Det är först på den sista sidan som det slår mig – Johan Kraft är egentligen inte trevlig person.
I över fyrahundra sidor tycker jag mig ha läst en alldeles vanlig och trevlig svensk roman, med en alldeles vanlig trevlig svensk man som berättare. Men så på sista sidan – hur kan han ens tveka? Och plötsligt ser jag hela romanbygget, hur Torbjörn Flygt berättar inte bara historien om Johan Kraft, utan främst om människorna runt omkring honom: familjen, flickvännerna, studiekamraterna. Egentligen är det deras liv som står i centrum av berättelsen, och med det också svensk nutidshistoria och en tablå över könens olika villkor.
Outsider är fortsättningen på Underdog. Samma Johan Kraft, samma syster Monika, samma mamma som barnen nu kallar Bodil. Det är i mitten av 1980-talet och Johan Kraft ligger på universitetet i Lund och studerar till jurist. Han bor i korridor tillsammans med sådan osannolik samling människor som bara kan finnas i en korridor . Traktor som försöker komma ifrån sin dominerande fader hemma på gården i Västergötland, Annika som försöker bli präst och som alltid förbarmar sig över korridorsdisken, Sofia som försöker komma ifrån överklassföräldrarna.
Det handlar om uppror, försök till uppror, försök att vända på något, ta itu med något, komma vidare vet inte var men bara bort, men att man aldrig kan helt komma ifrån sitt ursprung.
Men jag vet ju hur det går för Johan, trots det där tveket på sista sidan – rätt bra. För Johan Kraft berättar historien i retrospektiv; facit finns redan på de första sidorna. Han är 47 år. Han har sin juridikexamen, sin fru, sina barn, sin villa, sina allt mer behövda glasögon. Ibland leker han allvetande berättare som ofta talar direkt till läsaren. Ibland berättar han ur förstapersonsperspektiv sin version av historien, för att en stund senare säga: ”Sorry läsare, jag berättade visst inte hela sanningen, det här hände visst också”. Men det är som att sitta och lyssna på en gammal kompis: man skarvar, fyller i, lägger till, drar ifrån för att presentera en så bra historia som möjligt.
Men jag får ändå känslan av att Torbjörn Flygt gör Johan Kraft frånvarande i sitt eget liv, trots att han är berättaren. Att han står bredvid och ser det hända, som om han inte hade någon kontroll, som om han inte hade ett eget ansvar. Att han glider fram, inte bara på en räkmacka utan på en hel havets läckerheter-tallrik, bara i egenskap av att vara man, som så många män före och efter honom. Kvinnorna i Outsider får kämpa desto mer: mamma Bodil som trots ork och värk försöker skapa sig ett liv med kärlek, arbete och ansvar för sin familj; syster Monika, som läser in läkarlinjen trots att hon blir ensamstående mamma; tonåringen Kristina, som trots sina frånvarande föräldrar få växa upp och lära sig ta ansvar för sin brist på handling; flickvännen Helena, som gång på gång förlåter och drar sin man Johan med sig framåt, men vars initiativ gör Johan initiativlös.
Torbjörn Flygt blir aldrig agiterande över könens olika villkor. Han bara visar upp det i all sin vardaglighet. Och det är just vardagligheten i Outsider som jag faller för. Det är så svenskt, så vanligt, så hjärtskärande vanligt mellanmjölk med kvinnor som sliter, män som är frånvarande, barn som kräks, otrohet, självmord, sjukdom. Det är så vackert i sin vardaglighet och in i minsta detalj realistiskt; så ömt beskrivet i all sin sjaskighet.
Så här är livet!
Om någon trodde något annat?
Recensionen publiceras idag i Borås Tidning.
Annika Koldenius 