Etikettarkiv: populärlitteratur

Recension: Förlåtelsen av Hanne-Vibeke Holst

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 juni.

Det är när jag läst sista sidan av Förlåtelsen som jag undrar – varför läser jag? Vill jag bli underhållen för en liten stund? Vill jag ha fått förståelse för ett mänskligt agerande? Eller upptäcka en miljö som jag inte kände till innan? Vill jag förföras av ett språkligt uttryck som är vackert eller precist? Njuta av en berättelse som är skickligt sammanflätad? Ja, svarar jag. På alla frågor.

Men oftast känner jag att jag läser för att jag vill lära mig något och bli en bättre människa. Genom läsning ökar jag min förståelse för andra människor, hur de tänker och känner, hur de har agerat i svåra situationer likväl som i goda stunder. Därför är jag känslig för hur väl karaktärerna i en bok är utmejslade; hur väl jag förstår hur de agerar och varför.

Förlåtelsen är en sorts familjekrönika. Den följer en familj i flera generationer och tar upp livsval som har påverkan på personer inom samma – eller i nästa – generation.

Förlåtelsen utspelar sig dessutom i två tidsplan– nutid och dåtid. Dåtidsberättelsen spänner över flera generationer och börjar hos prästen Thorvald Tholstrup i och med Tysklands ockupation av Danmark 1940. Nutidsberättelsen utspelar sig på operan i Berlin, där Thorvalds barnbarn Helena Tholstrup ska ta emot ett pris eftersom hon stått upp för yttrandefrihet när hon på scen huggit huvudet av flera religiösa ikoner, däribland profeten Muhammed. Dottern tar med sin pojkvän till ceremonin, en invandrare från ett muslimskt land. Spänning uppstår.

Vid första anblick skulle man kunna tro att Förlåtelsen handlar om tolerans, krig och religion. Men Förlåtelsen handlarsnarare om att allt inte är vad det utger sig för att vara – familjehemligheter som får betydelse för nästa generation. Och som i sin tur spiller över på generationen efter det.

Holst styrka som berättare ligger just i berättelsen, i väven av händelser som flätas samman. Förlåtelsen blir snabbt en bladvändare; spänningen hålls vid liv genom berättelsens många oväntade vändningar och moraliska dilemman. Men det är en spänning som bara finns ytligt, i faktiska händelser. Ingen spänning finns inuti karaktärerna. Holst talar mer än gärna om hur de agerar, känner eller vad de tycker, men har inte förmåga att visa det. Och på så sätt kommer jag karaktärerna aldrig riktigt nära.

Nej, karaktärsskildringen är inte det som bär i Förlåtelsen. Och jag är förvånad. Hanne-Vibeke Holst brukar känna sina karaktärer bättre än så. Hon brukar presentera sina karaktärers motiv bättre än så.

Språket känner jag inte heller igen. Holst brukar skriva effektiv prosa, underhållande och rapp. Nu känns prosan antingen plågsamt pratig eller alltför ålderdomlig (”som de talade på den tiden”). Och jag kommer på mig själv att undra om det är en annan översättare än till trilogin om kronprinsessan Charlotte Damgaard. Nej, det är samma.

Förlåtelsen blir så populärlitteratur både när det är som bäst och sämst. Bäst för att det är ren och skär underhållning, lättfattligt, inga tolkningar behövs. Men det är också det som gör det sämst. Det blir nämligen så tomt efteråt. Det är en känsla av att ha blivit lurad på något – något grundläggande mänskligt. För människor är inte platta figurer som står och går, utan människor känner. Och Hanne-Vibeke Holst övertygar mig inte vad hennes karaktärer känner för något, även om boken heter just ”Förlåtelsen”. Och visst, jag har blivit underhållen för en stund. Men har jag blivit en bättre människa? Nej. Det är bara tomt.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Lycka! Ett fint bokpaket på posten – vilken överraskning!

Titta här vad som låg i mitt postfack på jobbet! Och med en hälsning till mig!

20120528-121108.jpg

Tack! (Hur du nu hittade mig, Magnus Persson?)

Jag har bloggat om Magnus Persson och Kampen om högt och lågt många gånger. Jag tycker det är en viktig bok som bland annat handlar om vår syn på masskultur och populärlitteratur men framför allt hur den ”fula” spänningslitteraturens berättarstruktur letat sig in i de ”finare salongerna”.

Det är en doktorsavhandling i litteraturvetenskap egentligen. Jag läste den allra första gången 2003 inför en intervju med litteraturprofessor Lisbeth Larsson. (Jag fick boken av Lisbeth Larsson, tror jag. Hon har i alla fall aldrig bett om att få tillbaks den…)

Den gången förstod jag inte mycket alls, det är ju trots allt snart tio år sedan och då arbetade jag inte alls med litteratur på det sättet jag gör nu. Men ju fler gånger jag läser den, desto större betydelse har den för mitt sätt att se på kultur och litteratur.
Idag är mitt exemplar hemma fullt av understrykningar, inringningar; utropstecken och kludd i marginalen.

Och nu: ett exemplar till! Hurra!
Med en hälsning dessutom!

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Boktipset, Vetenskapligt

Konst måste inte alls vara svårt!

Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?

Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.

Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.

Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”

Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”

Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!

Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?

Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.

Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.

Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.

Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.

Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?

Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Kulturdebatt, Vetenskapligt

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. 🙂 Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står… 😉

2 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande, Recensioner, Svenska författare, Vetenskapligt