Vårens böcker – en gäspning!

Jag kryssade på gammalt hederligt sätt: med pennan i högsta hugg vid matbordet med en kaffekopp bredvid och ungarna stojande runt omkring.

Men jag blev inte så upphetsad av Vårens böcker – den stora katalogen från Svensk Bokhandel.

I höstas var listan så lång att jag satt en halv dag med att försöka stryka ner till tio titlar per lista.
Till denna vår fick jag knappt ihop tio titlar alls…
Kanske har jag blivit bokblasé?
Men jag tror inte det.

Jag tycker att det är en svag roman-vår. (Förra året (och hösten) var i och för sig exceptionellt.)
Visserligen släpper både Åsa Larsson och Varg Gyllander nya deckare. Visserligen finns det många roliga debutanter som Pernilla Alm och Manne Fagerlind, som ni kan följa här på Debutantbloggen.
Men jag saknar många stora namn – namn där man vet vad man får… Jo, jag vet att Brett Easton Ellis Imperial Bedrooms kommer på svenska i år, men jag är inte någon fan av honom.

Fackböckerna bjöd på lite fler vill-ha-upplevelser. Bland annat med fina böcker om filmregissörer, som Emir Kusturica, och andra konstnärskap som Helene Schjerfbecks och Karin Broos. Men de kvalade ändå inte in på min topp-tio.

Snart berättar jag vilka tio skönlitterära böcker och vilka tio facklitterära böcker jag vill läsa våren 2012 – två topplistor på de titlar som väckt mitt intresse i vårens katalog.

Topplistorna presenteras senare i veckan.

Och om jag har missat någon väsentlig titel, vg meddela mig.

Hur mår romanen?

Walden är väl ingen roman. Så jag tänker inte fråga hur den mår när jag läser.

Hur romanen mår – den frågan ställs däremot i senaste numret av 10tal som jag köpte igår på Göteborgs central innan jag tog bussen hem. Jag bläddrade lite, läste Madeleine Grives ledare, som också kan läsas här, och funderade på romanen som berättarsätt, det icke-visuella. För Grive är inne på något som jag själv bloggat om flera gånger på Bokcirklar.se, nämligen att den rörliga bildens intåg gör något med vårt sätt att förhålla oss till berättande, om det är så att det är de som berättar med rörliga bilder som är vår tids bästa berättare? Läs ett av mina inlägg om det här.

Madeleine Grive kallar de högkvalitativa TV-serierna, som The Wire och Mad Men, för ”teveromaner” och frågar sig om det är ett ytterligare tecken på romanens marginalisering, tillsammans med bästsäljerism, tillgänglighetsproblem och läsarbrist.

Jag funderar istället på vad som gjort att vi bestämt att romanen ska vara ett så fantastiskt mycket bättre sätt att berätta historier på än något annat?

Romanen som berättarförmedlare inte är så gammal, att det bara är några hundra år den funnits och kräver att människor ska vara läskunniga och ha tillgång till bibliotek eller möjlighet att köpa sina egna böcker. Det muntliga berättandet av historier är ju det som fortfarande gäller i stora delar av världen. Och nu kommer berättandet med rörliga bilder – det första min äldsta son Svante gjorde när han fick sitt nya Nintendo DS var att göra en animerad film.

Madeleine Grive avslutar sin ledare med att säga att romanen mår ganska bra. Jag hoppas verkligen det.

Men jag blir mer och mer osäker.