Förra året sanndrömde jag att Alice Munro skulle få Nobelpriset i litteratur – så i natt kommer jag drömma om…

Förra året sanndrömde jag att Alice Munro skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag till och med twittrade om det och bloggade om det kl 9.14 på Borås Tidnings Kulturblogg.  Så säker var jag. Och så blev det ju också.
Jag känner verkligen pressen i år, haha. Vilken gubbe kommer att dyka upp i mina drömmar i natt?

Jo, för det blir nog en gubbe. I rättvisans namn pratar Unibet om ”en man, 66 år eller äldre och kommer från Afrika eller Asien”. (I alla fall i ett pressmeddelande från 2 oktober. Men det kan ju ha ändrats de senaste dagarna förstås…)

Men med tanke på alla gubbar som fått priset genom åren – visst vore det rättvisehärligt om priset flera år i rad gick till skrivande kvinnor?

Samlingssidan Bra odds listar flera namn som det spelas på på de olika spelbolagen – en lista där jag i alla fall har läst 14 av författarna som är aktuella, t ex Cormac McCarthy, Haruki Murakami, Nawal El Saadawi, Joyce Carol Oates och Philip Roth.

Men det pirrar inte i drömhjärnan när jag läser något av namnen på listan.
Haruki Murakami tror jag inte på. Inte heller Oates. Mansgrisen Philip Roth – nej, tack!

Jo, förresten – ett namn pirrar det till på.

Jag skulle jubla om priset gick till Nawal El Saadawi!
(Då skulle också Unibet få rätt på allt – minus det där med gubbe förstås.)

Läs min recension av Nawal El Saadawis senaste roman Revolutionsskrivarna här.

Recension: Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 april 2014.

Det finns litteratur. Och så finns det litteratur. Att läsa Nawal El Saadawi är att läsa den sortens litteratur som får min värld att stanna upp ett slag och som får mig att skämmas. Ja, skämmas. Revolutionsskrivarna handlar ju om något som sker och som är på riktigt. Och det är därför Revolutionsskrivarna blir en allt igenom angelägen bok. Varje kapitel är ett uppvaknande och jag upplever nästan att Nawal El Saadawi står och dänger boken i huvudet på mig, uppfordrande, och säger: Läs! Förstå! Och gör något! Det är på ett vis underbart att läsa och på ett annat sätt ledsamt, eftersom det påminner mig om att det är så sällan nuförtiden litteraturen kan ha sådan betydelse och inte bara finns till för min reflektion eller rent av billiga underhållning. Revolutionsskrivarna tillhör de berättelser som måste få leva vidare, för mänsklighetens bästa.

Revolutionsskrivarna utgår från händelserna på Tahirtorget i Kairo 2011, och ger Nawal El Saadawi möjligheten att ännu en gång skildra livet i ett samhälle som Egyptens, där männen regerar och kvinnan knappt har några rättigheter. Det är skrivet ur kvinnors och barns perspektiv – både ur de kvinnor som har det gott ställt med arbete och utbildning och de som har det mycket sämre ställt. Deras historia skrivs fram i ärliga, ursinniga meningar om kärlek, aborter, yrkesliv, författardrömmar och ojämlikhet i klass och mellan mäns frihet och kvinnors ofrihet. Men det handlar också om att välja hur man vill leva sitt liv – i ärlighet, eller i lögn för att klara sig i ett samhällssystem som är helt igenom korrupt.

Det är med breda penseldrag och ett episkt berättande som Nawal El Saadawi skriver fram sin historia, där människorna är symboler för olika sätt att förhålla sig till verkligheten snarare än djupa porträtt. Men det finns en kraft i det episka som känns storslaget och underbart. Nawal El Saadawi skriver inte inställsamt. Det är barskt, uppfordrande, ärligt. Det nyper i mig, det vrider om som tusen nålar på armen.

I Revolutionsskrivarna finns kontrasterna: i samhällsklasserna, i sättet att leva, i könet, i politiken. Och det är befriande fritt från västerländska dramaturgiska knep. Berättelsen vindlar fram, snarare än berättas med framåtrörelsens effektivitet och ibland tappar jag tråden när den ena släkthistoriska bakgrunden efter den andra får ta plats. Men det blir effektivt på ett annat sätt. Genom berättelsen om journalisten Fuada och hushållerskan Saadia, och om deras döttrar Dalia och Hanadi, om deras män och släktens bakgrund, så visar Nawal El Saadawi hur allt hör ihop – generation efter generation. Det måste till revolutioner för att de historiska banden ska brytas. Det måste till kvinnors omvälvande kamp för att kvinnors rättigheter ska tas på allvar. Och det måste till samarbete mellan kvinnor, över klassgränser, för att nå framgång för kvinnors – och i förlängningen därmed också andras – kamp.