Kim Kolliander heter Erik Wijk och han gillar min recension av Tivoli!

Jag hade fel.
Kim Kolliander heter egentligen Erik Wijk.
Inte Maja Lundgren eller Carina Burman eller någon annan. Maja Lundgren förnekade ju också bestämt här på min blogg att det skulle vara hon när jag ställde frågan ”Vem är Kim Kolliander?”.

Erik Wijk berättar idag själv om varför han skrev under pseudonym på Dagens Nyheters Kultursidor : För att kunna vara friare! För att scenskräcken inte skulle vara hindrande.

Desto roligare är det ju att Erik Wijk nämner mig och min recension i Borås Tidning som en av de som ”inte haft några problem att se och uppskatta romanens tema om människans öde i det historiska och sociala spelet”. Anledningen till att jag vågar göra en sådan läsning är, enligt Erik Wijk, att jag finns ”bortom storstadens kotterier”.

Jo, Borås ligger ju på landet. I alla fall med Stockholmsögon sett. Även om Borås är lika nära Twitter som Stockholm…

Men att litteraturkritiken skulle se annorlunda ut på landet, dvs ”bortom storstadens kotterier”, har jag aldrig reflekterat över. Förrän nu.
Kan jag på något sätt vara friare i min kritik för att jag inte bor i storstaden? För att jag inte är ett känt namn (nåja, många känner till Läsarmanifestet, men det är några år sedan nu..) eller har kända vänner?
Är det verkligen så?

Jag hoppas att Erik Wijk har fel. Särskilt med tanke på att jag fått fyra nya litteraturkritik-kollegor i Borås Tidning. Jag hoppas att de kritiker som finns och verkar i storstad känner sig lika fria att recensera och kritisera som jag gör och att de inte kotteriar sig när de skriver sin kritik.
Jag hoppas det som kritiker.
Och jag hoppas det som litteraturkritikläsare.

 

Vem är Kim Kolliander?

Jag har just läst ut Tivoli av Kim Kolliander. Jag ska recensera den för Borås Tidning. Jag blir inte klok på den, men på något sätt tror jag att det är meningen.

I alla fall har jag blivit mycket underhållen när jag läst samtidigt som jag hela tiden under läsningen funderat vem sjutton som ligger bakom pseudonymen Kim Kolliander. På något sätt tror jag att det också är meningen.

På Bokförlaget Atlas säger man att förslag på författarnamn bakom pseudonymen är Martina Lowden, Björn af Kléen eller Alexandra Pascalidou. Det tror inte jag. Fast jag har gissat fel på pseudonymer förut. Då gällde det vem som låg bakom Hans Koppel. Där hade jag helt fel. Jag tänker inte ens säga vad jag trodde.

Men Kim Kolliander?

När jag läser kapitlet om Götztaff tänker jag på Carl-Johan Vallgren.
När jag läser 1700-talskapitlet tänker jag på Carina Burman.
När jag läser kapitlet om Cajsa tänker jag på Maja Lundgren.
När jag läser kapitlet om Niklas och Zhou tänker jag också på Maja Lundgren.

Det är något med den vassa humorn och intelligensen i texten som gör att jag… Jag kan faktiskt inte sätta fingret på vad det är, men det känns bekant. 
Det är något med humorn…

Nämn en författare som har vass humor och intelligens och vill gömma sig bakom en pseudonym! 
Ja, vem?

Tack för lånet!

I helgen fick jag tillbaka en bok som jag trodde var helt försvunnen, men som jag tydligen lånat ut till svärmor utan att minnas det. Vi lånar en hel del böcker av varandra, så det är inte så konstigt. Men jag är glad att jag fick tillbaka just den här boken, eftersom jag är med i den, kan man säga.
Det är Maja Lundgrens Mäktig Tussilago.
Jo, jag är med i den. Eller ett ”nästan-jag”… (Särskilt på sid 27.)
Och ja, det är jag som säger: ”Den som inte längre vill lära sig något kan lika gärna lägga sig ner och dö.” (Fast egentligen sa jag: ”Den dagen jag inte vill lära mig något nytt kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.” )

Jag gillar Maja Lundgren som fan. Och jag tycker bara att det är kul. Och jag är glad att jag fått tillbaka boken. Hedersplatsen nästa.

Annars är det ju rätt vanligt att jag lånar ut böcker, men aldrig kommer ihåg till vem.

Så – om du har någon bok som är min… Säg inget om du vill behålla den, för jag minns det i alla fall inte…