Etikettarkiv: lyckliga slut

Läsning pågår: Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Havsmannen är en sån där bok som jag egentligen inte vågar läsa färdigt.
För att den handlar om barn som far illa.
För att den nog inte kommer att sluta på ett bra sätt.
Tidigt i boken finns en riktigt vidrig mobbningsscen. Det är svårt att läsa. Jag känner att jag håller andan medan jag läser fort, fort för att det ska ta slut någongång.

Och ändå har jag ju tidigare bloggat om att jag inte gillar lyckliga slut. Det blir för tråkigt, för förutsägbart med Hollywoodskimrande slut där alla blir glada i solnedgången. Livet är ju sällan så att allt fixar sig till slut, eller att alla lösa trådar knyts ihop under de sista andetagen. (Å andra sidan är det kanske därför vi så gärna vi ha det så i många av våra berättelser?)

Jag är halvvägs nu i Havsmannen.
Får se hur det går…

20120529-162004.jpg

Läsning pågår på Buss 100.

Lämna en kommentar

Under Svenska författare

Bespara mig dessa ”lyckliga slut”, tack!

”Nej, nej, nej!”, tänker jag när Mr Crawley äntligen går ner på knä och friar till Lady Mary i Downton Abbey Christmas Special och historien får sitt lyckliga slut.
”Nej, nej, nej”, tänker jag när Tengo och Aomame äntligen får varandra och hand-i-hand lämnar den farliga 1Q84-världen på motorvägen i Tredje boken.

Dessa tindrande ögon, dessa förhoppningar om att livet från och med nu ska bli just ”lyckligt”.

Åh, vad jag ogillar så kallade ”lyckliga slut”.

Hela spänningen med Downton Abbey bygger på en längtan efter en lycka som kanske aldrig kommer att bli! På ett ”Hur ska det gå?” Att Mary och Matthew ska längta efter, men aldrig få, varandra. Samma gäller i 1Q84. Till en början ligger spänningen i om Tengo och Aomame kommer att klara sina uppdrag. Aomame är en cool brud, en contract killer med ett tomt hjärta, Tengo en ensam matematiklärare som skriver och hamnar en en litterär cirkus. Så smyger kärlekshistorien in och blir allt mer bärande – kommer de få varandra? Är det ens möjligt att de hittar varandra? Dessa dramaturiska hinder får tittaren och läsaren att leva i ovisshet, att vilja se nästa avsnitt, läsa nästa kapitel, för att få veta vad som händer. Kommer de att bli lyckliga? Kommer de klara sig? Inte i det här avsnittet eller kapitlet heller får jag veta. Då måste jag ju fortsätta!

Och sedan – är allt över!

Kan jag inte få slippa dessa ”lyckliga slut”? Snälla? För vad är det som händer när lyckan uppnåtts, när de unga tu äntligen fått varandra? Vilken slags lycka är det som eftersträvas? Jo, den heterosexuella familjelyckan! Kvinnans enda lycka inom hemmets väggar, kvinnan som maka och därefter mor. Mannens enda lycka som fri familjeförsörjare och patriark.

Okej, Downton Abbey utspelar sig för nästan 100 år sedan. Det var inte så mycket tu tal om att kvinnans uppgift då var att bli mor, maka och se ”kvinnlig” ut. Därför tänker jag extra mycket ”Nej, nej, nej!” när jag läser Haruki Murakamis 1Q84 Tredje boken, när Tengo och Aomame äntligen får varandra och också den blir en historia där det lyckliga slutet finns i den heterosexuella familjen, med mamma, pappa och barn. Inte mycket har då ändrats på 100 år.

Lady Mary var innan Matthew uppenbarade sig en cool bitch, med vass tunga, galet stort självförtroende och så mycket på jakt efter lust och spänning så att hon omfamnade en turkisk yngling i en tid då hela familjens ställning kunde äventyras av något sådant. Och ändå sitter många tittare och gråter när Matthew äntligen går ner på knä framför henne, äntligen friar ”på riktigt”. Aomames hela coola contract killer-identitet – med snabb och smidig kropp, med jakten på orgasmen bland äldre herrar på små hotellrum, med vänskapen till andra kvinnor som de viktigaste relationenerna – den försvinner helt när hon genom en obefläckad avlelse blir gravid och börjar längta efter Tengo. Då blir det enda viktiga att hitta Tengo och att förenas med honom i en lycklig kärnfamilj.

Ge mig ett annat slags lyckligt slut!
Ge mig en annan slags lycka än den heteronormativa kärnfamiljens, tack!

Det måste finnas alternativa sätt att få leva lyckligt i våra samtida berättelser!

 

1 kommentar

Under Berättelser, Vetenskapligt