Det här med poesi är ju bra! Först ut: Marie Lundquist.

Jag håller ju på att litteraturuppfostras. Eller poesiuppfostras, kanske jag ska kalla det.
Av min granne HSAHR.
Också kallad Mathias.

Det går jättebra!

Jag började läsa Marie Lundquist i förrgår och sträckläste hennes debutbok Jag går runt och samlar in min trädgård för natten på knappt en timme. Om det nu går att sträckläsa poesi? (Gör det det?)

Jag blev tagen. Så tagen att jag genast hörde av mig till HSAHR och tackade så mycket.

”Grät du?” frågade han.

”JA!” svarade jag.

För det gjorde jag.

Det är något med vissa meningar. Som säger så mycket, fast det bara är med några få ord.
Som den här:

”Väntade en hel vinter på att någon som var längre än jag skulle böja sig ner över mig och viska något i förtroende.”

Egentligen behövs det inte så mycket mer. Det ryms så många berättelser och så mycket längtan i den meningen.

Tänk att jag skulle bli poesifrälst när jag just fyllt 40!

För den delen så var Marie Lundquist 42 år när hon debuterade, om jag räknat rätt: Jag går runt och samlar in min trädgård för natten kom 1992 och Marie Lundquist är född 1950.

Vad jag vill säga med det?
Att det fortfarande finns hopp för mig och poesin, kanske?

Litteraturuppfostring pågår. Poesiskola del 1.

”Va? Läser du inte poesi!”, utbrast min granne Han Som Alltid Har Rätt. Också kallad HSAHR. Eller Mathias. (Vad han senast hade rätt om? Det var en grej om Helle Helles senaste bok. Suck.)

”Nja, jag har nog aldrig läst poesi”, sa jag.

Då fick HSAHR en bekymrad rynka i pannan, tog mig i armen och drog iväg mig genom biblioteket till poesihyllorna, som vi hittade efter lite letande eftersom det är fortfarande lite dåligt skyltat sedan ombyggnationen av biblioteket i Borås. (Varför vi båda befann oss på biblioteket vid detta tillfälle handlade enbart om våra barn, deras aktiviteter och inget annat. Det är inte så att vi delar ett gemensamt nöje att åka till biblioteket ihop, titt som tätt.)

”Jag gillar ju prosa!”, försökte jag protestera.

Det blev lite lamt.

”Men du gillar ju poetisk prosa! Läste du inte Rosa Liksom nyss?”, sa HSAHR.

”Jo. Jag gillade ju det där rytmiska i hennes språk.”

”Där ser du!”

Jag vet att han bara vill mig väl. Att vi överhuvudtaget börjat tala om poesi, där på biblioteket, handlade förståss om att vi nyss, under Bokmässan, suttit vid samma bord som poeten Arne Johnsson och samtalat något med honom. Och eftersom jag inte läser poesi, visste jag inte vem denna Arne Johnsson var.

Det visste HSAHR.

Och det var ju pinsamt. Så här i efterhand.

”Här har du!” sa HSAHR och dumpade en samlingsvolym med Arne-dikter i min famn.

”Sen måste du läsa Marie Lundquist också! Och Birgitta Lillpers! Och.. Nä, det får nog räcka för idag… Johan Jönssons är nog inget för dig, nej…”

Själv lyckades jag hitta och pilla ut en Sylvia Plath-bok ur hyllan, vilket möttes med dödstystnad från HSAHR:s håll.

”Nu går du hem och läser!”, sa HSAHR.

”Puh!”, tänkte jag.

Själv norpade HSAHR de sista två Inger Christensen-volymerna mitt framför näsan på mig.