Årets bästa böcker 2014

Texten också publicerad i Borås Tidning 13 december 2014.

I år har jag fallit för den nordiska litteraturen och en läsning som måste få ta långsamt.

Josefine Klougarts En av oss sover var en bok som jag läste i fem minuter och därefter stirrade i taket i en halvtimme. En extraordinär läsning.

Merethe Lindström är i novellsamlingen Arkitekt så nära inpå sina människor att läsaren blir voyeur.

Kanske är det vår tids rädsla för närhet och svaghet som jag tilltalas av, för hos både Klougart och Lindström är människorna svaga och ensamma.

Mänskliga tillkortakommanden gestaltas också smärtsamt bra i Andreas Normans berättelse om tsunamikatastrofen, 9,3 på Richterskalan. Norman skickades som oerfaren diplomat till Thailand och hamnade i ett stekhett helvete medan UD hemma i Sverige firade jullov. En helt ärlig inifrån-berättelse som sätter spår.

Recension: Arkitekt av Merethe Lindström

Det har snackats om novellen under några år nu. Att novell-läsningen passar tiden vi lever i – livspusslet, jäkten, stressen; att novellen inte kräver så mycket, eller i alla fall inte kräver så mycket tid. Man läser i några minuter, kanske som mest en halvtimme, och sen är det färdigt. Och så känner man sig lite duktig.

Baksidan är att man ibland frestas att läsa för fort för att ”bli klar”. Men det är inget man ska göra när man läser Merethe Lindströms novellsamling Arkitekt. Den kräver en långsam läsning. Och gott om tid. För läser du den på väg någonstans, på bussen, på tunnelbanan, är risken att du helt glömmer att gå av eller till och med glömmer vart du är på väg. Så bra är den.

Det kanske är så med vissa författare. Jag skrev det häromdagen med anledning av Augustpriset gick till Kristina Sandberg och med anledning av att hon tackade sina läsare för att de trott på hennes projekt: vissa författare tar tid på sig. För Arkitekt är en av de mest fantastiska novellsamlingar jag läst. Någonsin.

I Arkitekt finns alltid ett perspektiv som skaver någonstans. Något som är lite skevt. Något som får läsaren att tänka: ”men stopp nu, så där kan man väl bara inte göra!”  Flera noveller handlar om maktförhållanden inom familjen eller inom hemmet: mellan makar, mellan föräldrar och barn, mellan vårdtagare och vårdare. Merethe Lindström berättar om det som sker nära. Hon gör läsaren till en ofrivillig voyeur, nästan lite äcklad av det som sker, känslan av att inte vara tillfreds. Så här är livet, ibland är vi inte snälla mot varandra, ibland orkar vi inte vara ärliga mot varandra eller oss själva – deal with it! Och ändå sker det med ett lätt prosa, en enkel, där läsaren lockas och luras in i skeendet.  Det är så skickligt!

Ända sedan hon fick Nordiska Rådets litteraturpris för Dagar i tystnadens historia så har Merethe Lindström varit en nordisk författare att räkna med. Jag hoppas att Merethe Lindström når många läsare med Arkitekt. Det är hon värd.

 

Recension: Saknade av Merethe Lindström

Recensionen också publicerad i Smålandsposten och Borås Tidning.

Det är tur att Merethe Lindström fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för Dagar i tystnadens historia, eftersom det förmodligen är anledningen till att Weyler förlag nu ger ut också Saknade, som gavs ut i Norge redan 2003. Jag var inte så väldigt förtjust Dagar i tystnadens historia, tyckte den var vag och med ett alltför tydligt spänningsmoment. Men jag tycker mycket om Saknade. I Saknade undersöks också ensamhet och tystnad, men det finns ett annat slags vemod och långsamhet samtidigt som en dold ilska glider fram och tillbaka mellan raderna.

Ida är barnpsykolog och i sitt yrke hjälper hon utsatta barn. Hon är också ensamstående mor till Silje, som sedan något år rymt hemifrån och som hon inte kan nå. Hur ska Ida kunna hjälpa andra barn när hon inte ens kan nå fram till sin egen dotter.

Skickligt leker Merethe Lindström med olika spänningsmoment för att föra berättelsen framåt. Ramberättelsen är en flickas försvinnande på fjället från en skolutflykt. Skallgångskedjor sätts in. Och Idas dotter förblir försvunnen. Varför är det så? Läsaren hålls i ovisshet medan Ida försöker förstå vad som hänt mellan henne och dottern. Merethe Lindström vecklar ut berättelsen, men ju närmre sanningen läsaren kommer, desto starkare blir känslan av olust i berättelsen, likt ett crescendo som bygger mot en förmodad tragisk grand final.

Merethe Lindström skildrar genom några få personer ett allt kyligare människoklimat. Flickan hittas till slut medtagen, men oskadd. Men för Idas missbrukande dotter görs inga skallgångskedjor, där får Ida själv ge sig ut i natten för att leta och se dottern tigga på gatan för att få pengar till mat och rus. Det är skillnad på försvinnande och försvinnande, skillnad på människor och människor.

Det är en fantastisk gestaltning av ett inre drama i Ida. Merethe Lindström beskriver varsamt ett förlorande av identiteter. Ida förlorar både sin yrkesidentitet och sin identitet som mamma när när hon inte kan hitta eller hjälpa sin dotter. Men det finns också ett större samhälleligt perspektiv i Saknade. Missbrukarna som förlorade människor, som inte passar in i någon rehabiliteringsplan och därför lämnas till anhörigas letande och kämpande.

Saknade handlar på så sätt också om ensamhet och tystnad, att inte våga eller orka säga det som finns inuti. “Du känner mig inte”, tänker Ida till bästa vännen Marie. Hemligheterna, det som inte kan sägas, det som bränner och skämmer därinne i kroppen. Vem är jag när jag misslyckas med att vara den jag trodde jag var?

De mest spännande titlarna bokvåren 2013

Bokåret 2012 känns som ett exceptionellt bra bokår. Jag hade jättesvårt att välja titlar till min Årets bästa böcker-lista. Framför allt så var det debutanternas år. Oj, vad många bra debutanter det kom fram 2012.

Därför känns det lite tomt nu. Också när jag läser Svensk Bokhandels tjocka ”Vårens böcker 2013”. För vårutgivningen är ju alltid lite magrare än höstutgivningen. Men några spännande titlar och författare har jag hittat.

Jag presenterar dem i förlagsordning.

Weyler har faktiskt hela fyra titlar som gör mig nyfiken: Memorandum av Marlene van Niekerk, Saknade av Merethe Lindström, Shanghai performance av Silke Scheuermann och Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grasnowa.
Anne Holt kommer med ny deckare på Piratförlaget: Död i skugga. Piratförlaget ger också ut Mikael Fants Vattnet i mars, en bok jag har väntat i flera år på, men nu är den äntligen klar.
På Brombergs kommer Undret av R. J. Palacio.
Kalla kulor förlag har nosat upp en engelsk deckare som verkar spännande: Weirdo av Cathi Unsworth.
Marjaneh Bakthiari kommer med ny titel på Ordfront: Godnattsagor för barn som dricker.
Maria Sveland skriver om Hatet mot kvinnorna på Leopard förlag.
Och så är jag jättenyfiken på Metronom av Lorant Deutsch, som ges ut av det lilla förlaget Laurella & Wallin.

Bland de större förlagen så kommer såklart många nya titlar.
På Norstedts: Jag tjänar inte av Jenny Åkervall, Vår man av Torbjörn Flygt, Liknelseboken av Per Olov Enquist, Vilar i era outtröttliga händer av Khashayar Naderehvandi, Asfaltsänglar av Johanna Holmström, Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami och en måstebok denna vår: Flickan i Cléves av Marie Darrieussecq, en fransk författare som jag läst ALLT av.

På Natur&Kultur: Hysteros av Helena Granström, September av Kristoffer Leandoer och Kattens bord av Michael Ondaatje.

På Bonnierförlagen kommer En hemstad av Kristian Lundberg (W&W), Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Döden tänkte jag mig så av Johanna Mo och New Delhi-Borås av Per J Andersson (Forum), och från Albert Bonniers förlag: Staden och lågorna av Jerker Virdborg, När duvorna försvann av Sofi Oksanen och sist men inte minst: Kari 1983 av Helena Österlund, Borås Tidnings debutantprisvinnare 2010 – också en måstebok denna vår.