Etikettarkiv: Sandmannen

Det är ju kampen mellan ont och gott som lockar i ungdomslitteraturen!

Nu har jag äntligen lyssnat ikapp Lundströms Bokradio!
I morse lyssnade jag på förra veckans avsnitt och i eftermiddags lyssnade jag på det senaste. Jag busspendlar ju mellan Borås och Göteborg och ofta läser jag ju , men ibland lyssnar jag också på radio: Godmorgon, världen!, Filosofiska rummet, Vetenskapsradion Forum, Kino, Nya vågen och så Lundströms Bokradio.

I det senaste avsnittet av Lundströms bokradio så ställs frågan varför ungdomsböcker har blivit så populära också bland vuxna:
Harry Potter, Twilight, Hungerspelen, Cirkeln osv osv. Cirkeln-författaren Mats Strandberg och Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, försökte klura på frågan från sina respektive perspektiv.

Från mitt läsarperspektiv är det dock självklart att det handlar om kampen mellan ont och gott och vårt ständiga behov av den goda hjälten.

Visst har de nämnda böckerna alla magiska inslag. Det kan handla om framtidsvärldar, parallella trollkarlsvärldar, om häxor eller om vampyrer.
Men de magiska inslagen finns ju där för att lättare illustrera kampen mellan det onda och det goda.

De är vår tids folksagor helt enkelt.
En slags modern och sekulariserad variant av moralitet, om ni så vill.
Nu när vi inte längre tror på religionen som svar på allt, så finns i alla fall hjälten!

Kanske är det också därför deckargenren blivit så populär?
Som en slags vuxenvariant av kampen mellan ont och gott för den som inte gillar magiska inslag.
(Något jag faktiskt nämnde redan i min recension av Lars Keplers senaste bok Sandmannen.)

Frågan är inte varför vi vuxna har börjat läsa ungdomslitteratur, utan snarare varför vi behöver dessa berättelser om kampen mellan ont och gott just nu.
Ja, varför behöver vi den ursprungliga och förenklade berättelsen just nu?

1 kommentar

Under Berättelser, Kulturdebatt, Litteratur i TV och radio

Recension: Sandmannen av Lars Kepler

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 december 2012.

Att läsa Lars Keplers senaste spänningsroman Sandmannen är inte att läsa en verklighetsförankrad polisberättelse med psykologiska djup. Det finns ingenting som är på riktigt i Sandmannen. Men det är spänning och action. Det är klipphängare på var och varannan sida. Och den här gången är det riktigt bra.

Sandmannen är sagor för vuxna: en tydlig kamp mellan ont och gott, en lika osannolik berättelse med lika osannolika karaktärer som vilken som helst av Bröderna Grimm. Joona Linna är den övermänskligt bra polisen som alltid har de rätta svaren, Jurek Walter är den genomonda seriemördarpsykopaten som kan manipulera människors tankar och Saga Bauer är den underskönt vackra, men ändå starka, polisen som får gå under cover som psykpatient för att komma närmare Jurek Walter.

Sandmannen är Lars Keplers mest sammanhållna, mest konsekventa thriller hittills. Det finns inga lösa trådar, inga dubbla slut. Gåtan får sin lösning, thrillern får sin upplösning, men lämnar samtidigt en öppning till uppföljaren. Språket är också mer genomarbetat. Inte mer litterärt, utan ännu mer förenklat och utan flera av de klichéer som tidigare smugit sig in.

Den läsare som vill ha en realistisk thriller med stor litterär kvalitet ska inte läsa Sandmannen. Men den som vill läsa en spännande bladvändare med andan i halsen gör rätt i att börja. Vårt behov av sagor är oändligt.

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare