Hur många klassiker måste en kritiker ha läst för att vara trovärdig?

I fredags sa hon det, Jessika Gedin:
”Och, ska jag nu erkänna inför hela svenska folket, jag har aldrig läst Selma Lagerlöf.”

”Och du ska vara programledare för Babel!”,
replikerade Kristian Luuk.

För det var i På spåret, 29 minuter in i programmet, som erkännandet kom.

Senare samma kväll hade jag en livlig diskussion på Twitter angående just detta erkännande med några kritiker, bokbloggare och litteraturvetare. Måste en litteraturkritiker och programledare för Sveriges enda litteraturprogram på TV ha läst Selma Lagerlöf?

”Ja”, svarade de flesta på den frågan.
Jag tillhörde inte de flesta. Jag ryckte ut till Jessika Gedins försvar, jag.

Att Selma Lagerlöf tillhör vår svenska kanon och att hon är viktig och relevant är knappast ett påstående som jag kan säga emot.
Men hur många böcker av Selma måste jag ha läst? Hur många böcker av Strindberg? Och därefter? Hur många titlar av Hjalmar Söderberg? Moa Martinson? Victoria Benedictsson? Var går gränsen?

Kan en kritiker uttala sig trovärdigt om litteratur utan att ha läst våra svenska – och för den delen utländska – klassiker?
Kan någon vara programledare för ett litteraturprogram utan att ha läst Selma Lagerlöf?

Ja, det är den aktuella frågan.

Jag tycker ju att det går alldeles utmärkt ändå, utan Selma. Jag tycker att grundläggande kunskap om litterär utveckling, litterära strömningar och en journalistisk nyfikenhet på berättelser och författande räcker långt. Att ha tuggat sig igenom hela Selmas, Strindbergs och Söderbergs utgivning ger inte en större förståelse för litteratur än någon som bara läst Den allvarsamma leken. Som exempel. Förståelse för litteratur handlar om något annat. Men just nu verkar jag vara ensam om att tycka det.

(Diskussionen fortsätter på fler bloggar. Läs också Bokhoras fredagsfråga från 4 januari och Enligt O för fler kommentarer kring ”Gedingate”.)