Recensionen också publicerad i Smålandsposten 30 april 2013.
Marie Darrieussecq har ända sedan debuten med Suggestioner 1996 haft en alldeles egen förmåga att krypa in under huden på de människor hon väljer att berätta om, som till exempel i Tom är död och i Fantomer. I den nya romanen Flickan i Clèves heter huvudpersonen Solange. Clèves är en liten by där alla känner alla och alla vet allas hemligheter och avslöjar dem när det passar. Det är 80-tal, Like a virgin-Madonna är förebilden bland flickorna på skolgården. Solange är i tonåren och varje konversation på rasten, på torget, på festen handlar om sex: hur och hur mycket man ska göra det och med vem. Solanges mamma och pappa blundar och Solange lämnas ofta hos en granne, Monsieur Bihotz, för barnpassning. Aningslöst, eftersom Solange väldigt gärna vill bli av med oskulden, så fort som möjligt, med vem som helst faktiskt.
Det finns en skärpt vasshet hos Marie Darrieussecq som jag älskar. Marie Darrieussecq når i Flickan i Cléves särskilt den där ansvarslösheten; tonårsoförmågan att tänka längre än nästa sekund, att tänka längre än bara sig själv. Flickan i Clèves är en undersökning av en sexuell värld, sedd med en tonårings blick med skoningslösa kommentarer från klasskamrater och vänner. Flickan i Cléves väjer inte för det där som vi gärna väljer att glömma bort, särskilt när det gäller ungdomar – att vi är sexuella varelser.
Jag tycker att det är befriande att läsa Flickan i Clèves, för Marie Darrieussecq gör berättelsen så kroppslig och köttslig genom Solange. Det är rå tonårssex, det är det som brinner i kroppen, det är första mensen och blodet som är varmt mellan benen, det är konstant onanerande. Men det är också en passiv vuxenvärld som är oförmögen att guida genom de där åren när man är både barn och vuxen, när mamman kommer upp med bullar och saft på pojkrummet som trevligt förspel till analsex.
Att läsa Flickan i Clèves är att förstå anledningen till att det finns litteratur – att få se världen genom någon annans ögon, men ändå känna sig besläktad med tankarna och känslorna. Marie Darrieussecq skriver så det känns, så det bultar i hjärtat, utan att väja för det fula, det osnälla. I Flickan i Clèves finns samma känsloläge som i Lena Dunhams tv-serie Girls, som inte heller väjer för det osnygga, det råa, det förnedrande. Det går naturligtvis inte att tycka om Solange, snarare ömmar jag, men det går att förstå det hon gör. Och jag måste jag älska att Marie Darrieussecq gör Solange sådan hon är. För det är sådana vi är, vi människor.
Annika Koldenius 