Eftersom Michael Ondaatje kommer med ny roman på svenska i vår, så kommer jag att tänka på Den engelske patienten. Och så fastnar jag i klipp på YouTube: när de dansar den första dansen; när de ligger i sängen och han döper hennes halsgrop; när de kraschar med planet.
I och för sig kommer jag ofta att tänka på Den engelske patienten. Och egentligen har det ju inte så mycket att göra med Michael Ondaatje, utan enbart med Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas. Filmen! Deras rolltolkningar! (Jag glömmer gärna bort att berättelsen också handlar om Hana, Kip och Caravaggio; mitt minne är oerhört selektivt just när det gäller Den engelske patienten.)
Ja, jag har läst boken också. Men jag tvekade länge. Jag förstod att den inte alls skulle motsvara den filmupplevelse jag haft, gång på gång. Och dessutom hade jag hört att boken inte alls skulle vara lika bra som filmen. (En av få gånger det stämt, faktiskt.)
Boken The english patient är mer koncentrerad till Hanas och framför allt Caravaggios berättelser. Filmen fokuserar lika mycket på Greve Almasys och Katherine Cliftons kärlek. Och jag är verkligen nyfiken på vad som fick Anthony Minghella att förstå vilken fantastisk film det skulle vara möjligt att göra på Michael Ondaatjes bok och tänk att få vara med när han förstod att Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas skulle vara fantastiska.
Det är en makalös film. Det är makalösa rollprestationer. Och ett makalöst manus!
Klart att det måste sluta olyckligt. Och självklart gråter jag varje gång.
”You’re wearing the thimble!”
”You idiot. I’ve always loved you!”
”I promise, I’ll come back for you. I promise, I’ll never leave you.”