt. Slitsamt och nära. Och novellerna berättar om en tid som inte längre finns. Om smuts, om fattigdom, om den livsviktiga tilliten till sin nästa – att vara beroende av varandra för att leva och överleva. Om vänskap, och om ensamhet när man är lite eljest. Den är naken, utan att vara sexuell. Jag gillar den mycket!

Stina Aronson var första författaren i min Boktolva för 2011. Nu ska jag fortsätta min Boktolva med ännu en Norrlandsförfattare: Sara Lidman och Bära mistel. Sara Lidman influerades av Stina Aronson, så jag hoppas på ett lika kargt, norrländskt och språkligt nära berättande.

Bära mistel beskrivs som en Norrländsk roadmovie. Fast en roadmovie… Så kan det väl inte heta om en bok? En road-book, kanske? Nä, det finns nog inget bra ord för roadmovie, fast i bokform?

Ska vi hitta på något?

Lämna en kommentar

Under Läsande, Recensioner, Svenska författare

Stina Aronson spårar i snö

Jag är ute och åker skidor nu.

Nej, såklart inte i verkligheten, utan i Stina Aronsons spår i novellsamlingen Sång till Polstjärnan. Jag läser just nu en lång novell som heter Berättelsen om brudgummen, och jag är där. Jag är med ute på snön, med hästen, sonen och fadern. Jag känner lukten av snuset och den vårsmältande isen, hör hur det droppar och frustar. Det är märkligt att läsa något så fantastiskt språkligt. Det är ett liv så långt bort från mitt eget, och jag är ändå där – mitt i det!

Författaren Eva Adolfsson har också skrivit ett fantastiskt förord, ett sånt man blir läslycklig av. Hon skriver: ”Genom novellsamlingen går drömmen om ett möte bortom orden, mystikerns dröm om sammansmältningen.” Och jag ska försöka läsa Sång till Polstjärnan så.

Möten bortom orden och sammansmältning…

Lämna en kommentar

Under Läsande, Svenska författare