Lilla debutantpriset: nu börjar mitt juryarbete

Nu har jag fått 31 noveller i två stora kuvert på posten och ikväll börjar jag mitt juryarbete som ny medlem i juryn för Lilla Debutantpriset. Läsa, läsa, läsa ska jag göra!

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar 16-20 år och bosatta i Sjuhäradsområdet. Priset delas ut av Borås Tidning på samma gala som det ”stora” debutantpriset. I år är det kvällen den 21 februari.

Jag är så jätteglad för att jag är ny jurymedlem och får läsa dessa ungdomsnoveller. Och jag känner ett stort ansvar att tillsammans med den andra jurymedlemmen, Peter Grönborg, läsa alla noveller noggrant och därefter utse en vinnare. Puh.

(Men det är så roligt. Jag har redan tjuvsneglat lite på några förstasidor och jag ser verkligen fram emot detta!)

Vad skönt det är att höra Martina Lowden såga Jens Lapidus novellsamling

Det är aldrig roligt att såga en bok när man är kritiker.
Nej, det är faktiskt inte det.

Det är ju massa tid och möda och förhoppningar och slit som en författare har lagt ner på att få ihop sin berättelse, få den i presentabelt skick. Och så kommer en kritiker och tycker att den är rent ut sagt dålig.

Jag har själv skrivit kritiska recensioner. ”Sågning” är kanske ett väl starkt uttryck, jag försöker alltid hitta något som är bra. Men ibland går det faktiskt inte. Och så skäms jag lite som kritiker, känner mig dum och elak och undrar om jag har missat något, fast ”snäll” och ”tillåtande” knappast är måsten i kritikerns yrkesbeskrivning. Det kniper ändå lite i magen.

Och det är verkligen ovanligt med rejäla sågningar av litteratur. Kanske för ovanligt? Kanske är vi kritiker lite för snälla när vi recenserar? För att det faktiskt kniper i magen att säga att någons kreativa arbete och nedlagd möda är dålig?

Därför är det jätteskönt att höra Martina Lowden i dagens Kulturnytt i P1 där hon sågar Jens Lapidus nya bok Mamma försökte jäms med fotknölarna. Hon skäms inte alls för att kalla den dålig. Snäll och tillåtande är hon verkligen inte. ”Mamma försökte är en bok som består av lågvattenmärken”, säger hon. Så skönt!

Lyssna här på Martina Lowdens recension.

En annan sågning som är skön att läsa för en (kanske alltför snäll?) kritiker är Nina Lekanders recension av Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss. Läs den här.

I brevlådan: Nya Novellix-fyran!

Jag kanske kommer läsa min första Arne Dahl-text redan ikväll! (Apropå att jag aldrig läst en Arne Dahl-deckare.)

I nya Novellix-fyran ingår nämligen en novell av Arne Dahl, men också av Maria Küchen, Hassan Loo Sattarvandi och Inger Frimansson.
Och fyran låg i min brevlåda idag, som alltid skickad i ett fint inslaget paket, tejpat, i brunt omslagspapper.
Lite som julafton på midsommar!

Bokpaket är annars något som jag sällan får nuförtiden. ”Du har ju redan allt” är en stående replik på födelsedagar och jul.
Och jo.. Så är det nog.
Eller ”allt” är väl lite att ta i. Men jag har mycket böcker, det kan jag väl enas om.

Nya Novellix-fyran:

Novellix: Noveller som läses bäst var för sig.

Jag har alltid läst Novellix noveller i ett svep när de kommer, alltid i fina kvartetter.
Jag tror jag ska sluta med det.
För även om de är fyra fristående berättelser, av fyra mycket olika författare, så speglar det och spiller över. Om en berättelse står ut, så blir de andra ointressanta och lama.
Nej, en och en ska de läsas. Gärna med flera dagars, kanske flera veckors, mellanrum.
Men det blir nästa gång.
För nu läste jag Novellix 9-12 i ett svep och två av dem orkade jag inte läsa ut för jag tappade intresset för berättelsen. Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men varken Amanda Svenssons eller Helena Granströms noveller fick mig att bladvända. Båda hade en melankolisk och vacker ton, men berättelsernakändes avlägsna. Istället tyckte jag om Jens Lapidus och Wille Craafords historier: roliga, smarta, sorgliga, enkelt och rakt berättade.
Konstigt, det där med novellformatet – det kräver verkligen en bra historia, snarare än ett vackert språk eller fina formuleringar och tankar.

Idag: Novellix-söndag

Idag ska jag ta en paus i Kerstin Ekman-läsandet och helhjärtat dyka in i de Novellix-noveller som jag fick i ett litet brunt paket med posten för någon månad sedan. Åtta små böcker med en novell i varje av bl a Monika Fagerholm, Silke Scheuermann, Jonas Hassen Khemiri och Juli Zeh.
Jag gillar novell-formatet, gillar det förtätade, att jag kan sträckläsa berättelsen utan att behöva ta paus.
Novellen är också mer tillåtande för språkliga och litterära experiment för jag hinner aldrig tröttna på idén innan texten tar slut.
Novell-söndag? Kanske min nya giv?

Stina Aronson spårar i snö

Jag är ute och åker skidor nu.

Nej, såklart inte i verkligheten, utan i Stina Aronsons spår i novellsamlingen Sång till Polstjärnan. Jag läser just nu en lång novell som heter Berättelsen om brudgummen, och jag är där. Jag är med ute på snön, med hästen, sonen och fadern. Jag känner lukten av snuset och den vårsmältande isen, hör hur det droppar och frustar. Det är märkligt att läsa något så fantastiskt språkligt. Det är ett liv så långt bort från mitt eget, och jag är ändå där – mitt i det!

Författaren Eva Adolfsson har också skrivit ett fantastiskt förord, ett sånt man blir läslycklig av. Hon skriver: ”Genom novellsamlingen går drömmen om ett möte bortom orden, mystikerns dröm om sammansmältningen.” Och jag ska försöka läsa Sång till Polstjärnan så.

Möten bortom orden och sammansmältning…