Det är tydligen Twilightvecka på Kanal 5.
Och två kvällar i rad har jag suttit som klistrad framför TV:n för att se Bella, Edward och Jacob vara frustrerade, förälskade och fragila.
Jag har faktiskt varken sett – eller läst – något ur Twilight-serien förräns i förrgår då första filmen, Twilight, visades. Igår kollade jag på New Moon, och ikväll är det Eclipse som visas.
Jag är nog mest fascinerad över att jag inte kunde sluta titta. Varken igår eller i förrgår. Jag trodde inte att jag riktigt var målgruppen. Men som bästa Borås-bibliotekarien @Annaklara452 så klokt sa igår på Twitter:
”Som en ung låntagare sa: man läser dom för det handlar om riktiga känslor som betyder något och känns.”
Jo, något sånt.
Till och med min man, den cyniske 43-åringen, satt klistrad. För att det handlar om något grundläggande, det där med den första kärleken, alla känslorna som ju är så mycket starkare och livsviktigare i den åldern, och alla förhinder som finns innan, alla missförstånd som beror på att man inte vågar prata med varandra, vågar berätta hur det är.
Jag är också fascinerad över likheterna i känslan med Fifty Shades-trilogin. Självklart för att Fifty Shades ju från början skrevs som Twilight Fan Fiction.
Men mest fascinerad är jag över skådespelarnas flämtande andning!
Oh!
Annika Koldenius 