Etikettarkiv: Recenserande

Simone och jag av Åsa Moberg får mig att vilja anteckna i marginalerna igen

Jag ångrar mig!
Jag ska nog börja anteckna i marginalen i böcker jag läser! (Dock inte recensionsböcker för det är arbete och en annan slags läsning!)

Skärmavbild 2013-02-14 kl. 11.35.37Jag hittade nämligen den här boken, Simone och jag av Åsa Moberg, i bokhyllan.

Att läsa sina gamla marginalanteckningar är att hälsa på sig själv som man var då; marginalanteckningar som en slags dagbok.

Första gången jag läste den var när den kom, 1997. Med prydlig (oj, ja) handstil har jag skrivit:
På sid 89 – ”För en del är den erotiska njutningen så sammanbunden med hemmets och kroppens renhet att sex och smuts helt enkelt inte går att förena.”
I marginalen står: ”Då är jag nog otypisk”.
Eller på sid 103 – ”Det är roligast där jag är, eftersom jag är där och ingen annan stans.”
I marginalen: ”Mycket viktigt!!”
Eller bara understrykningen på sid 252: ”En skådespelare utan roller existerar inte, medan en författare utan en förläggare eller en målare utan som inte ställer ut finns, så länge arbetet fortsätter.”
Och dubbelunderstruket är: (kvinnor) ”skapar färre geniala verk därför att de under arbetet, och i synnerhet om resultatet blir framgångsrikt, riskerar att förlora mannens kärlek.” (sid 222)

1997 var jag 25 år, gick på Journalisthögskolan tillsammans med min blivande man. Jag skulle bli just journalist, inget annat. Men jag verkar ha tänkt på andra saker också. För när jag läser mina understykningar idag och ser det där fröet till den jag skulle bli, mina tankar om vem jag VILLE bli… Kunde jag ana hur livet skulle bli?
Nej, knappast.

Men det är onekligen intressant att hälsa på sig själv, så här efteråt, lite närmare facit.

På ett sätt gör det mig också sorgsen att jag inte strukit under i fler böcker eftersom minnet är väldigt selektivt, sentimentalt och flyktigt. Jag har inte heller skrivit dagbok, utan alltid varit på väg framåt, funderat på nästa dag istället för på den som just varit. Och dessa små marginalanteckningar blir nu det enda sättet att kunna lägga sitt eget pussel. (Om jag nu vill det?)

Kanske är det ett tecken på att jag börjar närma mig medelåldern?
Att jag helt plötsligt börjar bli sentimental?

Jag lovar mig själv att jag ska börja stryka under i fler böcker.
Men som sagt: dock inte böcker jag ska recensera, det är en annan slags läsning.

1 kommentar

Under Läsande, Litteraturkritik, Svenska författare

Vad skönt det är att höra Martina Lowden såga Jens Lapidus novellsamling

Det är aldrig roligt att såga en bok när man är kritiker.
Nej, det är faktiskt inte det.

Det är ju massa tid och möda och förhoppningar och slit som en författare har lagt ner på att få ihop sin berättelse, få den i presentabelt skick. Och så kommer en kritiker och tycker att den är rent ut sagt dålig.

Jag har själv skrivit kritiska recensioner. ”Sågning” är kanske ett väl starkt uttryck, jag försöker alltid hitta något som är bra. Men ibland går det faktiskt inte. Och så skäms jag lite som kritiker, känner mig dum och elak och undrar om jag har missat något, fast ”snäll” och ”tillåtande” knappast är måsten i kritikerns yrkesbeskrivning. Det kniper ändå lite i magen.

Och det är verkligen ovanligt med rejäla sågningar av litteratur. Kanske för ovanligt? Kanske är vi kritiker lite för snälla när vi recenserar? För att det faktiskt kniper i magen att säga att någons kreativa arbete och nedlagd möda är dålig?

Därför är det jätteskönt att höra Martina Lowden i dagens Kulturnytt i P1 där hon sågar Jens Lapidus nya bok Mamma försökte jäms med fotknölarna. Hon skäms inte alls för att kalla den dålig. Snäll och tillåtande är hon verkligen inte. ”Mamma försökte är en bok som består av lågvattenmärken”, säger hon. Så skönt!

Lyssna här på Martina Lowdens recension.

En annan sågning som är skön att läsa för en (kanske alltför snäll?) kritiker är Nina Lekanders recension av Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Läs den här.

9 kommentarer

Under Bokbranschen, Recensioner

I valet och kvalet: skriva recension eller läsa ny bok?

Jag vet inte hur andra recensenter gör, men själv velar jag.

Jag har just läst ut Hans Gunnarssons bok Försmådd, som jag ska recensera. Men jag har inte riktigt samlat ihop tankarna kring den än. Och jag vill börja läsa Nina Lekanders bok om män och hästar, som jag också ska recensera, men vet inte om jag kan. Börja på en ny bok innan jag tänkt klart kring den förra, alltså.

Ibland hjälper det faktiskt att börja på en ny bok för att få perspektiv på den man just läst ut. Ibland fungerar det inte alls. Jag är mycket osäker denna gång.

Jag tänker mig att det är stor skillnad på en Hans Gunnarsson-bok och en Nina Lekander-bok. Nästan så stor skillnad som det går att få i svensk litteratur idag. Det är ett motsatspar helt enkelt – i genre, i stil, i angreppssätt. Kanske inte lika mycket som Fawlty Towers och Det okända.

Men nästan?

Att läsa eller inte läsa, det är frågan.

20120909-170856.jpg

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande