Jag tycker så mycket om de berättelser om kvinnlig vänskap som jag läst på senare år, som Maria Svelands Att springa, Silvia Avallones Stål och Veronika Malmgrens Gracie. Jag tycker om berättelserna där vänskapen mellan unga kvinnor, och de erfarenheter vänskapen för med sig, är kärnan. Visst finns det män med i berättelserna, men det är ändå den kvinnliga vänskapen som är meningen med berättelsen.
När jag läser Violencia av Lina Hagelbäck, så finns där samma undersökande av den kvinnliga vänskapen, och vad den gör för utvecklingen av den egna identiteten och vuxenblivandet.
För Violencia är en berättelse om passion. Men inte passion på det sexuella sättet, utan den där förtärande och förbrännande vänskapspassionen som fungerar på samma sätt som en förälskelse. När man hittar någon. Som är lika, som förstår. Att känna sig utvald. Och hur man då blir oseende för egenheter hos den andra, det där man bortförklarar. Det är en kärleksdramaturgi i vänskapsform.
Men Violencia vore en helt vanlig berättele om det inte vore för språket. Språket i Violencia förför mig lika mycket som Violencia förför Stina. Det är något annat, något som mer liknar poesi än prosa, trots den tydliga berättelsen. Det är som om vissa känslor får ny betydelse genom det språk som Lina Hagelbäck ger sina karaktärer. Språket, språket! Ja: främst språket. Det liknar inget annat. Det är drömskt, surrealistiskt, oberäkneligt. Ett språk som uppfinner känslor på nytt.
Jag tycker om det jag känner när jag läser Violencia; att språket gör att jag upplever mina känslor på nytt, de där förtärande och häftiga nya i förälskelsen.
Det är onekligen en stark debut av Lina Hagelbäck.
Annika Koldenius 