Etikettarkiv: Recension

Recension: Mord och mandeldoft av Camilla Läckberg

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 september 2013.

Lagom till Camilla Läckbergs 10-årsjubileum som författare släpper hennes förlag Forum boken Mord och mandeldoft. Det är en bok som innehåller tre noveller, en kortroman, en lång tillrättalagd “djupintervju”, korta resuméer av de 8 Fjällbackadeckarna, beskrivning av Fjällbackakaraktärerna samt en deckarskola. Puh. Det är en utgivning som både förvånar och förolämpar. Bland annat för att djupintervjun är längre de tre novellerna tillsammans.

Jag gillar Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare. Jag tycker att hon lyckats med att hitta en balans mellan deckargåta och familjeliv som lockar till läsning och att hon i Erica Falck och Patrik Hedström hittat karaktärer som läsaren vill följa.

Men Camilla Läckberg har problem med det mindre formatet. Visst har de kortare novellerna tjusiga knorrar på slutet. Och visst andas kortromanen Agatha Christie i sitt upplägg. Men i det kortare formatet framkommer det som inte syns i de längre romanerna – att historierna har en alltför mallad och enkel dramaturgi och att språket faktiskt är rätt fattigt och klichéartat. Läckbergs prosa, i sin vardagliga och mysiga pladdrighet, kräver helt enkelt ett längre format för att komma till sin rätt.

Deckarskolan har ett bra “du kan också”-anslag. Men utöver några enstaka show don’t tell-tips, så är det inte mycket som känns matnyttigt eller särskilt inspirerande. Jag väntar hellre på nästa Fjällbackadeckare. Enligt djupintervjun heter den Lejontämjaren.

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Den mörka sporten av Viktor Johansson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 september 2013.

När Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar kom ut i våras startade recensenten Lidija Praizovic i Aftonbladet en debatt om huruvida “vita skandinaver” kan eller ens bör skriva historier om invandrare och att de författarna borde “sluta parasitera” på dessa berättelser. I botten låg en fråga om trovärdighet. Är en berättelse om en invandrartjej trovärdig om en “vit skandinav” är författare? Nej, tyckte recensenten.

Med det i tankarna läser jag Den mörka sporten av Viktor Johansson. För Den mörka sporten utspelar sig i den invandrades förort. Berättarjaget är Tennispojken, ett flyktingbarn med en skakande mamma och en död pappa, som får gå själv med sin lillasyster till förskolan. Men lika mycket är Den mörka sporten berättelsen om Tennispojkens tränare, Tränarpojken, en ännu mindre pojke som får hänga Tennispojken i hasorna, bara för att göra något som ger lite mening. Och hela tiden finns en önskan om förvandling till någon annan. Helst en superhjälte.

Det är en inifrån-och-utskildring. Genom Tennispojkens röst och ögon visar Viktor Johansson upp förorten; en mörk bild av självmord, traumatiserade ungdomar, vuxna som tappat greppet genom sin egen sorg, minnen från kriget och flyktingförläggningen. Det hade varit outhärdligt att läsa om inte Tennispojkens röst också rymt en viss tragikomik. Ett hanterande av tingens tillstånd genom absurd humor.

I Den mörka sporten blir tennis en symbol för en slags anpassning till ett liv som aldrig kommer att ske. Tennispojken blir inte så bra på tennis som han eller hans tränare tänkt. Han blir inte någon ny Zlatan. Det kommer något annat istället. Tennishallen förstörs också översymboliskt i slutet av berättelsen.

Den mörka sporten har ett bra anslag. Språket är stramt, korthugget, balanserande på en prententiös gräns som bara någon enstaka gång hamnar på fel sida. I de första tre fjärdedelarna imponeras jag av Viktor Johanssons förmåga att ge röst åt meninglösheten och orimligheten i ungdomslivet i en förort. Det finns en nerv, men samtidigt en vaghet och en rastlöshet som genomsyrar textmassan och gör mig nästan lika lycklig som när jag läste Hassan Loo Sattarvandis Belägring. Men när historien långsamt vecklas ut från att vara vaga minnesbilder och fragment av känslor, till att ringas in och konkretiseras mot ett klimax, så tappar Viktor Johansson skärpan. För slutets Hallelujahmoment är inget annat än en räddande önskedröm, hur rimlig “den mörka sporten” än verkar i sitt extrema manifest.

Och det är då jag återkommer till huruvida en “vit skandinav” kan skriva berättelser om “invandrare”. Innan jag läst Den mörka sporten skulle jag definitivt sagt ja, att berättande inte måste handla om var man växt upp, utan om inlevelseförmåga, research och perspektiv. Jag hade till och med sagt ja när jag läst tre fjärdedelar av Den mörka sporten. Men nu är jag inte så säker längre. Det är något som skaver i det lyckligt konstruerade slutet. I Viktor Johanssons fall handlar det inte om att trovärdigheten saknas i detaljerna. Men kanske om inlevelseförmåga i helheten.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Tredje graden av Liselott Roll

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 september 2013.

Tredje graden är en deckare av debutanten Liselott Roll. Här finns de flesta av de numera klassiska ingredienserna i en spänningshistoria. Persongalleriet i Tredje graden har, precis som i Camilla Läckbergs populära Fjällbackadeckare, en manlig polis med nyfiken fru som råkar bli insyltad, familjeliv som ska levas och barn som blir sjuka. Men här finns också halvtrista manliga poliskollegor, trevliga poliskollegor och småklantiga poliskollegor.

En annan klassisk ingrediens är också att låta huvudpersonen och dennes familj bli indragen och utsatt för livsfara, särskilt i upplösningen. I Tredje graden händer detta titt som tätt, både i början, mitten och slutet. Och upplösningen är självklart en lika osannolik “på sekunden”-räddning som i vilken TV-deckare som helst.

Det är egentligen inget fel på själva deckargåtan, Liselott Roll kämpar på bra för att driva den framåt. Den är både klyftig och rätt berättad, med återblickar och förklaringar som leder tillbaka till militärjuntans tid i Argentina.

Men sedan är det gestaltningen! Och språket! Det är faktiskt på gränsen till att detta kan kallas litteratur. Människorna blir inget annat än repliker med rynkade pannor och bestörta miner. Språket är fantasilöst med de självklara adjektiven och adverben. Nästan hälften av texten består av dialog.

Det svenska deckarundret har under många år producerat deckare efter deckare och debutanten Liselott Rolls Tredje graden tillhör inte de bättre. Det verkar nästan som om det inte finns några varianter kvar på människor att gestalta eller sätt att berätta historier på, allt följer samma ingrediens- och berättarmall. Och då krävs det där lilla extra för att nå fram: i gestaltning, i språk, i teman. I Tredje graden finns inte ens en småsmula av en liten extragnutta.

Lämna en kommentar

Under Debutanter, Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides

Det är allt en riktigt banal kärlekshistoria som Jeffrey Eugenides har kokat ihop i En kärlekshandling, ett slags triangeldrama med Madeleine och männen hon väljer mellan. Ska det bli Leonard, eller ska det bli Mitchell? Och baserat enbart på den fånigt daterade intrigen, så är jag faktiskt inte helt övertygad om Eugenides storhet, som den beskrivits. Men då har jag ju inte heller läst Middlesex.

Självklart är En kärlekshandling underhållande. Det är kvickt och fräckt berättat med en slags amerikansk käck glättighet. Men det är också kunnigt berättat med en omsorg om samtidens detaljer och ett skarpt iakttagande av alla slags sorters familjer och människor.

Och det är också därför jag ändå imponeras. Inte tack vare intrigen, utan av iakttagelseförmågan. Men också för den stora kunskap som Eugenides delar med sig av, inom religion, litteratur, naturvetenskap.

Främst är det självklart delarna som berör litteraturteori och litteraturhistoria som väcker kunskapsglöden hos mig. Det var längesedan jag läste litteraturvetenskap, men när Gilbert & Gubar skymtar förbi efter ett fullsatt seminarium om The Madwoman in the Attic, eller när New Criticism diskuteras, så tänker jag att detta är värt hela boken.

Och slutet är en så underbar litterär blinkning och jag vill applådera och jubla: well done!

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Alltings början av Karolina Ramqvist

Saga är inte en vanlig tonåring, för hon bor på Söder, hennes mamma är konstnär och feminist och matar Saga dagligen med historier om kvinnans utsattthet och att Saga ska aldrig bli beroende av en man. Saga har rätt att ta för sig. Så det är vad Saga tänker göra, även om hon inte riktigt vet hur.

Alltings början är en berättelse som till en början verkar enkel. Men det är först när den är utläst, som jag förstår att det är en berättelse som jag kommer att fundera på länge. Alltings början är helt enkelt stor litteratur.

En av de saker jag älskar mest med Alltings början är beskrivningen av Sagas självklara rätt till saker. Att hon ser stadens trottoaren som sin cat-walk. Att hon har rätt till män och till sex och ligger runt. Att hon rycker på axlarna när hon genomgår sina aborter. Att hon självklart ska få ett jobb fast hon hoppat av gymnasiet. Det är fantastiskt härligt att få ta del av denna oängslighet, samtidigt som en annan slags ängslighet lyser igenom – den att vara på rätt ställen med rätt människor i rätt kläder med rätt drink i handen. Att duga. Att vara tillräckligt cool. Det är så på pricken beskrivet, det där tonårsvacklandet mellan det självklara platstagandet i det offentliga rummet – ”här kommer jag!” och det inre sökandet efter identitet och mening. Att inte riktigt veta vilka saker man ska ta på allvar och vilka man kan rycka på axlarna åt. Vad man borde göra och hur man sedan faktiskt gör.

För hela tonåren präglas ju av den där ambivalensen och sökandet – att ta reda på vem man är, eller vem man vill vara, genom mötet med andra människor. För Saga handlar det i Allltings början dels om mötet med gymnasiekompisen Pauline. Vänskapen mellan Saga och Pauline bär berättelsen genom hela boken. Pauline blir navet, tryggheten som Saga kan diskutera feminismen med, men som också blir vapendragaren i nattens klubbliv och i utforskandet av den sexuella identiteten. Det är en självklar vänskap.

Men framför allt handlar Alltings början om Saga i mötet med andra män, och i synnerhet i mötet med festfixaren Victor Schantz – mannen som ringer efter Saga när han är sugen på att knulla, men som inte hälsar på henne när de ses utanför hans sovrum. Och Saga säger ja till honom varje gång. För även om hon samtidigt försöker vara självständig och ta för sig av andra män, så längtar hon efter Victor, letar hon efter Victor, trots hans förnedrande behandling av henne. Och jag får för mig att detta längtande efter den undflyende Victor Schantz egentligen är en längtan efter vuxenlivet; just att hitta fram till den man vill vara. Victor Schantz blir en symbol för något som inte kan nås eller fås under Sagas hela tonårsperiod. Men när Saga väl blivit vuxen, hittat fram till sin vuxenidentitet och sin plats, då är inte Victor Schantz länge intressant för henne.

Det finns så mycket jag gillar i Alltings början. Jag gillar realismen. Det är en torr och allvarlig realism, lite fjär och svåråtkomlig, helt utan humor eller ironi. På ett sätt gör det Alltings början till en början svårläst, för den litteratur jag läst på senare år har ofta innehållit antingen något vridet, humoristiskt, satiriskt eller agiterande, och jag undrar först om jag missar något i Karolina Ramqvists berättelse. Men nej, den är bara allvarlig, politisk och intellektuell på ett sätt som är ovanlig i svensk litteratur idag. Jag gillar också vänskapskildringen mellan Pauline och Saga. Det är inte ofta vänskap mellan kvinnor får sådan betydelsefull plats i en berättelse. Och jag gillar på vilket sätt Sagas självklara sätt att ta för sig av det offentliga rummet beskrivs, vare sig det gäller män, sex, klubbliv, arbete eller sättet att promenera på en trottoar.

Jag gillar också på det självklara sättet Karolina Ramqvist skiljer på kroppen och intellektet, eller snarare att båda faktiskt ryms inom samma person. Den längtan som finns efter att vara en sexuell varelse – ett erotiskt geni, och hur det faktiskt går att samtidigt uttrycka feministiska åsikter. Att man kan måla läpparna med rött läppstift och samtidigt ha något viktigt att säga.

6 kommentarer

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Lyckostigen av Anna Fredriksson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 juli 2012.

Vad skulle du göra om du vann tjugo miljoner? Skulle allt fortsätta som vanligt, eller skulle du köpa dig ett nytt liv? Och hur mycket pengar måste till för att du ska kunna gömma din bakgrund? Det är de viktiga frågorna i Lyckostigen av Anna Fredriksson.

Berättelsen kretsar kring tre personer: Johanna, Calle/Kalle och Fanny. Johanna har tidigare varit gift med Calle/Kalle och de har två döttrar tillsammans. Johanna lever kvar i småstaden medan Calle/Kalle har flyttat till Stockholm och funnit ett nytt liv och en ny kärlek i Fanny. Johanna har svårt att få ekonomin att gå ihop och Calle/Kalle vill inte hjälpa till eftersom han har svårt att förlika sig med att han haft ett tidigare liv. Fanny är övre medelklass och känner inte till Calle/Kalles fattiga barndom i småstaden – Calle/Kalle skäms helt enkelt och vill inte berätta. När Johanna vinner tjugo miljoner på Joker tar hon chansen att flytta med döttrarna till Stockholm för att de ska komma närmare sin pappa. Johanna köper faktiskt en stor lägenhet i samma hus som Calle/Kalle. Något som inte Calle/Kalle tycker är härligt alls. För nu kommer han varje dag bli påmind om sin bakgrund. Och kanske kommer Fanny att få reda på allt.

Lyckostigen famlar alltså runt kring ämnen som klass, ekonomi och tillhörighet; hur ens bakgrund påverkar den personlighet man har, de förmågor man har och de förutsättningar som finns till buds för de val man kan göra i livet. Ska Johanna nu göra andra val, när hon vunnit så mycket pengar? Kan Calle/Kalle fortsätta glömma sin bakgrund genom att köpa dyra saker? Boken är indelad i fyra delar – varje person få ge sitt perspektiv på det som sker i svallvågorna av Johannas vinst och den sista delen är en gemensam avslutning. Idén med att ge varje person en egen röst fungerar nästan. Johannas och Calles delar är nämligen så mycket starkare än Fannys. Särskilt Johannas perspektiv är starkt – att vara ensam med två döttrar när man inte får ekonomin att gå ihop, när ena dottern mobbas och man inte har förmågan att göra något åt det. Johannas berättelse är urstark, mycket inlevelsefullt skildrad. Men det är vågat att låta läsaren bli så engagerad i en person, för att sedan helt släppa henne och göra henne till bifigur i resten av romanen. Jag önskar verkligen att Anna Fredriksson fortsatt att ge Johanna en bärande röst i de återstående delarna och inte lämnat över berättelsens stafettpinne till Calle/Kalle och Fanny. Jag är faktiskt mycket mer intresserad av Johannas perspektiv, hur det går för henne efter Jokervinsten, hur hon ser på Kalle/Calles försök att närma sig döttrarna, hur hennes liv i storstaden blir. Och idén med att låta Kalle lämna sin bakgrund genom att byta en bokstav och bli ”Calle” känns alltför förenklat. En bra idé i teorin, men jag tillbringar de första kapitlen med att fundera över om de båda är samma person eftersom det står ”Calle” på baksidestexten och ”Kalle” i den första delen. Förvirrande, snarare än klargörande.

Anna Fredriksson är från början manusförfattare för film och TV, och det märks. Hon kan det här med att skapa en intressant berättelse. Men hon har svårt att helt och fullt göra det till levande och intressant litteratur. Effektiv prosa? Javisst. Bra dialog? Javisst. Lättläst? Verkligen. Men Lyckostigen saknar den språkliga nivå som gör att det lyfter och blir något extra. Istället får jag just känslan av att det är ett filmmanus som byggts ut till att bli en roman – det är lite för mycket struktur och lite för lite litteratur.

Lämna en kommentar

Under Chick-litt, Recensioner, Svenska författare