Etikettarkiv: Recensioner

Recension: Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 september 2016.

Frilansjournalisten Britta Röstlund debuterar med en intrigdriven berättelse från Paris som har allt men saknar fokus, tycker Annika Koldenius.

”Vid foten av Montmartre” har egentligen allt som en rar och modern populärlitterär berättelse bör ha: en intrig med överraskande vändningar och ett persongalleri av småtokroliga karaktärer.

Berättelsen kretsar dels kring Mancebo och hans invandrarfamilj från Nordafrika som driver en liten speceributik, dels kring en utarbetad och uttråkad frilansjournalist, och i centrum av allt detta finns två mystiska uppdrag. Mancebo blir nämligen tillfrågad om han kan spionera på en författare som bor precis mittemot hans speceriaffär och journalisten blir tillfrågad om hon kan sitta på ett kontor och vidarebefordra mejl från en mejladress till en annan. Naturligtvis hänger dessa historier ihop på ett mycket intrikat sätt.

Det bästa med ”Vid foten av Montmartre” är själva intrigen. Läsaren förstår att historierna kommer att vävas samman på slutet, men det är faktiskt inte självklart hur. Det ska författaren Britta Röstlund ha beröm för. Men jag tycker ändå att den smarta huvudintrigen inte riktigt kommer fram i myllret av sidokaraktärer och sidoberättelser. Någon av dessa hade kunnat tas bort för att på så sätt sätta mer fokus på huvudintrigen och rappa upp den 349 sidor lite för långa boken. Jag kan också tycka att några av karaktärerna alltför mycket blir stereotyper. Visst hjälper det läsaren att snabbt identifiera sig, men det kan ibland också bli lite platt.

Annonser

1 kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Omvägen av Gerbrand Bakker

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 9 september 2016.

Omvägen berättar historien om Emelie som i hemlighet hyr ett hus i Wales. Annika Koldenius önskar ett fylligare porträtt för att beröras.

Det är ett vanligt grepp numera att hålla läsaren i ovisshet om vad som egentligen har hänt och undan för undan komma med ledtrådar så att läsaren ska kunna pussla ihop ledtrådarna till en stor bild. Det är ett slags sätt att använda sig av den populära thrillergenrens metod att berätta: livets händelser som brott och mysterium som ska lösas och få sin förklaring och skurken som ska få sin bestraffning.

”Omvägen” handlar om Emelie. Hon har i hemlighet hyrt ett hus i Wales och brådstörtat lämnat sitt gamla liv i Holland bakom sig. Men vad har fått henne att göra så? Det är verkligen ett mysterium. Läsaren får ledtråd efter ledtråd och anar snart vad som hänt. Men stämmer det?

”Omvägen” är den nederländske författaren Gerbrand Bakkers andra roman på svenska. Den första heter ”Däruppe är det tyst”. Det är Nilsson förlag som hittat och nu ger ut en av Hollands idag främsta författare. Omvägen har sina förtjänster. Det handlar främst om att historien inte riktigt är vad den verkar vara och att slutet är överraskande. Språket däremot är inte helt lätt att ta sig igenom. Om det är översättningen är svårt att avgöra, men det finns ett läsmotstånd att övervinna för att ta sig till slutet. Omvägen är sparsmakad och på det viset modernt berättad. Men jag hade önskat ett fylligare porträtt av Emelie för att verkligen beröras av hennes historia.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Tripprapporter av Tone Schunnesson 

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 5 september 2016.

Debutanten Tone Schunnesson berättar om sex, droger och ensamhet i Tripprapporter. Annika Koldenius saknar lite skitighet i en kliniskt ren text. 

Skit och snusk och droger och ensamma, vilsna, unga människor har jag läst om i flera romaner de senaste åren, som till exempel Sophie Adolphsons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” från 2012. Men också Anna Focks andra roman ”Cirkus Smuts”, som kom i år, bär gemensamma drag med Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapporter”. Är det en trend? Vilsna har väl unga människor alltid varit, och utlevande kvinnor med drogproblem har för all del funnits i litteraturen ända sen… tja, Birgitta Stenberg är väl rimlig att nämna i detta sammanhang.

”Tripprapporter” handlar om en ung kvinna med drogmissbruk. Det finns egentligen ingen handling, det är mer ett tillstånd som beskrivs, ett farande och flängande mellan städer, människor, telefonsamtal för att få mer pengar till droger, sexuella tjänster för att få mer penar till droger, påtändning och avtändning, sängar, hotellrum, stränder. Det är skitigt, ledsamt. Det kräks, bajsas, trippas, raggas i ett kaos som aldrig verkar ta slut.

Tone Schunnesson har gått Biskops Arnös författarskola och visst märks det att Schunnesson är en författare som är van att förhålla sig till text. För ibland kan jag tycka att texten är lite för ”duktig”, lite för konstruerad med sina poetiskt fallande avbrutna meningar och nästintill perfekta tonträff. Texten är lättläst, Tone Schunnesson är verkligen en driven skribent som bara brister när hon ibland lite väl måleriskt beskriver naturen. Men det är en klinisk och stram text. Kanske behövs det anslaget i de teman som Tone Schunnesson berör, kanske behövs det för att beskriva knarkarlivet: ensamheten, de trasiga relationerna, drogegoismen. Nej, jag tycker faktiskt tvärtom i detta fall. Det blir en alltför stor kontrast mellan ämnen och text. Författarrösten blockerar. Och i och med att texten är klinisk blir den också stundtals tråkig. Jag saknar lite skitighet i texten. Något som får den att skaka.

Det är först när Tone Schunnesson närmar sig den unga kvinnans barndom som jag blir intresserad. Då händer det något annat i texten, då börjar det kliniska att skälva. Då får texten också ett djup och en botten. Telefonsamtalen hem till pappan är riktigt bra. Det jag också tycker om är att Tone Schunnesson inte presenterar någon färdig upplösning på sin berättelse eller att den unga kvinnan kommer till någon upplyftande insikt. Livet är inte alltid vackert för alla och möjligt att lösa med positivt tänkande. Ibland kanske man inte ens vill.

Lämna en kommentar

Under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 12 augusti 2016.

Det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. Litteraturskribent Annika Koldenius är fullständigt betagen av Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna”.

Det finns inga helt igenom goda eller onda människor. Det finns bara omständigheter, längtan efter förståelse och längtan efter kärlek. Så tänker jag när jag läst ut Lina Wolffs tredje bok ”De polyglotta älskarna”. Och vilken bok det är! Jag är fullständigt betagen! Av Lina Wolffs språk, av hennes blick, av hennes förmåga att sammanväva teman och att med ord mejsla fram personer utan att det känns ansträngt. Jag blir helt enkelt upprymd av De polyglotta älskarna.

Lina Wolffs styrka som författare har alltid varit lättheten i språket, en naturlighet; som om vissa författare helt enkelt verkar ha lättare att skriva än andra. Men det perfekta språket har tidigare stått i vägen och gjort berättelserna lite ointressanta. Men inte nu. Det är som om Lina Wolff i de tidigare böckerna letat sig fram för att äntligen hitta till berättelsen i ”De polyglotta älskarna”. Det finns en upphöjd skruv i intrigen, en ökad intensitet i teman, tillsammans med samma slags särskilda lätthet i språket. Här finns uppgörelse, svek och sexuella maktspel, allt berättat på en lågintensiv köttig prosa som samtidigt andas sorg och förlust, snarare än sex och lust.

”De polyglotta älskarna” består av tre delar och tre olika människors berättelser. Det är Ellinors, Max och Lucrezias. Ellinor är en 36-årig och outbildad kvinna som söker efter kärlek på dejtingsajter på nätet med den enkla beskrivningen ”söker en öm, men inte alltför öm, man”. Hon får svar av Calisto Rondas, en mycket överviktig litteraturkritiker. Max Lamas är en etablerad författare, olyckligt gift, och vet inte riktigt vad han ska skriva härnäst. Han irrar omkring på jakt efter inspiration. Lucrezia Latini Orsi är dotterdotter till en italiensk markisinna och håller på att förlora sitt arv. De tre karaktärerna har beröringspunkter som Lina Wolff på ett mycket sinnrikt sätt bygger upp sin berättelse kring.

Jag tycker om Lina Wolffs sätt att berätta om sina karaktärer så att läsaren aldrig riktigt vet vem som är god och vem som är ond. Det finns bara människor som försöker överleva med de förutsättningar som givits dem. Men ändå… det är den manliga blicken som gäller. Det är kvinnorna som bedöms, som alltid befinner sig i underläge. Ibland skrivs det också ut tydligt, som när Max säger: (författar)perspektivet måste alltid vara det vita manliga, det kan inte vara det kvinnliga eller det färgade, då blir det politiskt.

Det finns så mycket att hämta ur ”De polyglotta älskarna”. Här finns människor ur olika klasser, osannolika relationer och möten mellan människor, Calistos fru som är alltför vacker, längtan efter förståelse, idealbilden av kvinnan och dessa ständiga hänvisningar till Michel Houellebecq (som är riktigt roliga, ja det finns fler smarta och roliga hänvisningar för den som kan sin världslitteratur). Det är också en undersökning av makt mellan man och kvinna, genom sex och genom att äga varandras berättelser; en undersökning av Ellinors maktlösa ”jag tar vad jag får”, Max självsäkra ”jag tar vad jag vill ha” och Lucrezias undergivna ”jag får vad som blev lämnat till mig”. Ja, det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. ”De polyglotta älskarna” är en bok att läsa och upptäcka och att läsa om och om igen.

1 kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 10 maj 2016.

 

Populärlitteraturen har sin egen dramaturgi och särskilt feelgoodromaner med kärlekstema: flicka möter pojke, hinder uppstår, hinder löses och alla lever lyckliga ever after. I alla fall oftast. Eller nåt sånt. Det är också upplägget i Emmy Abrahamsons roman Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Fast här består inte förvecklingarna av några yttre inblandningar, utan istället av förväntningar på vad ens tilltänkta partner ska vara för en typ av människa. Eller rättare sagt – vad han inte ska vara för en typ av människa. En som bor i en buske till exempel. Äsch, det blir lite förvecklingar också, såklart.

Emmy Abrahamson debuterade som ungdomsromanförfattare 2011 med Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Hon blev Augustprisnominerad 2012 för Only väg is upp, första delen i en trilogi som handlar om Filippa Karlssons väg för att försöka slå igenom som skådespelare i London. De två resterande delarna i den trilogin hette Stjäla the show och Make it stort.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är Emmy Abrahamson första roman för vuxna läsare. Och jag tycker att hon klarar övergången från ungdomsroman till vuxenroman riktigt bra. Förmodligen för att Emmy Abrahamson kan sin populärkultur och vet hur man bygger upp en bra berättelse full av intressanta karaktärer.

Svenska 29-åriga Julia bor ensam i Wien med en katt och ett totalkraschat förhållande bakom sig. Hon jobbar som lärare i engelska på Berlitz, vill egentligen bli författare och har inte jättemånga vänner förutom de i Grey’s Anatomy. Jo, det är den där arbetslösa skådespelerskan Leonore som alltid vill sätta upp konstiga pjäser och Rebecca, en kollega på Berlitz som egentligen är fiolbyggare. En dag när Julia sitter på en bänk precis innan en språklektion så kommer Ben fram till henne och börjar prata. Julias blir smått intresserad. Det pirrar helt enkelt till i magen. Problemet är att Ben är uteliggare och bor i en buske i en av Wiens parker, helt enkelt inte en idealisk blivande pojkvän.

Det finns många saker jag älskar med populärlitteraturen. Den är underhållande, den är lättläst, och på senare år har den allt oftare blivit rolig. Och med det menar jag humor-rolig. Och en av de största behållningarna med Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är just att den är så dråpligt rolig. Både rolig för att Emmy Abrahamsson lyckas skapa karaktärer som fastnar med korta och snärtiga formuleringar, och för att hon ger dem repliker och situationer att skratta haha-högt åt. På slutet är det tyvärr en del som drar ner tempot och som en strängare redaktör hade kunna stryka. Då är läsaren så sugen på att veta hur det går för Ben och Julia att ännu en förveckling vid en campingplats blir en för mycket.

Jag hoppas att Emmy Abrahamson kommer att hitta många läsare till Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. För det är stundtals både riktigt underhållande och riktigt, riktigt roligt.

 

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Leva, Tänka, Titta av Siri Hustvedt

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 27 april 2016.

 

Siri Hustvedt har skrivit flera mycket uppskattade och lästa romaner, bland annat Vad jag älskade och nu senaste Den lysande världen. Nu kommer ett urval av hennes essäer från de ungefär senaste tio åren, samlade i en bok som fått titeln Leva, Tänka, Titta och som är uppdelad i tre delar med samma namn. I Leva samlas essäer med självbiografiskt tema, i Tänka behandlas känslor och tankar av olika slag och i Titta handlar det om hennes förhållande till konsten och måleriet. Men i alla texter finns också resonemang kring minnet, både från ett neurovetenskapligt perspektiv och från ett psykoanalytiskt och filosofiskt: Sigmund Freud är en återkommande figur i Leva, Tänka, Titta, liksom Kirkegaard och Kant och en hel lång rad andra filosofer.

 

Det finns en vasshet, en skarpsinnighet i intellekt – och också en viss distanserad humor – i romanerna som jag inte tycker kommer fram i essäerna lika tydligt. Förstås är det skillnad på att skriva essäer och på att skriva fiktion. Men efter att ha kommit halvvägs i Leva, Tänka, titta så slås jag av att Siri Hustvedt inte är någon bra essäist. Det finns något krampaktigt akademiskt och intellektuellt i Siri Hustvedts sätt att förhålla sig till sina psykoanalytiker och filosofer, ett slags akademisk redovisningsplikt som bromsar texten och får till konsekvens att hennes egna insikter försvinner i myllret av hänvisningar. Vissa av essäerna liknar research som aldrig redovisats i romanerna och en essä inleds faktiskt också med en text som blivit över från en roman. Dessutom är essäerna är ofta självbiografiskt hållna, ofta återkopplade till barndomsminnen eller egna upplevelser. Så gör förvisso många essäister – utgår från ett minne eller en upplevelse och låter tankarna vandra fritt. Men Siri Hustvedt saknar den lekfullheten i tanken, det rörliga sinne som gör det intressant också för någon annan (läs mig).

 

Nej, jag hittar helt enkelt inte nyckeln till att låsa upp Siri Hustvedts essäer. Kanske är det som hon skriver själv i en av essäerna, när recensenten varit besviken på en av hennes romaner för att den inte handlade om det som hon förväntade sig. Kanske är det helt enkelt så att jag förväntade mig något annat än i Leva, Tänka, Titta än texter om psykoanalys, neurovetenskap och Siri Hustvedts barndom? Åh, detta krampaktiga amerikanska intellektuella intresse för psykoanalys! Är det inte lite tröttsamt? Lite… passé?

 

Riktigt bra är Siri Hustvedt bara när hon behandlar enskilda konstverk eller litterära verk, som i analysen av Stig Dagermans Ormen, eller i texten om Louise Bourgeois. Helt enkelt för att hon lyckas hålla sig själv (och Freud) utanför.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Tidsklyftan av Jeanette Winterson 

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 21 april 2016.

Det engelska förlaget Hogarth har inför 400-årsdagen av Shakespeares död nästa år gett i uppdrag till några uppskattade författare att förflytta dramer av Shakespeare till modern tid och skriva om dem till prosa. Gillian Flynn, Margaret Atwood och Jo Nesbø är några av dem som tackat ja. Jeanette Wintersons bidrag är en bearbetning av En vintersaga som i Wintersons version heter Tidsklyftan.

Jeanette Winterson är en sagoberättare och har alltid varit. Så egentligen borde det passa henne som hand i handsken att förflytta en av Shakespeares dramatiska sagor till modern tid. Anledningen till valet av En vintersaga berättar hon själv i ett slags författare ex machina, och för den som följt Wintersons författarskap kommer det inte heller som någon överraskning: den bortvalda, den bortadopterade.

En vintersaga är en historia om hämnd, besatthet, svartsjuka som leder till att ett barn lämnas bort och ett annat dör, men det handlar också om ung kärlek som möter hinder. I Tidsklyftan heter den svartsjuke Leo (kung Leontes), hans fru MiMi (Hermione), vännen Xeno (kung Polixenes). Leo är finansman med makt, Xeno dataspelsutvecklare och MiMi sångerska. Leo tror att MiMi och Xeno har en affär och det barn som MiMi väntar inte är hans eget, utan Xenos. Leo ser därför till att den nyfödda dottern lämnas bort. Och det vore ju inte Shakespeare om inte den bortlämnade dottern och sonen till Xeno sedan träffas och blir kära, vilket också leder till att Leo och Xeno sluter fred. Slutet gott, allting gott så att säga.

Att flytta ett drama från dåtid till nutid måste alltid vara något mer än enbart scenografi, något mer än att enbart byta ut hästar mot vrålåk och kungliga hov mot börsmarknad. Så vad kan Jeanette Winterson tillföra mer än att skriva om dramat till modern prosa? Svaret är poesi och träffsäkerhet. Men för många svar är också svaret i en text där Winterson helt enkelt vill förklara för mycket. Texten får därför också ett rasande tempo när både berättelse och förklaringar ska hinnas med. Karaktärerna blir typer snarare än verkliga människor, och Winterson förklarar och förklarar deras agerande snarare än att gestalta det eller lämna det nödvändiga tomrum som gör en text till bra litteratur. Texten sluter sig runt sina karaktärer och lämnar inga öppningar för läsaren att komma in. Det blir tröttsamt och forcerat, med undantag för några mer poetiska mellanakter, där Wintersons eget språk och berättarröst bryter igenom Shakespearedramat.

Ja, det Jeanette Winterson tillför finns i den skarpt formulerade och träffsäkra samhällsskildringen. Texten är ett slags hopkok av satir, cynism, snärtiga repliker och hetsiga utbrott. Ja, det finns något överdrivet och gapigt i hela texten som ändå samtalar utmärkt med Shakespeare. Det finns också en hel del kärnfull och intellektuell humor som jag känner igen hos Winterson och som jag uppskattar mycket. Ja, det är nog det som är den största behållningen med Tidsklyftan: humorn och träffsäkerheten. Den som vill ha Winterson på romantiskt sagohumör ska istället läsa någon av de äldre titlarna.

Lämna en kommentar

Under Läsande, Recensioner

Recension: Stora små lögner av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 24 april 2016.

Det är som om det är ännu hemskare att läsa om hemska saker i lättsamt skrivna böcker än att läsa om hemska saker i svårt litterära böcker. Bakom det lättsamma språket och den intrigdrivna och roliga berättelsen lurar hemskheterna som gigantiska gäddor i vassen redo att hugga när man doppar tårna i vattnet en varm sommardag. Man är inte beredd. Och så HUGG!

Precis så är det i Liane Moriartys Stora små lögner. Redan på första sidan får läsaren reda på att allt inte är som det ska i den välbeställda villaförorten. Men vad har egentligen hänt och varför? Och så börjar historien om barnen och föräldrarna kring förskolan i Pirriwee, där människans både fulare och finare egenskaper tematiseras genom bland annat mobbningsanklagelser, namnlistor, legolådor och champagnefrukostar.

Liane Moriarty har skrivit en riktig bladvändarroman och Anna Strandberg har hittat precis rätt ton i den svenska översättningen. Jag gillar sättet som Liane Moriarty behandlar hemska ämnen med en lättsam och morbid humoristisk ton, samtidigt som hon ändå ger läsaren hopp om att allt ska lösa sig. Det är så skickligt lättsamt berättat att läsaren inte märker gäddan förrän det är försent. Och då kommer det där överraskande hugget!

Ja, jag grät på slutet. Och låt er inte luras av den lättsamma utsidan – Stora små lögner är en utmärkt skriven bok och viktig av många skäl. Underhållande, full av läskiga gäddor.

Lämna en kommentar

Under Läsande, Recensioner

Recension: Hustrun av Meg Wolitzer

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 17 mars.

Joan Castleman är hustru till den berömda författaren Joe Castleman. De har hängt ihop i vått och torrt. Eller snarare: Joan har stått ut med Joes humör och kvinnoaffärer för att få sin del av glansen. När romanen börjar är Joan Castelman dryga sextio, sitter bredvid sin man i ett flygplan på väg till Finland för att ta emot ett prestigefullt litterärt pris när hon plötsligt inser att hon fått nog. Hon vill skiljas! Hon står inte ut längre!

Det är Joan Castlemans historia som Meg Wolitzer berättar i romanen Hustrun. Och med det berättar hon samtidigt historien om alla de kvinnor som stått en halv meter bakom sina män för att de själva inte kunnat eller orkat gå emot förväntningarna på vad en kvinna ska vara för att lyckas göra egen karriär. Visst är det bra att påminnas.

Tyvärr lyckas aldrig berättelsen om Joan Castleman gripa tag i mig. Genom att låta Joan återberätta sitt liv – eller faktiskt snarare Joes liv – i ett sarkastiskt tonfall istället för att gestalta det, så skapar Meg Wolitzer ett känslomässigt avstånd, vilket gör läsningen tråkig. Behållningen med Hustrun är istället de språkliga rappa liknelserna, som också är elaka och roliga. Väldigt intellektuellt Brooklyn-amerikanskt och kul.

Nej, jag vet inte, jag. Det kanske är all denna undertryckta kvinnliga ilska över ojämställdheten som måste ta sig sådana här uttryck? Det kanske inte finns något annat sätt att bemöta det på än med ett sarkastiskt tonfall och galghumoristiska liknelser.  Men sånt biter inte på mig.

2 kommentarer

Under Recensioner

Recension: Hudhunger av Katerina Janouch

Recensionen också publicerad i Ystads Allehanda 27 januari 2016 och Borås Tidning 3 februari.

Jag gillar att det numera är okej för ett vanligt förlag att ge ut romaner med erotiskt innehåll och att författare kan skriva erotik i eget namn. Ja, jag tackar Fifty Shades of Grey för denna utveckling. Tack!

Nu är det Katerina Janouch ger ut en erotisk trilogi om den fyrtioåriga författaren Rosanna Wilde. Fifty Shades för vuxna alltså, utan fnittrande oskulder med inre gudinnor. Nej, här är den kvinnliga kroppen gudinnan som ska återuppväckas ur sin slummer. För trots sitt bekväma författarliv utan barn saknar Rosanna Wilde sex och passion i äktenskapet med sin framgångsrike man. Men så en dag står nyskilda Samuel i hennes kök. Och det börjar hetta i Rosannas inre.

Hudhunger är första delen i trilogin. Katerina Janouch är en driven berättare; hon kan sina sexuella lekar och väjer inte för att skildra dem i text. Oftast är det scener med romantiskt vaniljsex som är fina, men kanske lite tråkiga (fast det kanske passar målgruppen?). Den vågade och vardagssolkiga fistingscenen får det dock inte alls att pirra till i mig. Kanske för att det känns … lite för lustlöst tekniskt beskrivet.

Bäst i Hudhunger är därför egentligen inte de sexuella mötena, utan beskrivningen av den ”workshop” där några kvinnor upptäcker sina egna – och varandras – kön. Fin är också beskrivningen av den längtan efter kärlek (och sex) som finns också hos ensamma 40-plussare.

Bra där, Katerina Janouch!

 

 

Lämna en kommentar

Under Erotik, Recensioner, Svenska författare