Etikettarkiv: Mikael Fant

Årets bästa böcker 2013 – hela listan med vinnare och allt!

Årets bästa böcker heter alltså: Liknelseboken av P O Enquist, Vattnet i mars av Mikael Fant och Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Jag hade ju så svårt att välja bland de tre, så jag nämner dem allihop.

Här är hela listan:

1. Liknelseboken av P O Enquist
2. Vattnet i mars av Mikael Fant
3. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
4. Wolf Hall av Hilary Mantel
5. Steglitsan av Donna Tartt
6. Komma och gå av Taiye Selasi
7. NW av Zadie Smith
8. Violencia av Lina Hagelbäck
9. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
10. 2017 av Olga Slavnikova

2 kommentarer

Under Läsande

Årets bästa böcker 2013: 1. Liknelseboken av P O Enquist

Texten också publicerad i Borås Tidning 14 december 2013.

Sanningen: jag har haft svårt att välja bästa bok i år. Det har varit ett riktigt bra romanår. Efter långa våndor hade jag en kortlista på tre böcker, där jag övervägde att lotta fram en vinnare. Men till slut var valet ändå självklart: Liknelseboken av P O Enquist.

I Liknelseboken letar sig P O Enquist likt en detektiv igenom sitt liv för att få fatt i de där avgörande ögonblicken med en skicklighet i språk och berättande som är makalös. Boken är en slags sammanfattning av livet – hur det blev!, och kärleken – den som varit så svår att skriva om! Liknelseboken lämnade mig i ett slags tillstånd av desperation och passion inför livet. En bra bok gör sånt.

De övriga två böckerna på min kortlista (som har samma despepassion!): Expeditionen av Bea Uusma och Vattnet i mars av Mikael Fant.

20131214-103100.jpg

4 kommentarer

Under Årets bästa böcker 2013, Svenska författare

Årets bästa böcker 2013: 2. Vattnet i mars av Mikael Fant

Vattnet i mars är den bok som fått mig att gråta flest gånger under 2013. Första gången redan på sid 89 för att Mikael Fant så på pricken beskriver en känsla, den där ensamheten fast man är två, armarna som klänger på en, trycker ner och kväver fast man vill vara ifred, vad vill du? vad vill du? säg vad du vill! fast man inte kan och när det väl kommer: jag vill vara ensam!

Vattnet i mars är ett slags nutida släktkrönika, där en persons berättelse ges ett kapitel och där alla berättelser till slut vävs samman till en enda. Det är de tre systrarna, de äkta männen, barnen och föräldrarna. Det är människor som älskar, försöker älska, vill älska. Men livet! Det kommer ju emellan ibland och stör…Skickligt planterar Mikael Fant ledtrådar i varje persons berättelse som följs upp i nästa – men ur ett annat perspektiv.

Det är något fantastiskt över Mikael Fants språk; något med ordrikedomen som får mig att säga: det är ju det här som är meningen med litteratur jämfört med andra typer av berättelser: orden! meningarna!; när språket skapar en känsla som försätter läsaren i ett slags kärleksvemod; när språket skapar en sådan närhet till karaktärerna som lever kvar, långt efteråt. Jag går fortfarande och tänker på äldsta systern Agneta och den där dikttävlingen. Och på pappa Edvin, hur han kör omkring på den där rullstolen. Och på skolans skönhet Maja, som stannade kvar i Medelpad och blev streetsmart hustru till Raimo. Och Raimo, hockeytalangen som istället blev en småknarkande hallick.

Porträttskickligheten tillsammans med språket gör Vattnet i mars till den klara tvåan på min årsbästalista. Boken är december månads bokklubbsbok hos P4 Extra och läs också gärna Annina Rabes recension i Svenska Dagbladet – en av de som beskriver Vattnet i mars allra bäst. Att Vattnet i mars inte blivit nominerad till något pris i år är för mig en stor gåta.

20131213-110237.jpg

1 kommentar

Under Årets bästa böcker 2013, Svenska författare

Varje roman borde ha ett soundtrack!

När jag läser romaner tänker jag ofta att det borde finnas en Spotifylista (eller en YouTube-lista för den som inte har Spotify) med låtar som antingen finns nämnda i romanen eller som bara skulle kunnas tänka passa till romanens innehåll.

Det kanske redan finns förresten? Bara det att jag har missat.
Eller så är det något för förlagen att ta tag i samtidigt som en ny titel lanseras: Romanens låtlista – ”för den ultimata läsupplevelsen!”

Den här låten finns i alla fall nämnd i Mikael Fants Vattnet i mars, eller det ÄR helt enkelt Vattnet i mars. Eller AGUAS DE MARÇO på portugisiska.

Lovely med bossa nova i en bokblogg är det i alla fall.

4 kommentarer

Under Bokbranschen, Läsande

När jag själv inte kan recensera Vattnet i mars av Mikael Fant, så bjuder jag på alla andras recensioner:

Det går inte att recensera en bok som en vän har skrivit och fortfarande ha någon slags litteraturkritisk heder kvar. Så jag tänker inte göra det.
Men jag kan dela vad andra recensenter skriver.

Och jag sitter faktiskt och gråter igen, för recensionerna är precis så bra som jag trodde och hoppades att de skulle vara.
Det är en fantastisk bok!

Läs recensionerna i:

Sydsvenskan
Helsingborgs dagblad
Smålandsposten
Borås Tidning
Kvällsposten
Aftonbladet
Dalademokraten

Och de som bara finns på PDF än så länge, från Norra Skåne, Hallandsposten, Dalademokraten och Ystads Allehanda finns att läsa i Facebookgruppen Mikael Fant (författare).

Finns en hel del recensionscitat på Piratförlagets hemsida också.

Och en bild från Metro 15 mars. Foto: Marthina Elmqvist.

20130315-090338.jpg

2 kommentarer

Under Länktips, Recensioner, Svenska författare

Releasefesten för Vattnet i mars av Mikael Fant

Vi tog taxi ut till ett industriområde i Malmö som DN tidigare kallat ”laglöst land”, gick in genom en mysko plåtdörr med en lapp där det stod ”HÄR” och uppför en svindlande trappa för att komma till ateljén och releasefesten för Vattnet i mars.

Det var fest från tidigt på kvällen till långt in på natten och det var cava, hög musik, dålig belysning och trevligt sällskap.

Bäst var när Mikael Fant sjöng Vattnet i mars – ledmotivet i boken – en cool bossa-låt som också Art Garfunkel en gång spelat in (Waters of march).

Bra svarade Mikael Fant också på mina frågor om boken. ”Det är lättare att sätta sig in i huvudet på en 40-årig lyxhustru än en 80-årig gubbe”, svarade han på min kommentar om att hans kvinnoportätt var så bra.

Och håll utkik efter den läsande horan och minns vad hon läser, det fins en finurlig knorr där. Ett tips i all välmening.

Jag intervjuar Mikael Fant om Vattnet i mars.
20130309-160918.jpg

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Läsande, Svenska författare

Favorit i repris: Intervju med Mikael Fant om debutboken Grundläggande genetik

Intervjun är tidigare publicerad på Bokcirklar.se i december 2008.

Stockholm, 27 november 2008, kl 16.30. Jag ska träffa Mikael Fant. Det är mörkt ute och jag är lite sen, så när jag ställer mig i porten till Café Vetekatten försöker jag få fatt i mobilen för att kolla klockan. Men när jag äntligen lyckats hitta den i min väska så hör jag någon som harklar:

– Hmm. Hej hej. Är det du som är Annika K?
– Öh! Jo… Nämen, hej! Trevligt!
– Kul att ses.
– Ja, verkligen. Förlåt att jag är sen.
– Det gör inget. Jo, jag tänkte att.. Jag tog med mig Jakob också. Det här handlar ju lika mycket om honom som om mig. Det är OK? Va?
– Öh, jo. Var är han då?
– Han har gått in och satt sig. Han är ju lite blyg också, kanske man kan säga. Reserverad. Ovan att umgås med folk, du vet?
– Jo, jag har ju faktiskt läst boken. Ska vi gå in då? Jag fryser faktiskt lite…

Annika K: Så… Mikael Fant. Tycker du om Jakob Lundwall, din huvudperson i Grundläggande genetik?
Mikael Fant: Jag tycker mycket om Jakob. Fast jag är fruktansvärt trött på honom, vi har levt väldigt tätt tillsammans under åtskilliga år nu, så det ska bli skönt att få ta en paus från honom och låta honom klara sig själv … Han är ju en tämligen hopplös person när romanen tar sin början, men han mognar ju och lyckas bryta sina invanda mönster. Jag är lite stolt över honom på det viset. Jag tycker för övrigt väldigt mycket om alla mina karaktärer, till och med elaka mormor Karin. Det måste nog till en viss ömhet och förståelse för att göra figurerna nyanserade, kanske särskilt de ”onda”. Annars blir de pappfigurer.

AK: Det var ju snällt sagt. Men Jakob. Tycker du om Mikael, då? Med tanke på att han flänger ut ditt liv så här?
Jakob Lundwall: Jodå. Jag tycker ungefär samma som Micke. Det ska bli skönt att slippa honom och få klara sig själv. Han lägger sig i något fruktansvärt – det blir lite påfrestande. Och det är väl lite kluvet att bli en offentlig person såhär. Men det kanske kan vara terapeutiskt för mig… Jag har ju mest isolerat mig hittills. Och kanske kan det vara till någon nytta för andra också – liksom som skräckexempel – mitt liv androm till varnagel, typ.

Mikael ser lite generad ut och stryker handen över sina jeans; drar i den svarta polotröjans hals. Tar sedan ett bett i skinkmackan.

AK: Mikael… Jakob skildras ju inte så sympatiskt i början, varför har du valt att beskriva honom så?
MF: Han är sån. Han dömer allt lika hårt som han dömer sig själv. En ganska oförlåtande person, som hans mamma och mormor. Och känslomässigt avtrubbad av brist på stimulans. Jag har insett att i vilken grad läsaren gillar boken i mångt och mycket beror på om man överhuvudtaget står ut med Jakob. Vissa fattar sympati för honom trots hans avigheter, lite charmig är han ändå i sin hopplöshet, tycker jag iallafall. Andra tål honom inte och tycker att han är outhärdlig.

Jakob verkar vilja protestera, men hejdar sig. Han inser att Mikael nog ändå har rätt i sin beskrivning.

AK: Men hörrni… Nu sitter vi ju alla tre här på Café Vetekatten på Kungsgatan i Stockholm. Vad har detta stället för betydelse för boken?
JL: Jag var ju här ofta med Stavros när jag var barn. Det var en lycklig plats då. Och att komma tillbaka hit i vuxen ålder var nog väldigt nyttigt för mig, även om det var jobbigt att påminnas om den glädjen. Det var nog då som mycket väcktes till liv i mig igen. Att bara sitta och prata lite strunt med en annan människa över en kopp varm choklad. Det hade jag inte gjort på väldigt länge. Sen att Anita, diakonissan från Ersta, som jag gick dit med satt på en av nycklarna till mitt liv gjorde ju säkert sitt till också. Fast det visste jag ju inte då.

Jakob tittar ner i sin chokladkopp. Ser lite förvirrad ut. Som om han kom på att han kanske inte riktigt förstått, ändå…

AK: Är det viktigt med ursprung? Att veta var man kommer ifrån?
MF: För de flesta av oss är det ju en självklarhet, något vi inte funderar så mycket över. Det är nog något man inte saknar förrän man inte har det, så att säga. Finns det ett tomrum eller en problematik där, så blir det naturligtvis viktigare. Många adoptivbarn känner ju ofta i vuxen ålder att de vill veta mer om sitt ursprung. I USA finns ett gentest som är mycket populärt bland svarta; genom det kan de få reda på varifrån i Afrika deras anfäder kommer. I Jakobs fall är det en plåga för honom. Han hade ju den extrema oturen att få reda på (delar av) sin förhistoria exakt samtidigt som han själv gör något väldigt, väldigt dumt och detta i kombination leder till en massa deterministiska tankar som i mångt och mycket kommer att prägla hans självbild i många år.

AK: Nu ska vi ju inte avslöja slutet på boken, men… Mikael – vad tror du Jakobs upptäckt får för betydelse för hans fortsatta liv?
MF: Jag tror att han fått ett nytt perspektiv och befriats från ett plågsamt ok, och därigenom fått förutsättningar att leva ett långt lyckligare liv än han annars skulle gjort. Han är inte längre avskuren från resten av världen och mänskligheten.

AK: Jakob, stämmer det som Mikael svarar här?
JL: Man slipper ju aldrig undan sig själv helt, och visst har det funnits svarta stunder sedan dess. Men de här drygt tio åren som gått sedan allt hände, 1997, har varit de bästa i vuxen ålder för mig. Absolut. Innan levde jag ju knappt alls.
Mikael tittar på Jakob. Jakob tittar på Mikael och torkar några eclairflagor från mungipan; verkar tacksam för att boken slutar som den gör.

AK: Jakob, tycker du att läsaren ska lära sig något från ditt liv?
JL: Ja. Fast det är svårt att lära sig av andras erfarenheter. Mår man dåligt faller andras goda råd ofta för döva öron. Det är svårt att acceptera att andra faktiskt försöker hjälpa.

AK: Mikael, vad ska läsaren ta med sig när dom läst boken?
MF: Ett visst mått av befrielse, hoppas jag. En upplyftande känsla utan att för den skull ha blivit serverad enkla lösningar eller svar. Om man får vara så fräck: gärna en önskan att läsa om den. Då kan man förhoppningsvis se och uppskatta personerna och nyanserna i relationerna och alla de små finesser och paralleller som finns inbakade, utan att fokusera lika mycket på intrigen och upplösningen.

AK: Jaha. Så då ska jag väl ta tåget hem och läsa boken igen, då. Se om jag hittar några finesser… Vad ska ni göra nu, då?
MF: Vi ska ta gröna linjen till Skogskyrkogården. Jag och Jakob brukar göra det någon gång om året, sådär.
JL: Jo, det fick jag honom att lova när han skrev om mig. ”Ska du hitta på ett sådär knäppt och överraskande slut, så får du faktiskt ta konsekvenserna också.” Det sa jag faktiskt!

4 kommentarer

Under Debutanter

Läsning pågår: Vattnet i mars av Mikael Fant

När jag kommer till sidan 89 så börjar jag gråta.

Jag tror att jag gråter för att det är så på pricken en känsla, den där ensamheten fast man är två, armarna som klänger på en, trycker ner och kväver fast man vill vara ifred, vad vill du? vad vill du? säg vad du vill! fast man inte kan och när det väl kommer: jag vill vara ensam!

Men jag kan också gråta av lättnad.

Det är ju så när en vän har skrivit en bok i flera år och man har gruvat sig för att den aldrig ska bli klar och sen när den äntligen blir klar så ska man läsa den och ve om man faktiskt inte gillar.

Jag har blivit erbjuden men inte velat läsa de oredigerade utkasten, för att jag ville ha den där färdiga läsupplevelsen, den som jag kommer att dela med många andra som läser för första gången. Jag ville inte sitta med facit, eller undringarna om ”vart tog den meningen, historien, karaktären vägen?”. Det enda jag har läst är en bit ur det kapitel som handlar om Jerker och som i den färdiga romanen börjar på sid 282. Jag var så väldigt nyfiken. Det fick räcka så. Men självklart har jag ändå vetat på ett ungefär vad Vattnet i mars skulle handla om och hur den skulle vara uppbyggd.

Ja, det kan vara av lättnad jag gråter. Men jag tror inte det.
För trots att det är en vän som har skrivit Vattnet i mars så känner jag vid det här laget igen bra litteratur när jag läser det.

Och det är något med Mikael Fants språk. Det är något med ordrikedomen som får mig att säga: det är ju det här som är meningen med just litteratur jämför med andra typer av berättelser – orden! Och det är något med känslan språket skapar, att jag som läsare försätts i ett slags kärleksvemod. Och det är den där närheten till karaktärerna som gör att när maken ropar att maten är klar och jag går ner till köket för att äta, så är jag fortfarande kvar hos Agneta i sängen där i Medelpad och funderar på det där att aldrig kunna säga vad man egentligen vill, att det ska vara så himla svårt. Är det omsorg om andra? Eller att man inte själv vågar formulera det, av rädsla att förlora om det inte blir som man vill?

Jag är bara på sid 89. Jag har bara lärt känna Edvin och Agneta. Jag har många personer och kapitel kvar.
De är systrar, döttrar, äkta män.
De är människor som älskar, försöker älska, vill älska.
Men livet! Det kommer ju emellan ibland och stör…

 

Lämna en kommentar

Under Läsande, Läsning pågår, Svenska författare

Som jag har längtat efter Vattnet i mars, Mikael Fant!

I helgen ska jag sträckläsa en bok som jag har väntat på i flera år. Det är Mikael Fants andra roman Vattnet i mars. Jag har läst ett kapitel redan för något år sedan, så jag är mycket nyfiken hur den färdiga berättelsen blev till slut. (Och så har jag ju läst Mikael Fants första roman Grundläggande genetik tre gånger.)

Men tänk att det ska ta så lång tid att skriva en bok!

Det har naturligtvis med villkoren förförfattare att göra. För trots att Mikael Fants första roman Grundläggande genetik blev utsedd till Årets Debut av Bokcirklar.se 2008 (det var då jag och Micke lärde känna varandra) och trots att hans novell Brorsan gillar lila vann Umeås litteraturpris, så går det ju inte riktigt att försörja sig som författare i Sverige idag. Skriva får man göra på kvällar, nätter, helger…

Att skriva är en ren förlustaffär i tid, pengar, ersättning.

Läs gärna dagens debattartikel i Dagens Nyheter, där bland annat Författarförbundets Gunnar Ardelius debatterar förslaget till ny biblioteksersättning för författarna.

(Och läs för all del också Litteraturutredningen!)

Jag är i alla fall glad att Vattnet i mars äntligen är färdig.

20130223-085524.jpg

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

De mest spännande titlarna bokvåren 2013

Bokåret 2012 känns som ett exceptionellt bra bokår. Jag hade jättesvårt att välja titlar till min Årets bästa böcker-lista. Framför allt så var det debutanternas år. Oj, vad många bra debutanter det kom fram 2012.

Därför känns det lite tomt nu. Också när jag läser Svensk Bokhandels tjocka ”Vårens böcker 2013”. För vårutgivningen är ju alltid lite magrare än höstutgivningen. Men några spännande titlar och författare har jag hittat.

Jag presenterar dem i förlagsordning.

Weyler har faktiskt hela fyra titlar som gör mig nyfiken: Memorandum av Marlene van Niekerk, Saknade av Merethe Lindström, Shanghai performance av Silke Scheuermann och Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grasnowa.
Anne Holt kommer med ny deckare på Piratförlaget: Död i skugga. Piratförlaget ger också ut Mikael Fants Vattnet i mars, en bok jag har väntat i flera år på, men nu är den äntligen klar.
På Brombergs kommer Undret av R. J. Palacio.
Kalla kulor förlag har nosat upp en engelsk deckare som verkar spännande: Weirdo av Cathi Unsworth.
Marjaneh Bakthiari kommer med ny titel på Ordfront: Godnattsagor för barn som dricker.
Maria Sveland skriver om Hatet mot kvinnorna på Leopard förlag.
Och så är jag jättenyfiken på Metronom av Lorant Deutsch, som ges ut av det lilla förlaget Laurella & Wallin.

Bland de större förlagen så kommer såklart många nya titlar.
På Norstedts: Jag tjänar inte av Jenny Åkervall, Vår man av Torbjörn Flygt, Liknelseboken av Per Olov Enquist, Vilar i era outtröttliga händer av Khashayar Naderehvandi, Asfaltsänglar av Johanna Holmström, Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami och en måstebok denna vår: Flickan i Cléves av Marie Darrieussecq, en fransk författare som jag läst ALLT av.

På Natur&Kultur: Hysteros av Helena Granström, September av Kristoffer Leandoer och Kattens bord av Michael Ondaatje.

På Bonnierförlagen kommer En hemstad av Kristian Lundberg (W&W), Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo och New Delhi-Borås av Per J Andersson (Forum), och från Albert Bonniers förlag: Staden och lågorna av Jerker Virdborg, När duvorna försvann av Sofi Oksanen och sist men inte minst: Kari 1983 av Helena Österlund, Borås Tidnings debutantprisvinnare 2010 – också en måstebok denna vår.

1 kommentar

Under Bokbranschen